Igår var jag till gravarna igen. Det ser alltid likadant ut som när jag lämnade dem. En del av mig kan förstå att man kan resonera på annat sätt än vad jag gör. Det är ”symboliska” gravar och man kan tänka på dem överallt utan att behöva ta hand om gravarna.

Men varför har man då kvar graven och då tänker jag främst på min farmors grav? Den ”står” inte jag på så att säga. Har aldrig sett att den förändrats och det ser alltid likadant ut. Varför behåller man då gravplatsen om man ändå inte bryr sig om den?

Det är skillnad med mammas och mormors grav. På den ”står” jag som ansvarig och jag bryr mig om de gravarna idag.

När min moster dog 2020 blev det så att jag tog över mormors grav, för annars hade den troligtvis inte varit kvar idag. Lite tvång kände jag allt då om jag ska vara ärlig. Visst, jag hade kunnat valt att säga nej, men något inom mig ville inte att den graven skulle försvinna.

Med den graven är det också sorgligt för det skaffades aldrig en gravsten. Visst, jag skulle kunna göra det eftersom jag tar hand om graven idag. Men det kostar mycket pengar, men vi får se, man vet aldrig.

Mammas gravplats är det likadant med för övrigt. Har aldrig sett någon göra någonting där på många år. Tycker det är lite sorgligt att de bara glöms bort. Men jag vet, gravar betyder inget för en del som sagt. De finns kvar i deras minne och så vidare.

Hade jag inte dessa gravar att sköta om, då hade jag ingenting att lägga min tröst i. Nu har jag gravplatserna och de ger mig tröst. Det är skönt att gå dit. Att liksom vara i sina egna tankar och ”prata” med dem på ”mitt” sätt. Otvunget, bedömningsfritt och utan krav. Vet att man kan göra det överallt egentligen, men för mig är det ändå en skillnad att ha en gravplats att gå till. Deras egna plats här på jorden.

Kommer att sköta gravarna så länge jag orkar. Vad som händer sen kan jag inte bekymra mig om idag.