Kategoriarkiv: alkoholen

Staketfetisch & tankar på vin

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett redigt rött staket med rejäla plankor. Har jag sagt att jag gillar staket? Dessa bilder är tagna på ett ställe i Storvreta, där jag undrat länge när de gamla slitna skulle bytas ut. Nu har det skett och givetvis måste staketfetischisten föreviga det hela innan grönskan återigen tar sitt grepp över staketet och gömmer delar av det.

180708 Staket 09

Först en vända på förmiddagen med Frida och sen ytterligare en där Elias anslöt på eftermiddagen. Det enda jag klarar nu är att gå och tacksamheten är stor när barnen hänger på. Vi pratar också på ett annat sätt då än om vi bara sitter hemma.

Annars var gårdagen rent vädermässigt helt perfekt. Sol och lagom varmt. Men både djur och natur skulle behöva ett redigt regn nu på många millimeter. Det är otroligt torrt i marken nu.

Fantiserar om iskallt vin och hur gott det skulle vara att få bli lite ”lullig” igen. Den kloka delen av mig vet att det är bedrägliga tankar som i förlängningen innebär en ångest av helt annat slag och att en linje då skulle passeras som inte går att vända tillbaka ifrån. Men jag skulle ljuga för er om jag inte berättade att tankarna finns där och att de har förstärkts nu under sommaren. Vet sedan 2014 att det är helt fel sätt att fly från ångest och oro. Det har livet faktiskt lärt mig och i det står jag bergfast. Men som sagt, jag kan ibland tänka tankarna.

Det är en linje som bara inte får passeras. Det vet jag idag.

Börjar få tillbaka det där ”tvånget” att röra på mig när ångesten tar över. Kanske är det ett plus trots allt i det som idag tynger mig? Dubbla slingor är ett tecken på det.

Annonser

Egots jätterant om bara mig själv

Nu kommer en jätterant om mig själv och hur jag mår. Mitt ego gödslas å det grövsta, men som jag har sagt många gånger tidigare att det är här på bloggen som jag lättast kan uttrycka mig. Då kan jag ta ut svängarna och vågar vara ärlig. I det verkliga livet så är jag tyst eller drar mig undan.

Då må bli tuggande om samma saker hela tiden, ömkligt och offerkappor stora som militärtält, men läsandet är frivilligt:


För nästan 10 år sedan…

Det är en sådan tacksamhet inom mig att jag har min son hos mig. Han är verkligen en ängel genom att bara vara den han är. Har inte ord för hur mycket det betyder för mig att han finns i mitt liv.

I natt har jag inte sovit mycket. Förkylningen med halsont har nu övergått till ren och skär rethosta. Varje hostning är smärtsam och ibland känns det som om jag ska dra en pizza eftersom det inte vill sluta. Men jag tror att jag har nått peaken nu och dessutom har det gått fler än tre dagar, vilket jag har hört är gränsen för smittorisken. Men vad vet jag, det är bara vad jag har fått för mig.

Förmiddagspromenaden igår orkade jag inte med. Idag blir det heller ingen eftersom krafterna behövs till det mest basala. Det jag ska ladda för är morgondagens första arbetsdag på nästan 4 månader! Det känns konstigt samtidigt som en del av mig inget hellre vill än att börja jobba igen. Vi får väl se hur det utvecklar sig det hela men jag fokuserar på den enda vägen som är möjlig för mig. Några avåkningar och sådant grejar jag inte för att återigen ta mig upp på vägen. Basta, pronto och en väg framåt!

Februari 2017

Fast tänker jag tillbaka är det stor skillnad ändå på mig nu än i början. Då hade jag knappt någon tankeverksamhet överhuvudtaget. Nu vill jag åtminstone någonting!

Fortfarande har jag problem med att prata med människor om hur jag FAKTISKT mår. Jag ringer inte, drar mig undan och säger ingenting. Vet inte varför det sitter så hårt åt att vara helt ärlig, men att prata om minnet och hur det är gör ibland förbenat ont.

Känslan är då att allt ska rämna och att jag då sitter där och skvätter på ett sätt som jag är livrädd för. Som om jag då inte har något skydd kvar alls. Det är känslan jag har, men troligtvis är det bara en befrielse. Men jag klarar det inte, utan skriver då hellre en massa här.

