Kategoriarkiv: TV

Ernst & Goldsmith

Kajsa Ernst – vilken vacker själ hon är! Gårdagens ”Stjärnorna på slottet” var det bästa avsnittet på år och dar. Att lyssna till hennes livsresa fick mina tårar att komma och då speciellt när hon pratade om sitt livs kärlek Göran Stangertz. När hon också pratade om att man själv anser sig vara värd att ”älskas” reagerade någonting inom mig.

Hon berättade också om sin alkoholiserade mamma och hur hon inte kunde sova förrän hon var hemma efter sina utekvällar. Då fick jag helt plötsligt själv fragmentariska minnen av liknande upplevelser som jag inte varit medveten om tidigare. Att man låg och väntade för att kunna sova och allt vad det gjorde med en.

Någonting pågår i mitt inre, helt klart. Försöker älska den där lilla killen som gjorde allt för att överleva. Programmet med Kajsa Ernst väckte upp vissa saker som jag tidigare inte varit medveten om. Tack för att du delar med dig Kajsa Ernst! Så vist och klokt.

Bluff eller inte? Charlie Goldsmiths ”förmåga” testas.

Charlie Goldsmith är en kille som jag också ”ramlade på” igår. Han kan hela vissa människor med sin tankekraft. Man får tro vad man vill om hans gåva, men människor mår bättre och jag fick själv inspiration av honom genom en text han lagt ut på sitt Instagram:

Being happy is not something that just happens one day and stays that way. You need to wake up every day and do things to get you there. Then the same things that got you there need to be repeated to stay there. Eat healthy food. Run. Do yoga. Be kind. Be a best friend to many people. Keep people in your life that want the best for you. Be honest. Take responsibility for your life. Help people. Accept help. Listen to advice. Learn lessons. Give. Conquer fears. Love without expectation. Keep an open mind. Everything starts with a thought, so deciding to be happy is a very good idea. I’m not saying that all these things will fix everything, but I believe if you don’t feel good and you do nothing, things aren’t likely to change.

Ett inlägg delat av Charlie Goldsmith (@charliegoldsmith) 3 Aug 2018 kl. 9:39 PDT

Visst är det bra? Men väldigt svårt att till fullo leva efter. Men bara att sträva dithän gör att man mår bättre. Det är min övertygelse. Att försöka och inte ge upp. Försöka strunta i alla måsten och varför. Varför finns inte.

Men jag faller själv dit fort i måsten och funderingar kring varför över saker jag inte begriper. Jag vet det. För idag ”måste” jag ta ner julpynten och packa ihop stakarna. Idag ”måste” jag dammsuga, tömma den ena kattlådan och aktivera mig mer överlag. Måste jag verkligen det eller är det återigen för att jag vill ha ett schema över mitt liv och ha kvar kontrollen fullt ut?

Magen fortsätter att krångla, drömmarna förvirrar mig och rädslan för att tappa kontrollen dominerar. Samma som igår alltså. Ingen skillnad förutom att jag är medveten om vissa saker som jag tidigare inte alls var mogen för att ens vara medveten över. Det är min tro i alla fall och efter det måste jag fortsätta att sträva för att må bättre.

Fokusera på det positiva, det som gör gott och andas. Se på sig själv med kärlek och vara värd att älskas.

Annonser

Serie, promenad och energi för två

Ingen utan skuld” heter en svensk serie som ligger på ViaPlay. Biggan på jobbet tipsade om den åtta avsnitt långa kriminalaren och nu har jag sett sju av dem. Suger lite på det sista och upplösningen. Helt ok serie, medelbetyg, men jag vill ändå så snabbt det bara går se nästa avsnitt och det är mitt problem. Kan inte sluta titta, även om den börjat sagga lite i de senaste två avsnitten. Minns tidigare serier som varit än fler avsnitt och då jag knappt sov en blund för att jag ville veta hur det skulle gå… hehehe.

”Så mycket bättre” var i år inte bättre utan sämre. Tittade visserligen på alla avsnitten, men återföreningen hoppade jag över. Det finns liksom ingen nyfikenhet eller spänning dem emellan utan det känns hela tiden som man är på kaffekalas med sju sorters kakor. Så mysigt och tillrättalagt hela tiden. Saknade nerven eller hur jag ska förklara det.
Hoppas de får med Siw Malmkvist, Jan Malmsjö eller någon annan med lite intressant erfarenhet och berättarlusta till nästa år. Nu blev det bara mest ointressant och tolkningarna tog inte heller tag i mig. Brukar alltid få minst en favorit varje säsong, men icke i år. Ingen tolkning var en fullpoängare, många helt ok, men de liksom fastnade inte hos mig.

