Läser om Bergvik och fylls fortfarande av jobbiga känslor. Från 2017 när jag för första gången kunde prata och skriva om detta helt öppet, till idag när jag återigen tvekar och känner en känsla inom mig av obehag.

Ibland känns det som om tiden inte betyder så mycket. Vet att mycket lägger sig efter en tid, men detta är för mig verkligen som ett trauma, det tar lång tid och ibland känns det som om vissa känslor kommer tillbaka om och om igen.

Är också sådan som person att jag ältar och har svårt att komma vidare. Vet att det är på detta sättet och bara den vetskapen gör att det blir än mer ångest att just ta det där ”hoppet” som behövs för att förändra saker och ting. Till det bättre förhoppningsvis. Det gäller inte bara upplevelserna i Bergvik utan många händelser från min barndom och framåt.

Processen med Bergvik tog nog riktig fart först när jag gick på terapi hos HumaNova i Stockholm 2018-2019. Vet att det i början kändes som om vi pratade om någon annan och att det inte var jag som var den där lilla pojken. Det tog tid att liksom integrera detta med mig själv. Det var svårt och nu efteråt ser jag mina egna flyktmönster även under de här månaderna. Jag försökte, det gjorde jag verkligen. Kanske lurar jag mig själv igen, men om jag gjorde en liknande behandlingsrunda idag skulle jag vara mer mottaglig. Det vill jag tro i alla fall.

Allt efter att åren gick, ju mer ”kom till mig” i terapi, meditation och drömmar. Vågade alltmer ”känna” in hur det verkligen var den där sommaren 1972. Vissa minnesbilder kom tillbaka och det har varit många tårar och då speciellt när jag mediterat. Övergivenhet och sorg, men också en kraftig ilska har kommit till mig. Känna med intellektet eller med känslorna, det är två helt olika saker. Det första har jag inga problem med, det andra kämpar jag fortfarande med.

Har svårt att släppa 6-åringen och låta honom må bättre på ett sätt, samtidigt som jag fortfarande har en frustration och nästan ett hat mot vad som hände mig den där sommaren. Övergiven av de som skulle skydda mig. Mina föräldrar. Övergivenheten har följt med mig och sen har den fått ett sådant fäste, att jag inte velat att någon ska komma mig nära. Bättre att inte utsättas för detta igen och då har jag haft en konstig trygghet i övergivenheten och det låter ju märkligt, men så måste det ha varit eftersom jag har haft så svårt för relationer överhuvudtaget i hela mitt liv.

Har dragits till samma känslor av övergivenhet på något konstigt sätt under stora delar av mitt liv, eftersom jag känner igen detta. Även om de inte varit bra för mig är de välbekanta känslor som jag vet var jag har. Det okända och de andra känslorna som inte fanns efter 1972, de har jag haft väldigt svårt att närma mig. Som om jag inte är värd någonting annat. Jag stängde ju igen helt.

Känslan att vara lycklig och kär är för mig komplicerat och har så varit i hela mitt liv. Har vad jag tror under mitt äktenskap touchat sådana känslor, men kan känna att jag inte riktigt var mig själv även då till 100%. Mitt ex gjorde sitt bästa att öppna upp mig gällande sådana känslor, i alla fall i början. Min familj gav mig en grund, en slags trygghet och ett sammanhang och nu efteråt när jag tänker på min familj gör längtan sig påmind. Mest för att jag saknar barnen så mycket.

Då när det begav sig, då var jag liksom ofta ”inte där” samtidigt som jag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar jag hade. Det förstår jag idag. Såg ett TV-program häromdagen och fick en sådan stark längtan tillbaka till när barnen var små. När jag betydde något och hade en roll i mitt liv. När jag var pappa med mina barn omkring mig dagligen. Tog hand om dem och liksom kunde ”hänga upp” livet på det och så behövde jag inte tänka på annat som rörde mina egna känslor.

Att jag inte lyckades så bra i min roll, åtminstone periodvis, det kan fortfarande idag ge mig dåligt samvete gentemot mina barn och mitt ex.

Så känslan att hålla kvar det jag känner igen är väldigt stark inom mig. Oavsett riktning och känsla. I dessa tider av förändringar har det blivit än tydligare och då speciellt när jag sitter själv och kan ”grubbla”. Sen som sagt så spelar det ingen roll om det är positivt eller negativt. Bara det är något jag känner igen.

Har troligtvis kört på murar och allt vad det heter för att överleva sista årens förändringar. Trots att jag försökt inbilla mig motsatsen. Att jag förändrats och gått framåt. Det har jag, men det paradoxala i detta är känslan av att det tagit för lång tid. Min otålighet är ett hinder för den personliga utvecklingen, samtidigt som de inre striderna att vara i status q gjort allt för att ”förstöra” och tala till mig att strunta i allt. Det är dessa motstridiga känslor som varit i krig inom mig under många månader nu och som gör att jag är helt slut på flera plan.

Valet att bevara och stå still har trots allt varit värre och just nu tittar de känslorna upp lite för mycket inom mig. Att stanna kvar i det gamla eller bara ge upp. De är val som inte finns och det skapar en slags ångest i mig. Vägen är framåt, även om det tar många år till. Stiltje, acceptans och stanna upp i det som är nu går liksom inte, trots att en del i mig bara längtar efter just detta.

