Tänk att det ska vara så svårt att tycka om sig själv. Ser mest det jag inte lyckas med och missar det jag faktiskt lyckas med. Så viktigt att boosta sig själv och se att det går att förändras, så att man mår bättre.

Tänk om det är så att jag idag skriver för den 10-åriga Jerry? Han som var helt tyst, som inte vågade mycket och som imploderade alltmer. Han som aldrig berättade för någon om vad han kände innerst inne. Bilden ovan är jag tillsammans med min mamma, året är 1976 och jag var 10 år gammal.

Att aldrig ge upp, försöka lite till och inte skämmas för den man är. Stå upp för sig själv som barnet i mig aldrig gjorde och som många andra barn heller aldrig gjort. För att vi inte kunde, vi visste inte bättre och trodde att det var så här det skulle vara.

Kan mina ord ge hopp och tröst? Att det går att komma vidare, trots allt? Kanske är det därför jag återigen kör öppet på bloggen.

Strunta i alla som försökte trycka ner, vara elaka och jag vet inte allt. Som bara hittade fel på mig, vilket gjorde att jag trodde att verkligen var på det viset.

För första gången med Mounjaro har jag gått upp i vikt under en vecka. Någon förändring måste således till. Har haft tankar på att sluta helt med sprutorna. Ibland kommer tanken att jag klarar av detta utan dem nu, men detta besked visar nog på motsatsen. Vågar inte sluta med dem.

Vet att jag måste röra på mig än mer. Promenera mer i vardagen helt enkelt och lägga in ett par löprundor då och då.

Sen detta med kosten! Mathållningen är helt ”fucked up” i perioder. Det är inte lätt när man inte har någon matlust, vilket just är syftet med Mounjaro. När man ”kommer på” att man måste äta och inte har någon som helst matlust.

Balans i att förstå sitt bästa samtidigt som jag inte ska ”släppa efter” helt för sinnet och ”belöningssystemet” som är något som inte försvinner med medicinen.

Mängderna är visserligen mindre, men återigen har snacks och smågodis börjat smyga sig in som ersättning för riktig mat. Problemet är inte mängderna egentligen utan att det är lite väl ofta och det i kombination med att förbränningen är för låg har nu gjort att jag gått upp i vikt för första gången.

Medicinen gör ändå sitt, för utan den hade det säkert varit än värre. Vågar helt enkelt inte att chansa där jag befinner mig just nu.

Mounjaro är ingen mirakelmedicin som gör att bara man tar sprutorna går man ner i vikt. Visst, det är en hjälp på vägen, men det krävs mer än så och speciellt efter en tid när kroppen blivit ”van” vid dem.

Har tagit dem i snart ett år och det går ju inte att bara tappa vikt hela tiden. Har tappat 27 kilo på ett år! Visserligen från en väldigt hög nivå, men ändå. En dag måste annat till och som det verkar är jag där nu. Det går inte att enbart förlita sig på att Mounjaro ska göra jobbet. De är en hjälp på vägen som sagt, men likafullt måste man jobba med sina vanor och beteenden gällande kosthållningen på andra sätt.

Ger jag fan i att äta får jag andra problem, vilket jag fått erfarenhet av tidigare och då speciellt i våras. Då stod jag still länge i vikt och tillslut åt jag inte mycket, vilket då resulterade i yrsel och ett sämre allmäntillstånd. Kroppen gjorde allt för att behålla det den hade. Det går ju inte heller att hålla på så.

Vet att jag en dag måste sluta med medicinen, men jag törs inte just nu. Trots att de gör stora hål i min ekonomi vågar jag inte lita på mig själv att jag klarar av detta. Har köpt för en månad till nu. Sen får vi se.

Köpte äntligen Madonnas Confessions II på vinyl. Har väntat med det ett tag just för att det kostar en del. Ville ha den med 16 spår och då blir det än dyrare. Finns otaliga varianter, men denna var viktigast för mig att köpa.

Har tankar på att byta ut en del ABBA på väggen och istället börja sätta upp Madonna. Har gått snart ett år med ABBA. Kanske kan jag kombinera de två? Har en tanke på att ha kvar originalalbumen med ABBA på väggen och ta ner allt annat. Ersätta dem med Madonnas originalalbum.

Var till Kumbha i helgen för att köpa in nya rökelser. Har hittat en favoritdoft som verkligen tilltalar mig. Den heter Frankincense och beskrivs som träig, kryddig och inslag av citrus i doften.

Frankincense kommer från trädet Boswellia. Träden är extremt tåliga och växer i torra, steniga och karga ökenområden. Den doft jag köper kommer från Indien och varianten på trädet som heter Boswellia serrata.

Blir lugn av doften. Känner mig trygg (så gott det nu går i denna tid) och något i doften får mig att känna mig ”hemma” eller hur jag ska förklara det.

På Kumbha fick jag prova på reikihealing under 10 minuter. Det var väldigt skönt med beröring och jag hade säkert behövt en hel behandling såsom jag mår just nu. Har inga behandlingar inplanerade ännu för hösten. Väntar på ett besked som avgör vad jag ska satsa på i höst.

Nya tag, en dag till och ge för fan aldrig upp! Allt är inte åt helvete, tvärtom faktiskt.

Drog iväg på en löprunda tidigt i morse och gav mig sjuttsingen på att inte stanna. Det gick nästan, men vid ett tillfälle var jag tvungen att knyta om ena skon. Blev 4,6 km allt som allt och jag är faktiskt stolt över att jag klarar det ganska bra. Nu går det inte fort, långsam löpning, men ändå.

Är igång med löpningen igen efter flera år i träda, även om det bara blir en, max två gånger i veckan. Det i kombination med 20 minuter på cykeln (vilket ger cirkus en mil) samt 20 minuter med redskapen tre gånger i veckan är vad jag orkar med just nu. Försöker öka ut lite då och då. De dagar då jag inte har någon lust alls, då tvingar jag mig och tänker på hur bra jag mår efteråt!

Målet är att komma upp i en timme allt som allt med cykeln och styrketräningen. Vad målet med löpningen är vet jag inte ännu, är bara glad att jag orkar löpa så att säga… (;-) Som jag skrev tidigare, tror jag också att det är viktigt med en daglig lite längre promenad också, de dagar då jag inte tränar.

Vad är då belöningen? Jag känner mig mindre stel i kroppen, fräschare överlag och orkar röra mig mer överhuvudtaget. Har börjat stå ett par timmar på jobbet också vid arbetsbordet, vilket jag inte alls pallade tidigare. När man blir äldre är det så viktigt att hålla igång kroppen. Att bli stel, inte orka gå knappt och bli stillasittandes, det är min stora skräck, därav att jag nu tränar regelbundet.

Sen vore det väl sjuttsingen om jag inte ska få ordning på kosten också tillslut…