Har under mitt liv ett antal gånger sagt att ”det är en tuff tid” just nu. Men faktum är att just nu är DET en tuff tid. Jag upplever saker och ting på ett helt annat sätt än tidigare i mitt liv. Som om det ska vändas på varenda ”sten” mot någonting som jag fortfarande bara skönjer där borta i horisonten.

Det känns som om jag är inne i en aktiv inre process. Den ger nya perspektiv men även en kamp att släppa det gamla invanda mönstren. Processen är mer på djupet nu än tidigare. Det tar mer på psyket vilket ger känslor åt alla håll men alltmer åt det positiva hållet.

Kroppen reagerar direkt numera. Den väg jag valt för länge sedan gör det så kallade egot allt för att vika av ifrån. Ibland så nära att lyckas, men på något vis lyckas jag kravla mig upp på vägen igen. Ibland känns det som om kroppen leder mig och inte knoppen.

När egot bromsar och ”tjattrar” vidare, då sätter det sig i kroppen. Det är helt klart på detta viset. Senaste veckorna har varit så tydliga gällande detta. Här gäller det att fortsätta i det positiva och vara modig. Inte backa tillbaka till det gamla.

Idag kan jag ibland se ”klarare” på vissa upplevelser under mitt liv eller kanske är det en annan medvetenhet? Sådant jag tidigare med ”egots” hjälp skyfflade bort och inte kunde/ville se?

Vi föds som blanka kort och allt ligger där framför oss.

Taggtråden finns bara i min egen fantasi och har lagt hinder genom åren. Stängde igen tidigt och lovade mig själv att aldrig låta någon komma nära. Då skapades taggtråden i mitt inre, året 1972. Väldigt få har kommit mig nära genom åren.

Det som kommer upp inom mig idag när jag försöker öppna upp mitt inre är mycket. Bland annat hur jag fick klara mig själv under uppväxten med alla tankarna. Skämdes för den jag var. Kände mig övergiven. När tankarna var på ”väg upp” skyfflades de bort under många år, både av mig själv och andra. Detta för att ”känna” så lite som möjligt. De så kallade ”vuxna” i min närhet gjorde ingen ansats att ens försöka förstå sig på denna pojke. De hade nog med sig själva.

Fysiskt fick jag hjälp, men det psykiska, att prata om det som hänt, där fanns det ingen under många år. Formade mina egna ”sanningar” och försökte liksom bara överleva dagen under lång tid.

Först 1997 tvingades jag att gå inåt och börja nysta eftersom benen då inte bar mig längre. Tänk hur länge ändå man kan ”hålla ihop” och liksom bara köra på? En del klarar hela liv att ”svälja” även om det innebär att kroppen tillslut inte orkar mer. Man blir sjuk på olika sätt och livet förkortas.

Min ständiga flykt från mig själv med alkoholen gjorde att jag inte kände någonting på ”riktigt”. Så var det under stora delar av mitt liv. Skapade strategier för att inte utmanas på djupet. Att ”straffa ut mig” och gå vidare, när det blev för jobbigt och för nära har hänt flera gånger. Leva i en ständig, många gånger destruktiv självkontroll, som jag fortfarande slåss emot. Ligga steget före i tanken i allt som sker. Fan, vad det har och fortfarande tröttar ut mig. Att släppa på detta är svårt och tar tid och har varit en kamp i många år nu. Är på väg och kan ibland känna det, men detta går inte att skynda på eller ta genvägar i. Det tar den tid det tar.

Kanske är det så att min ”riktiga” terapi började först 5 april 2014 då jag blev helnykterist? När jag liksom kom ner i djupet utan bedövningsmedel? De gånger jag drack förstärkte alkoholen känslorna åt alla håll. Bedrägligt är alkohol och man kommer inte åt känslorna i djupet.