Har haft så mycket energi idag. Hunnit med så mycket. Gick ”Slingan” i det nollgradiga och gråa vädret. Ett tunt tunt täcke av vitt finns, men inte är det mycket.

Knappt en människa ute. För mig är 3,5 km bra i dessa tider. Gick i lagom takt och försökte njuta och andas in den friska luften. Hade mycket kraft kvar när jag kom hem så det blev både tvättmaskin och dammsugning av stora delar av huset. 

Missbrukstendenserna höll på att ”lura” in mig på Coop, men jag avstod. Det är jag nu glad för, men slås över hur lika tankarna är oavsett vilket sorts missbruk det handlar om. På något sätt kände jag mig stark att inte falla för frestelsen och den enkla vägen till ro. Varje liten sak som går åt rätt håll är en liten delseger för mig. I det lilla börjar man sitt segertåg mot att nå framåt och kanske äntligen bli en hel människa med allt vad det innebär.

Nu ska jag se det sista avsnittet av serien jag började att titta på igår kväll.

Åldrandet & uppmärksammad serie

Om en månad fyller jag år! Det är en siffra som jag inte kan ta in i mitt medvetande, en siffra som känns mig helt främmande. Nu säger den kloke att ålder bara är en siffra och det må så vara, men 53!! Det går inte för mig att begripa att jag är så gammal.

För att vara så åldersfixerad och nojig kanske det kommer som en överraskning för den som följer mig att själva åldrandet i sig egentligen inte skrämmer mig. Att dö känns givetvis inget roligt, men jag har alltmer förlikat mig med den tanken. Att jag ska lämna detta jordeliv vad det lider är mer eller mindre färdigbearbetat inom mig.

Det är själva vägen dit och sättet som kan få mig ur balans. Som kan skapa en del ångest inom mig. Att jag liksom inte kan bestämma själv. Min önskan är att få dö snabbt och utan att knappt veta om att jag är död. Det näst bästa vore att somna in i sängen utan att veta om någonting. Men att få en dödlig sjukdom och liksom räkna ner med en kropp som mår allt sämre, det är en stor skräck för mig. Att liksom veta i veckor eller månader att döden är på väg.

Sen är också vetskapen att allt i kroppen blir allt sämre och marginalerna mindre inte heller roligt att vara medveten om. Samtidigt går det ju inte att tänka på allt detta hela tiden, då är det lika bra att ge upp. Men att se gamla människor med sina rullatorer och problem kan i de djupaste tankarna vara tufft. Det är det för många, jag vet men för mig är en rädsla att inte kunna sköta om mig själv och vara helt beroende av andra inget jag vill vara med om. Kan jag på något sätt styra det framleds så kommer jag att göra det.

Egentligen är förutsättningarna för att leva hemska. Man vet redan från ung ålder att det bara finns en väg framåt. De första 35-40 åren är det oftast inga problem, man känner sig odödlig på något konstigt naivt vis. Det är sen, när kroppen börjar ge signaler om att man måste leva på ett visst sätt för att ha chans att undvika sämre mående både fysiskt och kroppsligt, då kommer känslan av att det faktiskt finns ett slut allt starkare för varje år som går. Det är min upplevelse i alla fall.

Vet att alternativen än att fortsätta leva alla är sämre, även om jag ibland längtar, hur konstigt det än kan låta, efter en inre frid och mötet med min mamma. Den längtan gör att jag ibland glömmer bort döden och att allt en dag tar slut i de relationer som är i detta livet. Att inte veta fortsättningen, mer än att det blir i någon form, skrämmer mig också. Trots att mamma står där och väntar på mig. Är aldrig nöjd med något, jag vet.

Vill varken dö eller leva. Hur märkligt är inte det då? Nu är allt bara en kamp för att nå upp till det ”uthärdliga” under långa perioder. Att liksom ”hänga i” för att alternativet är så mycket svårare oavsett vad det far för tankar i min skalle. Ibland känner jag mig förprogrammerad för att klara vissa saker. Som om jag bara gör.

Bildresultat för making a murderer 2

Har precis tittat färdigt på andra omgången av Making a Murderer och i det skenet och den kamp som där pågår för så många människor tänker jag att det finns alltid de som har det bra mycket värre i sin kamp.

Tror att det perspektivet är viktigt, men bara till en viss gräns för vad hjälper det mig när det gör som ondast? Inte ett skit och då går det inte att ta in detta med att andra har det värre.

Bildresultat för making a murderer season 2

Kathleen Zellner

Steven Avery kommer att få kämpa många år till för upprättelse och kanske får han det aldrig. Kanske är det så att han är där han ska vara? Men hans advokat Kathleen Zellner verkar vara en oerhört tuff och noggrann advokat och det skulle inte förvåna mig om hon lyckas fixa en ny rättegång. Frågan är bara hur långt det räcker? För åklagaren från säsong 1 Ken Kratz är helt övertygad om att Avery är mördaren medan Zellner är lika övertygad om motsatsen.

