Det här med att ”släppa taget”. Vara ärlig emot sig själv och inte ”tro” en massa. För att man vill ”komma vidare” i någonting som inte ens går att definiera vad man menar. Bara att nuläget är ohållbart.

Känner mig skeptisk och ganska trött på förespråkarna av ”andlighet” eller vad vi ska kalla det på jorden. Blir bara irriterad över budskapen och sättet det framförs på.

Är så pass ”medveten” nu eller vad jag ska säga att jag vet att det troligtvis beror på mig själv och mitt kontrollbehov. Som funnits med mig för att ens komma vidare i det här livet.
Att jag inte kan ”släppa taget” nu när jag inte behöver det mer och frustrationen över detta och dessutom så förstår jag inte ens själv vad jag menar, då lägger jag saker och ting utanför mig själv fortfarande.

Började med att läsa en massa spirituella böcker, lyssna på de ”upplysta” och många gånger har det varit igenkännanden. Absolut och fine så.

Har fortsatt med att gå på healingbehandlingar, besökt andliga grupper och mediterat med skiftande upplevelser. Verkligen också försökt gå ”inåt” med regressions-, och osteopatbehandlingar i kombination med många shiatsubesök samt före det ett par år av rosenbehandlingar.

Många gånger har det varit bra för mig och hjälpt mig vidare. Det tvivlar jag inte på. Men ändå… …ändå känner jag mig frustrerad över situationen och där jag är idag. Sökandets virrvarr drabbar nog fler än bara mig! Kanske har jag bara ”flytt” från mig själv in i det här virrvarret av teorier som serverats av andra? Så jag slipper tänka själv?

Försöker ”bara vara”, ”släppa taget” och inte ha kontroll på allt, men vet inte riktigt hur man gör detta. Trots allt jag försökt göra genom åren för att våga lite mer. Det har fått mig att komma framåt, det är jag övertygad om, men som sagt, det finns där en frustration. Att jag står och stampar och i det blir jag allt tröttare.

Stör mig idag på budskapen som jag nu får till mig. Känns inte som om det är ”min väg” att liksom försöka ”känna” en massa och sen är det ändå ”egot” som tar över.

Hitta min väg, hitta det som gör mig lugn och harmonisk är väldigt svårt. Glider hela tiden in i skepticism och en tro på att det mesta handlar om egna positioner och det materiella. Är det så illa att det är en spegling av mig själv och att jag projicerar en massa saker på alla de som försöker?

Märker att jordiska saker, det som betyder något, och det som är här och nu, i den frekvens eller dimension jag är i nu, är det allra viktigaste. Inte att meditera sig bort till någonting annat och prata om sådant som ingen annan kan se eller höra. Blir i perioder så trött på sådant.

Vill vara öppen, lyhörd och ödmjuk inför andras upplevelser. Vill inte tvivla och tro att det handlar om andra intentioner än att vilja andra människor väl. Det är väldigt svårt när man ser hur det ser ut på jorden. Hur både människor och djur behandlas!

Sen alla de som hela tiden ska ifrågasätta allt, hittar konspirationer och verkligen inte är här och nu. All polarisering och allt jävla tjafsande helt enkelt. Alla som varnar för det ena och det andra, uppstigningar hit och dit, femte dimensionen och ett språk som väldigt få kan hänga med i. Vilka försöker de nå? De redan ”frälsta”?

Vad är att utvecklas? Måste rimligen finnas otroligt många varianter på detta? När är ens ”ego” med och ”lurar” en? Vad är liksom kriteriet för vad som är äkta eller inte? Vad är egentligen ett ”ego”? Har skrivit tidigare att det behövs, men inte på det sätt att man bara sätter sig själv främst, utan så att man faktiskt överlever och inte dras ner i alla som försöker övertyga en än om det ena och än om det andra. Lättledd utan ”ego” som även det kan gå väldigt fel.

Dömd av de som vandrar på jorden och inte av ”Universum, Källan, Varat” eller vad vi väljer att kalla den gemensamma stora kraften, energin och ALLTET! Det bara är, det dömer inte. Vi dömer varandra, vi med vår vilja och våra uppsåt! Har sagt det flera gånger men jorden är en tuff och krävande plats att leva på. Alla känslorna!

Mötte människor med skyltar häromdagen som jag bara ville skrika åt. Gud finns inte utanför dig själv, Gud finns inom dig och att söka allt i allehanda böcker och profeter som ska berätta hur allt är, jag är så utled på den manipulationen där någon annan ska tala om för dig den ”rätta vägen”! Vi har allt inom oss. Allt!

Kanske är det bara så att jag är så jävla trött på mig själv och min egna frustration?

Jag vet ingenting och ändå vet jag allt!

Så lätt att då gå ”utåt” och skylla på det som ligger utanför mig själv. Det är ju samma principer oavsett vad det handlar om. Att fly från sig själv. För att slippa känna det man har inom sig. Skylla på yttre saker. Inte våga/klara av att titta inåt och ett resultat av det kan vara mitt nuläge?

Fly från allt? När man inte orkar eller kan fly mer då? Vad händer då? Vart hamnar man då? När man ger upp? En del säger att man ska ge upp för att komma vidare. Men hur gör man det?