Kan det vara så att ju äldre jag blir, ju mindre sömn behöver jag? För nu har det varit väldigt lite sömn den sista tiden.

Är ofta helt slut efter jobbet. Sista dagarna än värre och i det spelar årstiden in, det är jag säker på. Tar helt slut på kraft och orkar inte göra mycket. Siffrorna spelar också in. Sover man mindre, blir man tröttare…

Träningen fortsätter jag med. Tvingar mig när det tar emot. Måste hålla i någonting nu. Det är viktigt för mig att träna min kropp och den vägen försöka lite till.

Jag tränar inte för att bli yngre, utan jag tränar för att bli äldre.

Somnar ofta vid 22 och sen vaknar jag flera gånger på natten. En gång i timmen när det är som värst. I bästa fall sover jag ett par tre timmar i sträck. Men sen! Vaknar vid 4, halv 5 och ligger och vrider på mig. De sista dagarna funkar inte ens det, utan jag går upp.

Sätter på kaffe, gosar med Maja och lyssnar antingen på P1 eller egna musiklistor från Spotify (denna morgon Monica Zetterlund). Läser ibland en del nyheter och försöker hålla mig uppdaterad om nuläget i världen. Ibland orkar jag inte med det för allt det tunga. Då blir det än mer gos med Maja istället.

Det här med P1 är intressant. Tidigare lyssnade jag på dessa ”tramskanaler” som spelar populärmusik regelbundet. Idag klarar jag inte av dem. Det är så mycket ”bla bla bla” som för mig är helt ointressant samtidigt som jag inte begriper mig på musiken.

Har äntligen orkat plockat bort allt på baksidan. Vill kasta utemöblerna. De är otympliga och inte mysiga alls. Vill börja om i vår med utemöbler som gör att jag vill vara därute. Så har det inte varit i år.

Ska prova på en nygammal sak i november. Försöka vara helt nollställd och bara gå dit. Släppa alla murar och liksom vara mig själv. Inte ligga före i tanken och försöka ha kontroll över skeendet.

Carolina Lookatt har betytt mycket för mig. Nu har jag inte varit på behandling hos henne på väldigt lång tid. Har saknat henne och det hon gjort med mig gällande healing och sådant. Alltid mått så bra efteråt. Hon är för mig (och för många andra) en ängel här på jorden.

Man ska ta hjälp ibland men inte hela tiden. Kanske har det varit så att jag tidigare lagt för mycket i andras händer och inte klarat av att utvecklas på egen hand och då främst i det inre? Tror att sista månaderna varit nyttiga för mig (även om det varit skitjobbigt i perioder) just för att jag (tvingats?) tagit hand om mig själv på ett annat sätt nu. Det är en skillnad mot tidigare i mitt liv.

Det är fortfarande vissa saker som sitter ”fast” i mig och det är ofta det som jag skrivit om så många gånger tidigare. Att våga släppa in kärlek i mitt liv, genom en partner. Göra mig tillgänglig, försöka åtminstone… Där vågar jag fortfarande inte göra så mycket och det försöker jag acceptera bara. Försöker vara öppen gentemot andra människor och så, men det är väl fortfarande så att jag inte riktigt klarar av att ”släppa in” kärlek i mitt liv genom andra. Rädslan styr mig fortfarande. Hänger garanterat ihop med hur jag ser på mig själv.

Sitter med min kaffekopp och söker det positiva i detta. Det är mina lärdomar i detta liv. Det är ok. Gör mitt bästa och försöker se på mig själv med kärlek. Det har tagit tid. Att verkligen känna detta inför mig själv i djupet. Kanske når jag aldrig fram helt. Men idag kan jag ändå se på mig själv att jag försökt och ge mig åtminstone en klapp på axeln. Det är en framgång för mig själv. Jag duger som jag är.

När jag kommit vidare i detta, då kommer allt det andra också. Men saker och ting tar tid. Allt handlar om tålamod och en sak i taget. Det tar tid. Allt tar tid. Ibland över flera liv…