Den fria viljan finns, det är min personliga övertygelse. Den fria viljan i den bemärkelsen vilken väg vi vill ta till de mål vi satt upp för oss själva i varje liv så att säga. Vi har de stora stolparna klara, men hur vi tar oss dit, det kan vi påverka under varje liv vi lever på jorden.

Har alltid varit duktig på att rent teoretiskt prata om det jag känner. Sen min mamma dog 1981 har jag förstått att vi fortsätter att existera även efter vår död, med vårt medvetande. Hade inte min syster (som var på ett helt annat ställe) varit med om samma sak med vår mamma, då kanske jag hade viftat bort det som fantasier och drömmar. Men min syster fick också ”besök” av vår mamma och när vi berättade detta för varandra, då kunde jag liksom inte bara vifta bort det hela.

Sen gick åren och jag träffade A. Första människan som jag kände kärlek inför och det som jag trodde var kärlek. Kanske var det så, jag vet inte eftersom jag efter henne, inte känt samma känsla för någon person (förutom 2016 med en annan själ, men det är en annan historia).

Mitt andliga intresse var inte i fokus utan de var våra barn och idag ser jag ju att det var för tidigt för mig att bli pappa. Var själv inte mogen och klarade inte av det som jag hade gjort idag. Var väldigt egocentrisk när det gällde vissa bitar och då främst hur jag såg på alkoholen. Det har jag skrivit om många gånger tidigare, men jag kämpade med detta under flera år och tyvärr blev familjen lidande och det är en stor del i att det inte gick längre 2007.

Min andliga sida fanns där någonstans och 2002 var jag med och bildade Ananda Uppsala. Men allt satt i hjärnan på mig då och att meditera och ”gå inåt” funkade inte alls på den tiden. Var liksom inte där. Föreningen fick aldrig riktigt fäste i Uppsala och några år senare försvann den helt. För egen del var det mycket i familjen och egna kamper med ett ego som var alldeles för stort. Få allt att gå runt helt enkelt med fyra barn.

Hjärnan styrde min syn på ”Andra sidan” under många år. Efter 2016 gick jag i terapi under en tid och sakta men säkert kom jag allt närmare mitt inre eller hur jag ska säga det. Psykosyntesbehandlingar i Stockholm under flera månader samt rosenbehandlingar i Gävle (som jag fortfarande går på en gång i månaden) följde senare och har hjälpt mig att våga och kunna öppna upp mitt inre.

Mina gamla skydd, mitt sätt att överleva har sakta men säkert monterats ner. Det har periodvis varit tuffa månader för mig när hjärtat istället talar till mig. Igors död och sonens flytt till Falun har jag inte, som tidigare, kunnat bearbeta endast med hjärnan, utan nu är hjärtat med och då känns det så mycket mer.

Det är som om gamla känslor i samband med detta också kommit upp. Helt oväntade reaktioner där katastrofkänslorna och sorgen varit så starkt inom mig. Skillnaden mot förr är stor och en viss stolthet känner jag över att jag liksom grejar detta. Det fastnar inte på samma sätt, även om jag gillar att tjööta här på min blogg om mitt mående (;-) men det är ändå på annat sätt idag.

Har mått så dåligt över Igors död och vissa andra saker som sagt, men det finns också en sida i mig som förstår att vi inte försvinner i medvetandet utan det är endast våra kroppar som dör. Den vissheten finns där och varje dag får jag bekräftelse på detta. Att meditera (som inte gick alls förr i tiden) och låta sig komma ner i medvetandet är så viktigt idag för mig.

Mitt liv har mycket handlat om att överleva, inte att leva. Just nu känns det som om det är en nystart på gång, ett nytt kapitel i mitt liv. En del av mig välkomnar detta, en annan (den gamla) är skräckslagen. Det är detta jag försöker få ihop och med det stöd jag har fått, så tror jag inte att det hade fungerat som det trots allt gör. Vissa dagar känns det som om det är över och förbi, andra dagar finns ett hopp om nya tider där jag ser allt mer positivt på mig själv.

Har haft så fina och djupa samtal med min syster sista tiden. Helt avgörande för mig. Det gäller också mina samtal med gamla arbetskamraten E som förstår precis vad jag går igenom. Helt ovärderligt att ha dessa två när det är som tyngst. Att kunna få vara liten och sårbar inför andra och förstå att det är helt naturliga känslor när man bearbetar saker och ting inom sig har även fått mig att se på mig själv lite positivare. Lilla Jerry gjorde så gott han kunde. Han överlevde och tog till de redskap som fanns, även om de täppte till så mycket under så många år.

Mina jordiska änglar är mina barn. Alla fyra på olika sätt. De har betytt så mycket för mig under hela min resa sedan jag blev pappa. Mitt ex har också varit viktig för mig, även om det inte gick att leva tillsammans tillslut, men hon är mor till mina barn och vi kommer alltid ha ett band till varandra. Vi har försökt att hålla sams under hela resan och till stora delar tycker jag att vi har lyckats, även om vi har haft motstånd som försökt splittra familjen.

Alla som lever på jorden har sin egen resa. Vi är sammankopplade på olika sätt, både i det lilla och i det stora. Vissa går man med under många år, vissa andra möter man bara en kort stund. Allt har sin betydelse även om man inte kan se det när det inträffar.

Till sist vill jag säga att detta är min tolkning om varat och varför vi finns här på jorden. Mina upplevelser och tankar. De förändras under tiden och ingenting står still.

”Tiden är inte mer” – Inga Landgré (som avled 31 juli i en ålder av 95 år, vila i frid!) från dokumentären ”Om Inga” (2020) som jag skrev en egen bloggpost om.