Började med styrketräning i slutet på maj och nu har har jag fått in ”behovet” eller hur jag ska uttrycka det, men det tog sin lilla tid. Första gångerna masade jag mig ner på ren vilja, men nu vill jag träna. Har börjat försiktigt.

Första tiden cyklade jag först fem minuter (är uppe i 15 nu) och körde sen styrketräning i en kvart. Har fem olika övningar som jag kör och som jag bygger på med mer vikter, sakta men säkert. Kör detta tre gånger i veckan. Detta är nog för mig, blir ganska slut av detta. Vi får se när jag kan utöka lite på tiden… om jag kan, vem vet?

Känner att jag mår bra av detta och det är så tacksamt att man kan boka en timme åt gången och då vara själv. Hade nog inte grejat att gå på ett gym där flera tränade samtidigt.

Har också fått hjälp med min vikt. Det har varit en resa det. Gick ganska lätt i början, men nu på slutet har det varit tuffare. Feldosering och ett illamående har äntligen börjat att ”rättas till” och jag mår ok igen.

Sista tre månaderna har det gått trögt med viktnedgången, men ner går det. Sakta men säkert. Kom under tresiffrigt förra söndagen (äntligen!) och det gav mig ny kraft att inte ge upp detta nu.

För sanningen och säga hade det inte gått utan hjälp av Mounjaro. Hade inte kraften att ta tag i detta för ett år sedan. Kilona smög sig på. Helt plötsligt mådde både jag och kroppen så dåligt att någonting var tvunget att göras. Tacksam att jag vågade ta upp detta med min husläkare samt inte gav upp när det tog emot.

Allt är inte bara existentiella grubblerier, utan det finns andra mer positiva saker som sker. Någonting driver mig framåt i detta. Som ändå vill försöka lite till. Som vill att jag ska röra på mig och som vill att jag ska äta mat som är bra för kroppen.

Har till exempel fått allt svårare för kött och äter det nästan aldrig numera. Tycker det är äckligt och ”tungt” och alla hemska filmer på hur vi behandlar djuren spelar givetvis in. Det är hemskt hur det kan få fortgå, år efter år. Dessa fabriker där levande djur slaktas helt kliniskt och maskinellt. Kycklingar t ex behandlas så ovärdigt att det är svårt att ta in om man inte ska gå sönder helt. Klarar inte av det längre.

Efter det att jag börjat med Mounjaro äter jag allt mindre snacks och sötsaker. Det smakar inte gott helt enkelt. Ibland kan jag unna mig en glass. Fast det är på helt andra nivåer idag än för ett år sedan. Låter som om jag inte äter någonting längre och ibland känns det nästan så…

Man tappar matlusten och känner sig sällan hungrig med viktminskningssprutorna och det är ju meningen. Men då gäller det att veta när kroppen behöver näring och inte hoppa över måltiderna, trots att man inte är sugen eller mår lite tjyvens. Man behöver äta oavsett, även om det blir små portioner. Har till och med hänt att jag har glömt bort att äta. Så de krävs en del rutiner kring maten.

Men det finns ett annat ”psykiskt” sug som Mounjaro inte rår på. Men det lindras ändå lite av att lusten att äta överhuvudtaget minskar. Men ibland kommer ”flyktkänslorna” och lusten att stoppa någonting i munnen, bara för att ”döva” och ha någonting annat att ”syssla” med. Men ganska snart smakar det inte gott alls och det blir ändå inte lika mycket som förr. Men det är mer ett ”psykiskt” sug istället för ett biologiskt sug.

Åkte iväg igår och kollade in några secondhandbutiken med äldsta dottern och hennes J. A slöt också upp och tiden bara flög iväg. Köpte också en del nya kläder inför resan till Idskär.

Nog fan ligger resfebern på lut… den blir jag nog aldrig av med helt. Det är bara att köra på och inte tänka så mycket. Det blir ju bra tillslut.