Är en övertänkare. Av stora mått. Vet inte varför jag inte kan ta saker för var det är och inte fara iväg i tanken. Kommer på mig själv som tur var numera och tänker att ta det lugnt, ta inte ut någonting i förväg som inte har hänt.

Är det kontrollbehovet som försöker igen? Hela tiden detta kontrollbehov, oavsett vad det handlar om. Ibland så subtilt att jag inte ens märker det själv. Finns saker som jag absolut inte alls behöver tänka på utan kan släppa direkt. Det mesta faktiskt eftersom jag ändå inte kan påverka det. Kanske finnas där och lyssna om man vill, men sen?

Viljan är stark. Valen vi gör får alltid konsekvenser. Kan väl låta självklart för många, men ibland kör man bara på och kommer i efterhand på att det där var väl inte så klokt eller det där skulle jag aldrig göra idag.

Stanna upp, tänka till och inte bara köra på hela tiden är lärdomar för många av oss, om inte de allra flesta. Men inte övertänka situationer och tro det värsta hela tiden. Förstår inte att sådant återigen styr mycket hos mig. Det tenderar också att bli värre när jag är ensam. Då frodas en tanke för länge ”utan motstånd” helt enkelt och ingen distraktion finns. Det får liksom löpa på utan störningar.

Kan inte hjälpa det, men tiden och åldrandet gör sig hela tiden påmind när man har kommit upp i min ålder. I det mesta påminns jag om att tiden är ändlig och att saker och ting kommer att upphöra. När man var yngre var det lättare att slå undan sådana tankar för det var så långt kvar till den ålder jag nu är i, men nu när jag är där, undrar jag vart tog tiden vägen?

Förnuftet i mig vet att det är meningslöst att tänka på det här sättet och tro att det går att förändra den väg som vi alla ska gå, men ändå… …ändå påminns jag hela tiden om åldrandet och att åren går. Inte bara inom mig själv, utan av hur samhället är konstruerat och uppbyggt. Vid en viss ålder ska man dra sig tillbaka, vid en viss ålder ses man som gammal och förbrukad. Inte ung, rask och jag vet inte vad. Vet att det är så det funkar, men när man själv kommer upp i den åldern, då detta märks allt tydligare, då är det inte så jävla roligt alla gånger.

Om man är ung i sinnet men gammal och trött i kroppen, då kan det vara jobbigt i det här samhället. Vet att ingen hindrar mig att göra det jag vill, men ändå. Det blir inte på samma sak som det var för 30 år sedan. Till viss del är det väl bra, men ibland skulle jag vilja annat. Övertänker jag kanske igen på det naturliga, det som sker med oss alla? Kanske är det så?

Avsked, nya livsvillkor och förändringar kan göra jävligt ont, men det är en del av livet. Att saker och ting förändras och ingenting är för evigt. Det vet man ju, men när man praktiskt råkar ut för sådant och då speciellt lite ”större” förändringar, då är det jävligt jobbigt oavsett vad man vet med intellektet. Det måste få vara så, man måste sörja ett tag och sen försöka lite till. Vad är annars alternativet? Vända i dörren och återupprepa saker och ting? Min tro är att vi vandrar liv efter liv, därav mina ord (;-).

Blev ju jävligt positivt det här… men vafan det är inte så lätt i dessa tider att hitta guldkornen och tittar man ut över världen, då är de än färre…

Garanterat är nästa post lite positivare (;-)