Blir sorgsen när jag får detta ”minne” från min blogg. Inte för mig själv och inte för min terapi och hur det har gått med mig, utan för Igor!
Min älskade Igor! För exakt sju år sedan besökte jag dig på Java Whiskers och då skulle du flytta till mig några dagar senare…
När jag tänker tillbaka blir jag bara sorgsen över hur det gick sedan. Idag känns det som om en del av mig också dog när Igor dog. Ja, så känns det. Som någonting viktigt fattas i mig.
Igors död för mer än tre år sedan var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Försöker fokusera på det fina vi fick ihop men tyvärr överskuggas det av det som hände och allt det jobbiga kring detta. Det är som ett öppet sår i mig.
Har aldrig känt mig så maktlös som då. Har aldrig förföljts så hårt i tankarna av de sista mötet med Igor, när jag tvingades ta beslutet att låta han få gå vidare. Gråter fortfarande när jag tänker för ”djupt” på detta.
Han var en katt som jag verkligen älskade och som lärde mig så mycket. Det var så mycket igenkännande hos mig själv i denna fina katt.
Han saknas mig så mycket. Kommer aldrig glömma Igor. Aldrig! Ber om att han har det bra där han befinner sig idag. Kan nästan känna honom ibland, att han finns runtomkring mig. Kanske är det önsketänkande? Jag vet faktiskt inte.
Så här skrev jag för sju år sedan, då jag besökte Igor på Java Whiskers:
Du finns för alltid i mitt hjärta!