28 oktober 2004
Här var inte Felix och Maxi gamla. Oktober 2004.

Ser på mycket film, lyssnar på än mer musik och umgås med mina katter. När jag inte promenerar på förmiddagarna dårå. Äter alltför mycket sött och sådant som tröstar mig. Låter jag som en gubbe på 80 pannor, eller?!

Att sitta med skivade morötter eller gurkor ger mig liksom inte det jag söker. Det må låta sjukt men glass, choklad och sådant ger mig ett illamående när jag överkonsumerat och på något konstigt sätt är det dit jag vill komma. Ingen övrig jämförelse med alkohol och andra saker men där handlade det också om att överkonsumera. Men då ville jag inte känna någonting överhuvudtaget.

Den 4 april är det 3 år sedan jag drack alkohol! Det är det enda som jag är riktigt stolt över när det kommer till egna prestationer. Att jag i 3 år helt givit fan i det dödliga giftet. Oavsett vad som händer mig så kommer det aldrig att bli min tröst igen. Då får jag hellre gå upp 25 kilo (som jag nu troligtvis har gjort) i vikt genom mitt frossande i glass och choklad istället för denna drog som förändrar människors beteende på ett sätt som jag på nära håll tyvärr sett alltför många gånger. Alkoholen är för mig verkligen ett gift. Dricker jag igen kommer jag över en gräns där det inte finns någon väg tillbaka. Det är det enda som jag med säkerhet vet idag. I detta har änglarna varit tydliga åtminstone.

Min motion (förutom förmiddagspromenaderna), kost och vikt har återgått till gamla vanor. Igen. Men den här gången försöker jag ta det med ro. Inte slå på mig själv, inte hårt i alla fall. Det finns nya chanser att rätta till detta. Det känns som om att jag kommer att kunna styra upp en del när jag fått lite balans i detta med utmattningen och de återkommande depressionerna. Så känns det i alla fall och i den vissheten lever jag. Tyvärr har jag varit helt stängd inåt sedan denna utmattningsresa började. Inga förnimmelser, inga bilder eller tankar om det vi inte kan ta på s a s. Istället drömmer jag massor men det orkar jag inte analysera om vad som är vad just nu. Vet bara att många figurerar i olika scener i den världen. Drömvärlden.

Ibland känns det som om allting bara är en drömvärld. Ingenting är riktigt på riktigt. När jag gick i femte klass och stod där för att sköta belysningen när vi hade klassteater för våra föräldrar (mina var aldrig där) i skolans gemensamma aula, hände det något som påminner om ett skydd som fortfarande sitter kvar. Det är nu 40 år sedan…

Har du orkat ända hit? Då måste du verkligen gilla mig och mitt egoistiska dravlande…hahaha! Önskar dig i alla fall en fin söndag!

Två år utan giftet

Ni vet att jag inte är så mycket för att fira födelsedagar och sådant. Att fylla år är i sig ingen bedrift, men i och för sig kan man fira att man hängt med si och så länge, men för övrigt?

Då vill jag fira examen, bedrifter och prestationer man åstadkommit själv eller för andra människor desto mer. En sådan sak är jag själv med om idag! Vet ni vad det är? Jo, idag är det 2 år sedan jag drack alkohol sist. Två år helt utan giftet! YEAH! Det är någonting för mig att fira och för mig känns det oerhört bra att ha kommit dithän jag är idag. Senaste gången jag drack var 4 april 2014 när vi firade en 20-åring! (;-)

Efter det totalt torrlagd och för mig har den torkan varit så livgivande. Med ett par undantag så har det gått riktigt bra i tänket kring detta gift. Jag har någonstans kommit till slutsatsen att det kostar mer än det smakar för mig att festa till. Tänker aldrig göra misstaget som jag gjorde i början på 2000-talet då jag sa att jag ALDRIG skulle dricka igen… det vet vi ju hur det slutade… utan nu är det en dag i taget som gäller i hela mitt liv. Man vet aldrig vad som händer… men just nu känns det för jävla bra att inte dricka alkohol alls.