Känslorna har idag ”kommit i fatt mig”. Det för med sig dagar av längtan både bort och att få fly in i något där jag inget känner. Ibland kan jag känna sådan ilska över där jag är idag. Mest ilska riktas fortfarande inåt. Vet idag att det fanns vuxna som gjorde mig illa när jag var liten. Övergivenheten i perioder förnekades så till den milda grad att jag inte ens tänkte i de banorna. Begravde så långt ner det bara gick med flyktbeteenden. Där hade alkoholen en stor roll i vuxen ålder.

Känslan som vissa dagar förlamar mig är att tåget har gått, jag står kvar och kommer liksom inte vidare. Samtidigt och det är väl detta som är fantastiskt, numera finns där även andra mer positiva känslor. Dessa känslor har inte funnits där tidigare. De inkluderar hopp, frimodighet och ett mod att stå kvar vid det jag vill! Fragment i drömmarnas värld hemsöker mig vissa nätter. Vet inte om det är upplevelser jag haft som liten. Kanske symbolik för det jag nu går igenom? Är på väg som sagt, men det tar sin tid detta. En dag i taget, en timme ibland. Andas och liksom bara vara när känslorna drar iväg…

Många av känslorna har jag skrivit om här genom åren som en slags terapi. Vissa av dem går igen år efter år men så förstärkta och med en klarhet jag inte haft tidigare. Synen på de omkring både då och nu har också förändrats. Hur en del ville väl. Men när det ”brann till” vände de andra kinden till. Det jag idag tror är att de gjorde detta eftersom jag inte formades in i en verklighetsbild som inte skavde. Jag utmanade dem i deras egna liv. De kanske inte heller hade förmågan att orka med mig när jag inte ”passade in”?

Skämmas, slå på mig själv och gå undan var då de enda valen. Det var mitt fel att ingen orkade. Jag liksom hamrade in det genom åren för att det var något jag kände igen. Hur usel jag var. Det var ju självklart att jag skulle bli övergiven, om och om igen. Idag kan jag se att det inte bara var mitt fel att en vänskap bröts och upphörde. Embryot till en relation slogs sönder för att jag helt enkelt var rädd för att inte duga.

Har samtidigt fått mycket stöd och hjälp sedan 1997 på olika plan när ”taggtråden” började monteras bort i mitt inre.

Jobbet har varit fantastiskt och utan de chefer jag haft hade det garanterat slutat på ett annat sätt.

Clabbe, arbetskamraten som var på mitt jobb mellan 1983-2014 har också haft en avgörande betydelse för att jag orkat vidare. Vi har fortfarande kontakt och det betyder mycket för mig.

Flera fina själar har kommit och gått. Förhoppningsvis har det varit en växelverkan i relationerna. Vi har gett varandra positiva saker för att komma framåt i livet.

Min relation till syster M har förändrats väldigt mycket de sista åren. Hon har utmanat mig på flera plan och utan de utmaningarna hade jag garanterat varit på en annan plats idag. Är ganska säker på att jag hade stagnerat och varit en person som mått sämre. Mycket mellan oss har förändrats sedan barndomen och då på ett positivt sätt. Hon vill mitt väl och utmanar mig. Det vet jag. Ibland vill jag bara springa iväg och gömma mig för henne (;-).

Förra året kom syster S in i bilden och det blev som en total chock första veckorna. Att bearbeta det och närma mig henne har på ett plan varit självklart. Ibland har jag känt att det gått för fort. Jag visste inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Självklart är det någonting positivt i mitt liv att få en sådan aktiv och inspirerande syster. Hon vill umgås och träffa mig. Ju mer vi umgås så blir allt mer självklart. Känner igen vissa delar i henne och kan nu också se att pappa ”går igen” i henne. Hon inspirerar mig att se det positiva. Hon inspirerar mig att se kärleken. Hon inspirerar mig att inte nedslås av livets törnar och det man varit med om tidigare. En stor tacksamhet över det hela.

