Så här skrev jag för drygt ett år sedan:

Försöker gå ner i vikt nu aktivt med att testa viktminskningmedicin. Känner mig halvdesperat och är beredd att pröva det mesta. Det ska få mig att tappa matlusten och kanske hänger ”suget” med också…

Förra året stod vågen som högst på 124 kg. Hade tappat kontrollen igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som jag då skrev, var jag beredd att pröva det mesta eftersom jag inte klarade av detta själv.

Har genom mitt liv gått upp och ner i vikt. Har aldrig kunnat hålla min vikt på en hälsosam nivå. Upp och ner hela tiden.

För ett år sedan började jag att varje söndagmorgon kolla min kroppsstatus gällande vikt, cm runt kistan samt blodtrycket. Detta för att jag då börjat med mina viktminskningssprutor (Mounjaro). Några månader senare fick jag äntligen fart på fläsket och drog styrketräningen (maj 2026). Det ger mig kraft och ork att fortsätta när jag har koll på detta.

För en otålig och frustrerad själ har detta verkligen varit en utmaning. Under långa perioder har inte mycket hänt, men jag har fortsatt. Sen har jag tappat några hekto då och då och ibland upp till ett kilo.

Försöker klappa mig själv på axeln, kämpar vidare och har ett långsiktigt mål. Nu är jag ”bara” fem kilo ifrån 90 kg och magen har minskat ner till 108 cm. Detta gör jag för min skull, för att jag ska orka lite längre med min fysiska kropp i det här livet.

Det ger resultat att inte ge sig! Som sagt, som högst stod vågen på 124 kg förra hösten, i januari vägde jag 107,6 och nu alltså 95,3.

Det är bara att erkänna att Mounjaro varit min räddning! Så är det. Utan dessa sprutor hade jag inte klarat detta. De gör att jag inte har så stor matlust och i det finns nyckeln.

Sprutorna tar dock inte bort oron, ångesten och ”flyktkänslorna”. Äter ibland saker som inte är bra för mig, men det blir i helt andra mängder nu eftersom jag inte är sugen på samma sätt som förr.

Mounjaro är den spärr som jag saknade förut mot ett matmissbruk. Min psykiska status får dock ett visst stöd av detta eftersom jag minskar i vikt och ser på mig själv lite positivare då. Så på ett sätt går det hand i hand detta, men det är viktigt att veta om man börjar med dessa sprutor, att de inte påverkar psyket något nämnvärt. Så är det för mig i alla fall.

Sprutorna kostar en hel del, men jag vet inte vad jag hade gjort utan dem. Faktiskt. För mig handlar det om liv eller död med min träning och mina sprutor. Vet att jag en dag måste klara mig utan sprutorna, men det får jag ta sen, när jag nått mitt mål. Då är det viktigt för mig att hålla i min träning.

För mig själv får jag en mening i allt detta. En struktur att träna tre gånger i veckan och att ha ”koll” på mig själv. Började att jogga lite ett tag också, men det blev för mycket och nu har dessutom vädret gjort att den lusten falnat en del. Har inte stängt den dörren helt ännu, men just nu räcker det med styrketräningen samt cyklingen.

Startar alltid varje träningspass med att cykla en mil. Det tar 20 minuter och sen tränar jag lika länge. Skulle kunna bygga på med 10 minuter till på själva styrketräningen, men just nu orkar jag inte det.

Den kände programledaren Bengt Bedrup sa en gång:
”Jag tränar inte för att bli yngre, jag tränar för att bli äldre”

Väldigt tänkvärt tycker jag.

Det är som om jag inte grejar mer än en sak i taget. Har svårt nu att ta tag i det psykiska. Sen spelar ekonomin in också. Har inga pågående behandlingar i höst just för att jag inte riktigt känner att ekonomin pallar med det. Men jag kämpar på med båda och just nu visar kroppen i alla fall att jag är på rätt väg. Men knoppen går det fortfarande väldigt mycket upp och ner… ska till Carolina Lookatt snart och det ser jag mycket framemot.

När jag blir lättare och orkar mer, då mår jag bättre även psykiskt. Men visst känner jag att även där behöver jag något stöd för att inte gå in i för mörka tankar, för länge.

Även om sista tiden varit tuff tror jag det hade varit än värre om jag inget gjort åt min vikt. Kanske hade kroppen då fått permanenta skador som jag inte kunnat göra någonting åt? Tänker främst på mitt högerben som är mycket bättre idag än för ett år sedan. Men trots all min träning känner jag av åldrandets obarmhärtiga utmaningar. Dock hade det nog varit än värre utan min träning.

Pratade lite om det på jobbet igår, detta med att åldras. Som jag försöker acceptera och se på det i ett högre perspektiv! Men det är svårt när vardagen påminner en om hur det är här på jorden. Kortsiktigheten, bedömandet och all kommers. Det är lätt att ryckas med i devisen att när man dör, då är de svart och goodbye. Vet inte varför jag bara kan ”släppa taget” kring detta. Som om jag tvivlar…

En dag i taget. Se på sig själv med kärlek. Tycka att man är värd att må bra. Våga stanna kvar i det tuffa om det dyker upp. Det sistnämnda är det svåraste för mig just nu. Som om jag inte grejar flera saker samtidigt.