Som så många mornar tidigare vaknar jag i ottan. Väldigt tidigt och tankarna vill inte släppa. Svårt att vila i detta och både be om och försöka på de sätt jag kan med samma resultat varje dag.

Känner mig ensam. Väldigt ensam i perioder. Självvalt? Till viss del, men samtidigt har jag inte redskapen att söka en partner och den närhet som jag ofta längtar efter. Vänner har jag inte många, desto fler bekanta. Familjen betyder allt, men det är liksom en annan sak än att leva med någon att älska.

Det tär på mig att inte har förmågan och redskapen att våga lite mer. Har verkligen vågat på många andra områden och kommit ”framåt”, men just detta med kärleksrelationer, där är det som om jag inte förmår att komma vidare.

Det är många mornar då jag bara känner att hur ska jag orka en dag till. Dagarna går, tiden fortsätter oförtrutet och fortfarande känns det som om jag står och stampar.

Det är svårt att skriva om det här. Att säga att man är ensam. Ibland är det skönt och den självvalda ensamheten kan vara toppen. Men den ensamheten som inte är självvald, när man längtar efter någon att få beröra och krama, den gör ont. Det blir inte lättare med åren, trots att jag försöker tänka annorlunda. Så är det.

Åren går och jag vissnar inifrån. Kraften och orken tryter. Skådespelaren i mig visar annat och då speciellt i interaktion med andra människor. Får höra motsatsen ibland och förundras över mina ”talanger”.

Allt är inte svart. Tacksam och glad över mycket, men kan känna att saknas ”motorn” blir det ändå tufft i slutändan.

Vi är många som lever ensamma. Som längtar och vill känna närhet och samhörighet med någon. Kanske är det så att min lott i det här livet är just detta de år som jag har kvar? Den tanken är för mig outhärdlig. Att inte klara relationer av kärlek till andra människor. Men så kanske det är. Sista åren har tyvärr inte visat på motsatsen. Klarar inte av att ta kontakt om jag gillar någon lite mer på djupet. Klarar inte av att tycka att jag duger som jag är i mötet med andra. Backar och vågar ingenting.