Skammen över min längtan är ständigt närvarande. Att våga vara den jag är, även inför mig själv. Att leva i min sanning är något jag kämpat med så länge att jag idag egentligen inte vet vem jag är innerst inne. Den där skammen, den har jag odlat djupt genom åren tillsammans med orden från pappa som påverkat mig så mycket. Jag tror idag att från tidig ålder ”bankades” det in i mig att pojkar inte gör si eller så. Pojkar gråter inte och pojkar gillar absolut inte andra pojkar. Min pappa var inte snäll emot mig. Ett tag var han den enda manliga så kallade ”förebilden”…

Efter skilsmässan 2007 har mitt agerande gällande detta skapat ett liv i ensamhet. Ibland vet jag egentligen inte vad jag längtar efter, samtidigt som det vissa dagar inte är någon tvekan. Har också genom åren varit orolig för vad andra ska tycka om mig. Ändå vet förnuftet i mig att de allra flesta inte bryr sig. Det ligger hos mig och då är vi varvet runt. Skammens varv där orden fortfarande ekar från min barndom som idag mycket handlar om gamla tankegods.

Släppa allt och känna kärlek oavsett låter så enkelt. Eller hur? Det här gör mig ledsen och sorgsen i perioder att det varit så svårt för mig att leva i min sanning. Ibland blir jag uppgiven och kan inte ta mig framåt. Kan låta drastiskt men ibland känns det som om skammen är fastbränd i min själ.

Vet idag att jag blev illa behandlad när jag var liten. Alla relationer med killar blev någonting fel och skamfyllt. Mina känslor var fel. Som ni vet går det för de allra flesta inte att förneka den man är i ett helt liv. Det tog lång tid innan jag ens kunde acceptera mina känslor, som de verkligen är.

Mamma och pappas agerande den där dagen 1972 när de kom och hämtade mig på sommarhemmet, var förödande för mig. De hämtade mig för att jag hade ”pillat” på killen. Alla lade skulden på mig som det då kändes. Den övergivenheten från de som skulle stå mig närmast, den förlät jag aldrig. Jag sade för mig själv att ingen skulle någonsin få komma mig nära i resten av mitt liv. En 6-årings resonemang, jag vet, men det fastnade i mig att ingen skyddade mig. Dessutom fattade jag inte vad jag hade gjort för fel.

Detta var så djupt rotat i mig. När ämnet homosexualitet av olika anledningar kom upp på mitt jobb under 80-talet, gick jag därifrån. Skämdes och trodde de kunde ”se igenom mig” att jag var en ”sådan där”, en homosexuell. Det gör mig idag bara ledsen att tänka på detta. Pojken var så rädd för sig själv och de tankar han hade om killar. Han var också rädd för vad andra skulle tycka om honom. Han fruktade att den ”stora sanningen” skulle kom fram och att alla då skulle avsky och äcklas av honom. Det fanns en sådan skam i mig under så lång tid att ens prata om detta. Skapat av de två som skulle älska mig och skydda mig.

Integrationen med den ”lilla Jerry” och positiva känslor som omtanke och kärlek blir allt starkare inom mig. En liten pojke som kämpade för att överleva. Den pojken gjorde sitt bästa och förstod inte att han agerat fel. Det har betytt mycket för mig att se den kopplingen även med hjärtat och inte bara intellektet. Otaliga terapitimmar och healinghjälp genom åren har, sakta men säkert, hjälpt mig framåt i att våga stå i min egen sanning och tycker mer om mig själv för den jag är.

Att leva med att ”parera” och ljuga så fort det ens antyddes att jag var homosexuell var utmattande för mig. Samtidigt fanns längtan och tankarna där. Det är svårt idag att beskriva vad det faktiskt gjorde och har gjort med mig. Ibland känns det som om någonting är ”sönder” inom mig och att jag kommer att leva ensam i resten av mitt liv.

Varför ska det vara så svårt? Försöker acceptera det som är och liksom låta det vara, men det är tufft emellanåt. Har gjort mina försök, med katastrofala följder, att närma mig andra killar.