Bevararen hade gärna varit kvar i Storvreta. Dyrare men större space. Invanda rutiner med en baksida där Maja trivdes. Mycket skog och fina promenader i naturen. Idag vet jag inte riktigt vad som blivit bättre för mig. Förutom ekonomin förstås. För trots att jag har nära till mycket nu blir det ändå inte att jag gör nya saker. Bevararen i mig har stor makt över mina tankar periodvis just nu. Samtidigt vet en annan del av mig att Storvreta var klart. Hade jag stannat där hade jag på sikt mått än sämre. Vet det, men det gamla invanda ”drar i mig” på ett sätt nu som är tufft.

Återigen kommer vi in på det där med att ta initiativ, ha kraft och ork och att vilja lite till. Kommer hela tiden tillbaka till baksätet i den rökfyllda Volvo Duetten när mamma och pappa hade skällt på mig och jag inte fattade någonting. När jag fick ta all skuld och de hämtade mig i förtid från sommarhemmet. Det finns mycket i detta när jag tänker efter. Idag blir jag inte berörd lika djupt som för några år sedan. Jag kan se på det som hände på ett helt annat sätt idag. Mycket mindes jag inte alls men med terapi och meditation har vissa sekvenser återkommit. Låter jag tankarna flöda fritt nu kring detta blir det dessa ord som kommer fram inom mig:

Innan mamma och pappa kom trodde jag att de skulle försvara mig. Gapandet och hur fokus låg på att jag hade gjort någonting så totalt fel överraskade mig helt. Allt var verkligen mitt fel och den andra killen var ett offer. Två 6-åringar som klär av sig nakna i en lekstuga! Jag fick skulden för att vi ”pillade” på varandra!

Glömmer aldrig när hans mamma öppnade dörren till lekstugan. Det var mitt fel och jag fattade ingenting. Har fått minnesbilder av att jag sen stod i en trapp i huset och liksom bara väntade på mina föräldrar. Ingen pratade med mig.

Mamma och pappa förlängde skammen när de kom och jag minns när jag satt i bilen och blickarna dömde mig. Jag snyftade och mammas blick var iskall. Min mamma som alltid hade älskat mig och aldrig varit som pappa. Där och då bestämde jag mig. Ingen jävel ska få komma mig nära igen. Ingen! Jag var 6 år gammal.

Har försökt att gå in i känslorna igen via terapi. Det har varit svårt. Just känslorna av övergivenhet har varit tuffast. Känslorna av besvikelse och hat också. Att öppna upp mig själv gentemot andra människor har verkligen tagit stryk av detta. Detta har förföljt mig i livet genom min egen syn på bland annat min sexualitet. Om det har jag skrivit tidigare, men det var där som min egen skam fastnade i mig. Hur fel jag var och hur alla var emot mig.

En sexåring kan inte sortera och allt var i svart eller vitt. Detta har varit svårt att ta sig ur och kanske kommer jag aldrig helt kunna acceptera den jag är. Nu skriver jag om det och nu kan jag stå upp för den jag är på ett helt annat sätt. Ibland tror jag på allvar att någonting gick sönder då. Något som jag får leva med så gott det går. Fortfarande har jag perioder av självhat och skam. Fortfarande efter alla dessa år. Men de stunderna blir allt färre.

Jobbet är en kuliss. Viktig på ett sätt, men samtidigt en kuliss. I det stora hela en sekundär verklighet. Alla vill väl, men framtiden känns inte som om den är där. Vågar knappt tänka tanken på att sluta och säga upp mig. Trots att jag var på vippen i somras. Det betyder förändring, stor förändring och i min värld är det fortfarande en skrämmande och väldigt obehaglig tanke. Stannar kvar i det jag känner igen även om det inte är det bästa för mig ur ett ”högre perspektiv”. Skavet är inom mig och handlar inte om det yttre. Mitt jobb har många gånger varit den trygghet jag haft för att ens fungera. Kanske är det så att pensionen (som närmar sig med stormsteg) är det enda som kan få mig att sluta?

Ni märker ju, hur jag än vrider och vänder på mina ord och mitt ältande kommer ingenting att hända om jag inte tar ansvar över mitt egna liv. Att glida med och leva efter devisen att så lite förändringar som möjligt, det är det bästa, det fungerar inte längre i mitt liv. Det är denna insikt som ger mig alla de känslor som jag nu bär på och som vissa dagar blir mig övermäktigt. Ändå fortsätter jag bara och försöker att inte låtsas om det. Med resultat som oro och en overklighetskänsla delux.

Fortsätter att älta i det jag känner igen. Det som hänt och inte framtiden. En slags märklig trygghet i detta. Idag byter jag siffror och kämpar med att se tacksamheten över att jag lever och fått ytterligare ett år här på jorden. En del av mig vill bara glömma allt och den andra vill fira. Drar mig undan och orkar inte vara i detta just nu. Sen kom snön i natt och hela Uppsala är helt dränkt i snöhelvetet just nu.

Tala om att ha alla känslorna på en och samma gång.