Ber nästan varje kväll till skaparen av allt detta. Gud säger många. En del säger Universum eller Källan. För mig är namnet egentligen oväsentligt eftersom jag tror att vi alla egentligen menar samma sak. Det är min tro och allt jag skriver här fortsättningsvis likaså.

För i min värld finns det en enande kraft som vi alla är en del av. En kraft som jag inte kan definiera mer än så. Det är bara något som existerar och i det upplever vi alla känslorna. Det är sen svårare för mig att förklara det jag känner, men mycket förenklat möts vi av det vi sänder ut. Förr eller senare. Kan inte få ihop hur det fungerar, utan det är bara min känsla att det ligger till på det viset.

Ber oftast om vägledning och förståelse. Om kraft och mod. Att orka lite till. Säger godnatt till många som finns på ”Andra sidan”. Ber om kärlek till nära och kära. Att de ska må bra och kämpa vidare i sina egna utmaningar oavsett vart de befinner sig.

Som sagt, kan bara berätta om min tro och min väg. Ser hela tiden hur många ska berätta för andra om sin tro och vad som är ”rätt” väg att gå. Uppmaningar, förmaningar och dömande i salig blandning. Märkvärdiga ord som få förstår.

Vi har alla vår egna väg att gå. Som om man kan lägga detta utanför sig och låta andra styra en. Tillslut går det inte längre, utan man måste gå inåt och känna efter sin egna tro. Följa sin magkänsla och följa sitt hjärta.

Min tro har växt fram genom åren. Ser bra och ibland fantastiska föredömen bland annat i mitt jobb. Människor som gnetar på och vill allas väl. De är inspiration för mig i vardagen.

Detta går inte att lägga hos andra. Man kan låta sig ledas som sagt, men tillslut och någonstans i det eviga medvetandet kommer brytpunkten. Det tror jag gäller oss alla.

Man kommer tillslut att se inåt oavsett vad det ger en för känslor. Det är där allt börjar. För mig har det varit så. Lära känna mig själv. Det har tagit så många år och jag kommer aldrig att bli helt klar.

Försonas med sig själv är stort. Förlåtelse och verkligen mena det fantastiskt! Acceptans och sträva efter inre frid. Tycka om sig själv och kanske till och med älska sig själv. Vad det nu innebär?

Kärleksbegreppet har varit svårt för mig genom åren. Slipa av taggarna och inte tro att människor vill en illa. Göra gärningar utan beräkningar bakom som ska gynna en själv i slutändan. Tänka lite längre än fördomarnas lätta utväg. Långa vägar och svåra konsekvenser emellanåt. När blir man fri och får lugn inom sig?

Att vara människa är enligt mig en av de största utmaningar vi har valt. Bara förståelsen av att vi har valt detta själv är ibland omöjlig att ta till sig. Speciellt när det är tufft i livet. Klarar man av att höja blicken och se allt i ett högre sammanhang går många saker lättare att förstå och varför man ibland möts av tuffa utmaningar.

Detta är svårt och ibland tycker jag det blivit än svårare ju äldre jag har blivit. Integrera bortom intellektet öppnar en helt annan känsla i mig och ibland har jag inte grejat det. Tvingats backa tillbaka i en syn som jag hade tidigare. Men ändå inte som förr. En liten förskjutning.

Det är svårt ibland att se sin egen roll i allt man är med om. Ibland grejar jag inte det och kanske kommer jag aldrig att förstå vidden helt av att allt är ett samspel i hur jag agerar och vilka konsekvenser det får. Kanske ska det vara så när vi är här på jorden? Att vi inte kan förstå allt.

Då handlar det för mig om att bara backa och försöka acceptera det som är. Fortsätta stångas gör mig trött. Backa och begrunda. Se den stora bilden och inte gå in i egots redan beprövade vråer som inte ger någonting.

Ber som sagt om vägledning och förståelse. Vägledning ser jag som att få råd, stöd eller en slags förklaring för att förstå en situation och utifrån det fatta egna beslut.

Ber också om nåd och det kan låta konstigt, men jag menar då att be om förbarmande i att vara still i det som är och inte försöka mer. Nåd kanske är fel ord. Acceptera det som är. Inte lägga mer energi på någonting som bara tar kraft och dränerar en. Gå vidare och vara i det som ger kraft istället.

Detta har tagit år för mig att inse. Som jag har tvivlat och bannat saker kring och utanför mig själv. Bannat och inte riktigt kunnat se min roll i det hela. En balansgång i att vara ”snäll” emot sig själv kontra att inte ta till sig någonting utan bara gå ”egot” till mötes. Balansgång i att se och försöka agera efter skillnaden.

Vila i det som är. Acceptera och inte lägga energi på sådant som ändå inte går att förändra. Visa med egna handlingar istället för att uppmana och försöka övertyga någon annan istället att göra det man anser vara bäst.

Det är lätt att det blir många ord för mig när jag skriver om detta. Jag vet ingenting och ändå vet jag allt!

Men som jag tvivlar ibland. Det är helt ok. En trötthet i att bara existera. Att gå upp en dag till. Göra det bästa utifrån mina förutsättningar. Vara snäll. Inte manipulera och dra fördelar av andras svagheter. Värna de små. Värna djuren. Som jag hatar hur vi behandlar djuren på jorden. Det får mig att tvivla på människan. Verkligen.