Att känna stolthet och glädje över att vara den jag är, det har jag inte kunnat. Länge var min högsta dröm att jag var heterosexuell, ”normal”. Jag kunde inte stå upp för mig själv under lång tid. Har varit på Pride. Jag har verkligen försökt acceptera mig själv och ”passa in” i den världen. Men det har oftast bara känts jobbigt. Det har skapat ångest inom mig. Har inte känt den delaktighet som alla talar om. Kanske har det handlat om att jag då inte accepterade den jag varit? Har verkligen genom åren försökt, men känner mig inte inkluderad i dessa sammanhang och har aldrig gjort det. Känner ingen stolthet som många andra homosexuella säger att de gör. För mig har det bara varit ett helvete faktiskt.

Var och är så svältfödd på kärlek och närhet. När någon visade mig detta, sög jag åt mig detta som en svamp. Jag bildade familj och drogs till att någon ville vara med mig. Jag kämpade med känslorna som var förvirrande. Jag ville så gärna fungera i ett heterosexuellt liv och förhållande. När någon visade mig kärlek ville jag så gärna känna detsamma. Älskade på mitt sätt och försökte verkligen.

Mina barn är mitt allt och mina år med mitt ex de bästa i mitt liv. Ur många aspekter och då främst detta med att känna en samhörighet med en familj. Att jag skulle leva med en kvinna och en familj så länge, det trodde jag aldrig den där dagen 1972 när jag bestämde mig för att ”stänga igen” alla känslorna.

Mitt ex har betytt så mycket för mig. Ord räcker inte till. De åren var så viktiga för mig. Det ligger inte i könet utan personen. Det är lärande åt alla håll så att säga. Idag är barnen vuxna och klarar sig själva. De håller mig vid liv och är min mening att orka vidare, utan tvekan.

Familjelivet och ansvaret som småbarnsförälder kan jag sakna något oerhört. Då, när man var mitt i det, kunde det vara tufft ibland. Idag, när jag tänker tillbaka, saknar jag det väldigt mycket. Jag förstörde det genom mitt drickande. Var också så omogen de första åren och inte riktigt redo att bli pappa. Det är också ett sår som nog aldrig kommer att läka helt. Jag finns här för mina barn idag, men på ett helt annat sätt. Vår skilsmässa var för mig ett stort misslyckande eftersom jag inte klarade av att hålla ihop familjen.

Vilka sår har mitt agerande skapat i barnen och i mitt ex? Så känner jag och kommer nog alltid att känna. Återigen, min familj är mitt allt.

När gör jag egentligen någonting som JAG vill göra? Gör mina egna val och gör det jag verkligen vill? Kan låta lite konstigt och märkligt vid min ålder, men vem är jag egentligen?! Livet har liksom bara passerat genom motståndets minsta lag och då främst under de åren jag har levt ensam. Dagarna går och vart tar livet vägen?

Bakom tankarna, bakom agerandet och bakom den här kroppen, vem är jag egentligen? Tänker återigen på Bergvik och året 1972. Blev så tillintetgjord då att allt bara stängdes ner inom mig. Ingenting efter detta spelade någon roll. Som ni märker är den händelsen central för mig. Jag har ett behov fortfarande att skriva och prata om det. Kommer nog alltid ha det och åtminstone till den dagen då jag kan prata om det utan att bli känslomässigt berörd.

Syftet och min vandring förstår jag dock allt bättre. Förstår också alltmer varför vissa prövningar har behövts. Men fortsättningen och det som komma skall? Känner mig osäker och rädd, det erkänner jag. Vet att rädsla skapar senvägar och än mer smärta. Men lik förbannat finns oron där. Vart ska allt detta leda mig in i? Då är vi åter tillbaka till detta med kontrollen… Går ständigt in i detta med senvägar just för att jag försöker ta genvägar. Om och om igen. Känna så lite som möjligt.