Tänk, vilket skillnad det har blivit inom mig när det gäller alkoholen! Innan jag bestämde mig så hade jag ständiga strider inom mig när det vankades helg och jag inte hade några barn. Under flera år. För att trösta, för att komma bort och jag vet inte allt vad jag lurade mig full med. Sen var det som om jag fick nog eller hur jag ska uttrycka det. Jag kom vidare, förbi den puckeln av självlögner och tron att livet var roligare med alkoholen, om än korta små stunder, efter ett par tre öl… målet är ju att hitta den tillfredsställelsen på annat håll. Är på väg, är på väg… efter en löprunda är jag nära kan jag säga… (;-)

Det har varit tufft många gånger för mig under dessa två år, men att ta till alkoholen för att trösta mig, det har liksom inte funnits på kartan. För jag vet idag att det bara är elände kring alkoholen för mig och då låter jag hellre bli.

Två år idag! Jag är jävligt stolt över mig själv om jag får säga det själv och det får jag! Detta ska jag fira på något vis. Dock inte med alkohol…hahaha

Kampen mot alkoholen

Kampen mot alkoholen, detta är mina ord, mina upplevelser och tankar kring det i många fall dödliga giftet.

Det är lätt att moralisera och pracka på människor en massa åsikter. Vill ha det sagt innan du läser vidare och jag vet att det är en jävla kamp för många hela tiden och att mina ord då kan låta besserwisseraktiga och att jag tror mig veta en jävla massa.

Men dessa ord nedan grundar sig just på min väg och mina erfarenheter i kampen genom många år och som fått mig att komma dithän jag är idag.

2016-02-21 JerryHej, jag heter Jerry Olsson och är nykter alkoholist. Just idag är jag 50,3 år gammal.

Fatta! Och jag är fortfarande kvar i detta livet! Det trodde jag aldrig och många gånger har jag fått revidera mitt dödsdatum.

För jag har ju vetat…

Hela mitt liv har varit uppbyggt kring alkoholen. Det är många i min släkt som varit och är alkoholister. För en del gick det inget bra alls och för andra så kom de tillslut ur giftets grepp. 2009 tog jag mina första steg, i början på april 2014 var det definitivt slut för min del och där är jag idag. Idag saknar jag inte giftet överhuvudtaget. Blir snarare äcklad av alkohol.

För alkoholen är ett gift. Ett dödligt sådan för många människor. Läser en artikel som heter “Vi måste sluta normalisera alkohol” av Kim Lantz som handlar om vårt förhållningssätt till alkoholen och som är orsaken till denna bloggpost.

Idag håller jag med om mycket som hon skriver. Men då, när jag var ung och tyvärr upptäckte giftet som fick mig att bli en annan, då såg jag sådana som henne (och som jag själv tänker idag) som moraliserande tråkproppar, som drog alla över en kam. Mitt resonemang var ju då att 95% av alla klarar av att ta ett glas, ha roligt och vara sociala.

Jag kunde inte ha mer fel. Ville inte se den andra sidan, den fula och tragiska och trots att den så hårt drabbat min egen familj, så blundade jag. Orkade inte se. Flykt och en lätt väg att glömma saker och ting gjorde att även jag valde alkoholen ett bra tag i mitt liv.

Tiden och de egna erfarenheterna har fått mig att vända helt. Alkoholen ser jag idag som ett gift, någonting som gör människor sämre och förstör hela liv för så många. Alkoholen förgiftar och släpper fram monster som gör andra människor illa, både fysiskt och psykiskt. Ja, idag så hatar jag alkoholen. Men det tog många år innan giftet släppte sitt grepp om mig.

Många fler än alkoholisten påverkas negativt och att då prata på det sätt som en del gör, om att det är så få som inte kan sköta drickandet, då har man förbisett en aspekt, för de som inte kan sköta sig, de påverkar så många fler och det glömmer man lätt bort. Att se alkoholisten och vad den gör med hela familjer och människor i sin närhet gör detta till ett mångfaldigt större problem än antal som klarar av giftet eller inte. Många drabbas negativt av en alkoholist och den destruktiva förstärkningen som alkoholen ger människor är dessutom i vissa fall dödlig.

