Inne i någonting nu som jag inte ens kan sätta ord på. Att då försöka förklara för människor vad jag går igenom är väldigt svårt, utan att det blir missuppfattningar. Det är till och med svårt att skriva om det.

Mycket i mitt liv ger ångest just nu. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på. Troligtvis gammalt skit återigen som jag inte gjort upp med. Men jag kommer inte riktigt åt det eller hur jag ska uttrycka det.

Det som kan uppfattas som småsaker för andra människor, blir för mig nästan oöverstigliga berg. Det skapar sådan ångest i mig och jag vill liksom inte mer.

En samling på jobbet till exempel i går förmiddag var väldigt jobbig för mig. Gamla känslor och föreställningar sköljer över mig och jag kan liksom inte adressera det någonstans, förutom med mig själv och det är tungt just nu.

När jag pratar med andra håller jag tillbaka och det måste jag göra. Kan inte lägga allt på andra hela tiden. Sen är andra människor på helt andra platser i sinnet än vad jag är. Den här balansgången grejar jag inte riktigt. Försöker hitta verktygen som jag trodde mig ha, men de räcker inte riktigt just nu. Får då verkliga tankar på att göra slut på alltihopa. Det är otäckt vissa gånger.

Börja träna i källaren där jag bor skapar också enorma ångestkänslor i mig periodvis. Egentligen vet jag inte varför. Det sunda i mig försöker att inte sätta några som helst krav på detta, men det är som om det är inprogrammerat i mig att få enorm prestationsångest inför mig själv. Vet inte varför jag inte bara kan släppa på detta och gå ner och göra det bästa?

En städdag med föreningen ger mig också en massa ångest. Klarar inte av att vara med samtidigt som jag då i de tankarna som kommer får så negativa känslor om mig själv att jag liksom bara vill göra slut på allt. Efter alla dessa år, att du inte förmår bättre? Söker ursäkter på ett sätt som äcklar mig själv. Självhatet är tillbaka, så mycket starkare.

Meningslösheten slår i mig på ett sätt ibland som jag blir rädd för. Igår klarade jag inte av mycket. Satt i min meditationsstol och bara stirrade, i timmar. Det kan väl inte kallas för personlig utveckling, eller? Sitta still, så lite ljud och intryck som möjligt? Jag pallar liksom inte med så mycket mer. Mötet igår på jobbet gjorde mig helt slut i skallen och då får jag ångest över att jag inte klarar av saker och ting som förr.

Vill sluta på jobbet på ett sätt, samtidigt som det skrämmer mig väldigt med den stora förändringen, utan att ha någonting annat i beredskap. Det kanske är så att det en dag inte går mer? Att jag går sönder helt? Att kämpaglöden tar slut?

Maj rusar förbi och nu är jag 60 1/2 år gammal. Som om jag tror att jag ska bli frälst av någon annan hela tiden. Skjuter upp saker och ting och tror att livet kommer sen. Livet är ju nu…