Tror att jag är ”öppen” på ett annat sätt idag, vilket skapar känslor som tidigare inte kommit upp på grund av murar och jag vet inte allt. Har känt det sista veckorna och speciellt nu under julledigheten. Ångest för ingenting dyker bara upp, trots att allt är bra med familjen och vi har haft fina dagar. Stanna kvar i det, inte fly och bara låta de få verka ut. Det är på ett annat sätt än tidigare och i det försöker jag stanna. Jag är buren och jag är inte ensam.

Ödmjukhet, acceptans och tålamod. Släppa kontrollen.

Tankar kring jobbet som bara för några månader sedan var långt borta är idag högst reella. Här får jag verkligen praktiskt erfarenhet vad förändring handlar om. Känslorna far åt alla håll. Vilka lärdomar!

Ena stunden vila i det som är och göra det bästa och i den andra fly än illa fäkta. Det är känslan. Den sliter på mig och min kropp. Backar en aning och bara vilar i tankarna, men detta ligger ständigt och gnager inom mig. Att vara senior i dagens samhälle är bara i sig ett minus, kanske är andra ”vägar” redan stängd för mig? Vart går gränsen när man ”hoppar” oavsett?

Vet att jag ”prövas” för att inte upprepa mönster. Oavsett val för det med sig konsekvenser. Den insikten är stark i mig, och det gäller i allt vi gör, eller inte gör. Att sitta still och försöka agera så lite som möjligt är ett val det också. Med konsekvenser.

Vet att jag har bra sidor och att stanna i den tanken kämpar jag med. Glider lätt in i det negativa jag byggt upp under ett helt liv om hur oduglig jag är. Försöker och gör mitt bästa, men alltför många gånger blir det inget mer. Mina hjärnspöken om att jag inte duger, att jag säger fel saker och att ingen vill umgås med mig får då sådant bränsle i mig. Känner mig ”liten” och som om jag inte tas på allvar. Vet att det är egna tankar, men ibland är de svårt att skaka av sig.

Tidigare erfarenheter med de människor jag trodde var mina vänner kommer ibland upp i sinnet på mig. Det var ju mitt fel, eller? Att inte slå på mig själv för att jag är ensam idag är nog ett av de tuffaste sakerna att leva med. Har alltid haft svårt att ta första steget, ringa samtalet eller föreslå en fika med någon jag tycker om. Detta kämpar jag fortfarande med.

Kommer alltid försöka fly från vissa känslor och saker. Måste ändå tro att det är på ett annat sätt idag. Ibland flyr jag för att jag vill det och för att jag behöver lugn och ro och inte som förr per automatik när det tog emot lite. Så många förändringar på så kort tid sätter sina spår. Åldrandet gör också att orken inte är på samma sätt som förr. Fan vad jag hatar att åldras! På alla plan! Har så svårt att ta till mig de som försöker säga positiva saker om åldrandet.

Sakta men säkert sorterar jag ut det som hjärtat och jag faktiskt vill. Måste tror det i alla fall. Det har gungat rejält inom mig detta år. Gör allt för att inte ramla av och söker ljuset alltmer.

Maja, min fina Maja är så viktig i mitt liv. Hon hårar som sjuttsingen och vill bara ut, men det spelar ingen roll. När hon blinkar med ögonen och ställer sig på bakbenen och vill något, då ”kommunicerar” vi på ett sätt som slår det mesta. När vi gosar och busar försvinner tiden. Älskar henne så mycket.

För mig är det terapi att ”skriva av sig” även om orden är repetitiva. Men bara för att orden är samma kan de ha en helt annat betydelse idag. Är i en process mot någonting annat och i det försöker jag se ljuset och det positiva med att känna i djupet och ”på riktigt”, även om det ibland gör ont som sjuttsingen. Vad är det värsta som kan hända?

Har många fina själar runt mig, men ingen partner. Den biten är svår och ibland misströstar jag. Samtidigt förstår jag att det är en del av min utmaning just nu. Bara släppa detta och göra det bästa av det som är. Men hela livet som är kvar? Ibland som sagt, misströstar jag.

För hur var det nu, vi är alla unika individer… …eller är det så att vi har en själsfrände som vandrar samtidigt på jorden?