Visst, vi har alla ett val i livet att gå emot när vi inte kan hantera saker och ting, men vissa saknar den förmågan och då är det bara en sorglig föreställning med ett tragiskt slut och detta kanske man kan tänka på både en och två gånger innan man så lättvindigt resonerar som jag gjorde när jag var yngre. Hade alkoholen kommit idag så hade den totalförbjudits. Den hade klassats som narkotika och en fara för oss människor.

Många kommer på avvägar tack vare alkoholen och hittar aldrig tillbaka igen. Den gör ju också människor till lögnare och förstärker ibland redan uppblåsta egon till någonting som ingen orkar med och där det i en del fall slutar med ensamhet och ett okontrollerat drickande.

Explorer Vodka


Jag verkligen avskydde Explorer Vodka-etiketten när jag var barn.

Då visste jag vad som komma skulle… kan fortfarande knappt titta på den utan att fyllas av obehag. Den står för misshandel, svek och ångest för mig.

 

Alkoholen gör otäcka saker med människor och en del ljuger både för sig själv och sin omgivning in i det sista. I detta vet jag tyvärr mycket väl vad jag talar om, dels av egna erfarenheter innan jag själv vaknade till, men också orden från de som inte kan eller vill se sanningen att de är i klorna på någonting som kommer att döda dem om de inte vänder om. Flaskan går före allt annat. Familjer splittras och barn far illa. De ljuger och de förhalar sitt eget tillfrisknande och skyller på allt och alla. Kommer man runt egot, då är mycket vunnet. För den ångestförstärkning som alkoholen ger människor, den är inte att leka med.

Min farfar vände mitt i livet. Han tänker jag på ibland och tar kraft i att de goda exemplen finns därute. För det går att bryta med giftet. Det går att få ett bättre liv där känslorna är mina och inte alkoholens.

En syn på livet med nyktra ögon är livsförhöjande och tillslut kom den visdomen även till mig. Man är sig själv fullt ut och den känslan är fantastiskt. Att behöva ta till alkoholen för att fungera gör många människor sämre och ibland även desperata. Kroppen förfaller och den man en gång kände igen är någon helt annan. Alkoholen är ett gift utan tvekan och den förstör människor på många vis. Tänk bara detta att slippa alla bakfyllor och det måendet!

Tänker inte dra upp negativa exempel mer än att jag är smärtsamt medveten om den kamp en del för. Både i nutid och i mitt tidigare liv. Otäcka exempel på hur illa drogen kan göra med en människa. För jag vet hur smärtan är innerst inne, trots att man gör sken av annat. Hur mycket ångest och elände alkoholen skapar hos människor. Hur personlighetsförändrad man faktiskt blir. Jag önskar så att jag kunde göra något, ge kraft och inspiration att orka vända…

Visst, det finns många som klarar av ett hyfsat förhållningssätt till alkoholen i hela liv. De mår ok och kan hantera det. Men det finns faktiskt också väldigt många som dör i förtid av alkoholen. Se dig omkring och rannsaka dig själv, visst känner du ett flertal som dött på grund av alkoholen? Kanske inte akut, men där alkoholen påverkat att livet blivit kortare? De som blivit skadade av alkoholen och aldrig kommer tillbaka till ett tidigare liv förekommer också i många familjer. Räknar man sedan in även medberoende och alla runtomkring, så påverkar drogen bra många fler än alkoholisten själv.

Alkohol finns överallt. Jag går aldrig på personalfester längre eller till någon pub. Varför skulle jag göra det? Jag väljer bort vänner och bekanta där alkoholen är för central. Det funkar liksom inte med mitt nya liv, att leva på samma sätt som tidigare. Alkoholen är i centrum och människor blir förändrade på ett sätt som jag inte gillar. Det är liksom inte min arena längre. När jag väljer själv och kan hitta alternativ, då är det inget problem. Då är jag med, men miljöer där alkoholen dominerar och syftet är att ta sig ett glas, dit tänker jag inte bege mig igen.

Vägen har varit lång för mig att inse vissa saker. Att hitta mig själv och må riktigt bra det kommer jag kanske aldrig att göra, men jag vet idag att alkoholen är inget resesällskap för mig. Den fick mig bara att ta andra vägar, som ledde helt fel. Nu reser jag utan alkoholen och vägen framför mig innehåller allt färre gupp och saker som kan få mig ur balans eller att krascha igen. Med alkoholen så kommer jag aldrig att må på det sätt som jag vill och nå de mål jag har kvar i det här livet.