Före säsong 2 var jag övertygad om att de hade rätt man. Nu är jag mer tveksam, men vet faktiskt inte längre. Känns som om det kommer att finnas material för en tredje säsong

Ett stickspår i mina tankar kring åldrandet. Någonstans är ändå alternativet att inte få leva bra mycket värre, även om mörkret ibland inte vill se ljuset. Men hoppet och ljuset finns där. Det är för det stunderna som allt är värt att kämpa vidare.

Rebeccas ord om psykisk ohälsa så på pricken

Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

kandelaber ljus

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.

Årsringar & dokumentärfavorit

180510_gulblomman

Baksidan är härlig just nu. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar maj så mycket. Många fina blommor som visar sin bästa sida just nu. Den gula gillar jag.

180510_gulblommor

Under en kort tid får man njuta av färgerna och prakten. Har idag sugit in så mycket det bara går av detta.

180510_vitbusken

Den här busken lever verkligen upp en vecka om året. Så otroligt fin med sina vita intensiva blommor.

180510_vitbuskarna

Det är nästan så att jag glömmer bort hur otroligt fin den är just i maj, just för att blommandet är så kort. Resten av året får den ingen uppmärksamhet alls utan står där bara taggig och yvig.

185010_arsringarna

Gick ut och vandrade i förmiddags. Standard-”slingan” och utan musik. Fåglarna kvittrade och tankarna for och flög överallt. Den lilla Jerry hälsade på. Han som saknade erfarenhet av livet och inte riktigt förstod vad han gjorde här på jorden.

Trots ”årsingarna” så begriper han fortfarande inte det. Håller honom kvar så länge det går och försöker acceptera hans agerande genom åren.

rhys beynon

Rhys Beynon har jobbat som läkare på akutmottagningen på S:t Georges i London sedan februari 2012.

På SVT-play finns en underbar programserie som heter ”Akuten”. Den är brittisk och det är från akutavdelningenS:t Georges sjukhus i London och jag bara älskar denna dokumentära serie. Man får följa människor som av olika anledningar hamnar på akuten. Deras berättelser hanteras så varsamt och fint. Blir så varm i hjärtat av att titta på den och har snart plöjt igenom alla 14 avsnitt. Så fin ton i det programmet, rekommenderas. Sen har jag personligen ett gott öga till en av läkarna Rhys Beynon som verkar vara en härlig själ.

I morgon är det skifte i umgängesfabriken. Tiden rusar och nu har han varit hos sin mamma i 14 dagar. Jag har bäddat rent, dammat av hans rum och kört lite med dammsugaren för att det ska vara så fint som det bara kan när han kommer till mig. Har också fixat en fin bild på han och Maxi i ram som nu hänger i hans rum.

Det är vanlig arbetsdag i morgon igen. För mig en välsignelse just för rutinen och att jag har någonting annat att tänka på än det som inte för mig framåt när jag är på andra platser i både sinne och kropp.

Ormar, casinon & nytt sällskap

Soligt men kallt 1 mars 2018

Med vissa flyter orden bara på. Med vissa är allt bara så naturligt även om det handlar om totalt olika uppfattningar och/eller balansen i att veta hur man ska agera i olika situationer. Är väldigt tacksam över min chef idag. Vi är inte ense om allt, men att kunna medge det och säga det rakt ut, det är något nytt för mig.

En del går det inte alls att prata med och med andra finns som sagt var ingen hejd. Även om jag alltid är på min vakt och inte helt släpper in människor i det som jag ser som svagt och litet hos mig, så är det ändå inte långt borta. En del kan vara likt ormar och hugga till när man minst anar det och av det finns tyvärr mer än ett exempel vilket jag blivit varse sista dagarna.

180301_02

Vägen är så fin. Men skyltningen saknas, Vem är jag att ta fullt ansvar över mitt egna liv?

180301_03

Matas överallt med sådant jag varken vill se eller lyssna till. Att slå på TV:n i dessa tider på de reklamfinanserade kanalerna är rent bedrövligt. Hur många olika sorters casinoföretag finns det inte som gör allt för att lura av naiva människor deras pengar? Sen att gamla brottare, skådespelare och så kallade halvkändisar eldar på och får det att låta som om alla blir miljonärer är bara för illa. För mig är det verkligen mammon personifierad i dessa som sålt ut sin själ för pengar. Tittar allt mer på SVT enbart för att slippa denna hysteriska hjärntvätt!

Jobbade förmiddag. Backat och tänkt att förekomma än förekommas. Sista dagen med grabben, men har ändå sällskap av en äldre pöjk så tyst i huset blir det inte.