Men jag kommer aldrig säga att jag inte kommer in på fel vägar igen eller att jag inte kommer att krascha någon gång. Det är någonting som livet har lärt mig.

Men förutsättningarna för att fortsätta på den breda fina vägen, den är större idag än bara för ett par år sedan. För jag vill inte krascha och känna smärtan igen, för min egen skull. Det jag vill göra mot mig själv, det är att ge mig lugn och frid i sinnet. Jag är på väg att komma dithän även de dagar då mörkret är starkare inom mig. Det är en stor seger för mig. Det är till och med så att jag tycker jag är värd det nu. Ja, jag är fanimej värd att må bra. Jag själv tycker det och det är en stor förändring mot tidigare.

Tidigare så har jag alltid avskytt mig själv för många olika saker och ett säkert straff var att dricka. Förstöra och den vägen slippa ta ansvar. Jag kunde ju alltid skylla på alkoholen…

Fast ibland blir jag fortfarande trött på mig själv och mitt mässande om hur bra allting är nu utan alkoholen. Besserwissern har talat igen och så vidare. Orden kan ibland växa i käften på mig av von oben och att jag vet nog fan hur man tar sig ur alkoholens grepp. De stunderna är dock allt sällsyntare, för allt blir inte bättre. Det är bara det att jag nu lever på riktigt eller hur jag ska förklara det.

För att komma dithän har jag faktiskt kämpat med mig själv och varit envis med att jag ska fanimej inte sluta som vissa andra. Det är en kamp där jag flyttat fram positionerna och idag tagit flera delsegrar, von oben eller inte men så är det!

Alkoholen gjorde min väg längre. Flera omvägar och krascher kanske hjälpte mig att vakna till hur paradoxalt det än kan låta. Jag tror att livet och dess förutsättningar är mer mångfacetterat än vi kan ta in med de sinnen som vi har tillgång till just nu. Vissa upplevelse är nödvändiga och kan man lära sig någonting av det man är med om, då kommer man tillslut vidare. Men då måste man våga släppa taget, be om hjälp och vara liten. Genom att vara liten en stund, så blir man så jävla stor och stark sen!

En sak vet jag idag och det är att alkoholen är en falsk vän som inte ska vara med mig när kistlocket slår igen.

Regn & jävelskap

2015-07-09 Regn

Fick sitta inne och ta kort ut mot fikabordet på jobbet. Regnet pågick under flera timmar och humöret sjönk sakta men säkert. Ingen bättring i sikte heller.

Regn & jävelskap. Tåget har nu varit inställt två mornar i rad. Signalfel på samma ställe. Undrar jag om det inte blir bussen oavsett i morgon, även om den tar längre tid.

Det spöregnade när jag gav mig ut på mina 40 minuters joggande. Men idag så spelade det ingen roll, jag var bara tvungen att göra någonting för att skingra tankarna. Det är på riktigt det här. Kan inte förklara det på annat sätt. Finns liksom inga sätt att komma undan om jag menar allvar med att förändra mitt liv permanent och tills kistlocket slår igen.

Fan är ordet ibland, men det går som tur var över. Åtminstone en liten stund. Linn kommer till mig i morgon kväll och det är jag så glad för.

Destruktiva och dåliga beslut känns märkligt att behöva förklara för vissa, hoppas bara det handlar om att de inte vill såra mig?! Men det gör de inte, utan jag behöver brutal ärlighet gällande de dåliga besluten och det destruktiva.

Har ju skrivit om detta sedan 2009 och varit jävligt ärlig, även om jag i perioder inte orkat skriva om skiten. För det är skitjobbigt att inte kunna bli vaccinerad och känna frid och lugn kring detta förbannade gift som ånyo dominerar mina tankar. Efter nästan 1 1/2 år då det gått hyfsat.

Behöver jag säga mer? Men jag kämpar vidare och kommer inte att ge mig, utan jag kommer då springa ihjäl mig i så fall… för det tar jag till istället nu när oron blir för stark!

Synen på alkohol

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla KuylenstiernaFör många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Alkohol
Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.