Kategoriarkiv: recension

Peter Jöback – ”Humanology”

Humanology joback2

Peter Jöbacks första studioalbum på 11 år heter ”Humanology” och släpptes den 26 oktober. Plattan är en hyllning till livet och handlar om att våga vara sårbar, ärlig mot sig själv och omfamna sin egen historia och dess kraft.

Äntligen ett studioalbum med underbare Peter Jöback. När det sen är sådan musik som han behärskar som bäst, stora pampiga låtar blandade med smärtsamma ballader kan betyget bara bli högt. Efter varje låt finns mitt betyg. Fem högst och minus lägst.

Låtlistan:

1. Shape Of You ****
2. How Great It Is ***
3. Rushing Into Love ****
4. The Mask ****
5. Addicted ***
6. I Want To Know ****
7. What If Tomorrow Never Comes ****
8. Dancing *****
9. Call Me By Your Name *****
10. Believer ****

Bästa låt: Call Me By Your Name

Humanology joback

Älskar när han blandar musikinstrument på det sätt han gör med stråkar, blås, piano och liksom gör låten ”större” och sen den där rösten! Rösten med stort R är lika fantastiskt som alltid! Han är i sitt esse i flera av låtarna. Totalbetyget hamnar på fina 4,0 vilket väldigt få plattor fått av mig genom åren.

Hos Bengans har jag köpt mig ett eget signerat exemplar av plattan. Sker bara med de artister som ligger i topp hos mig. För mig ett självklart val för att stödja artisten i fråga, även om jag aldrig kommer att öppna CD-skivan.

Jöback inspirerar, ger kraft och får mig att må bra. Tack!

”Your love is worth every drop of pain”

Spotify

Annonser

Isaks underbara röst

Han heter Isak Danielson med en röst som hookade mig direkt. Mörk, djup och personlig. Ett allvar och ett vemod som tilltalar mig.

Igår släppte han sitt första album ”Yours” med fantastiska låtar som ”Broken”, ”Always””I’ll Be Waiting” och ”Ending” samt ytterligare 6 spår, som alla sätter hans underbara röst i främsta rummet.

Hänförd och njutning på hög musikalisk nivå. Rekommenderas å det varmaste!

Isak Danielson
Instagram
Twitter
Spotify

”Ending” på Nyhetsmorgon 181020

GES i Botaniska

GES2018

Foto: Karin Törnblom

Glenmark, Eriksson och Strömstedt bildade GES 1994. Deras första album som kom året efter har sålt över 450 000 exemplar och räknas som ett av de stora klassiska svenska popalbumen som gjorts. Nio år senare släppte de ytterligare ett album.

180825 GES 01

I sommar har de dragit ut på turné igen tillsammans och igår kollade jag och syrran in trion i Botaniska trädgården. [Instagram]

180825 GES 02

Mycket folk var det och många var i min ålder och lite till. Borta vid Slottet satt de som inte ville betala för sig, men ändå lyssna på gruppen.

180825 GES 03

Hade inga som helst förväntningar innan och måste säga att jag blev positivt överraskad. Det var gediget och hitsen staplades på varandra. Att det regnade emellanåt märkte jag knappt av, utan både jag och syrran klappade händer, dansade och diggade och då speciellt till de äldre låtarna som de gjorde som soloartister.

180825 GES 04

”Om” med Niklas Strömstedt och ”Hon har blommor i sitt hår” med Anders Glenmark [Instagram] var mina favoriter. Orup hade dock de flesta låtarna som jag kände igen, även om ingen av dem han valde att spela tillhör mina favoriter med honom. Bästa var ”Regn hos mig” och kanske berodde det på den mäktiga allsången som publiken stod för.

Flera av de låtar som de gjort tillsammans som GES hade jag inte hört och ett par av dem hade jag faktiskt glömt bort, så det var roligt att följa med på denna nostalgiska musikresa som varade i två timmar. Eric Gadd som förband kändes malplacerad och som helt onödig utfyllning. I det stora hela var det en trevlig och uppiggande kväll.

Syrran bjöd på biljetten, vilket var väldigt vänligt av henne. Tänk att jag grejade att stå i nästan tre timmar och dessutom klarade av ljudet utan öronproppar. Visst, man var tvungen att röra lite på rören ibland för att inte stelna till helt och då var det ju utmärkt att stuffa runt lite.

Som vanligt efter en sådan här konsert tänker jag att varför gör jag inte sådant här oftare? Det ger ju mer än det tar…

Kylie släpper ”Golden”

En gammal nätvän fick mig nyfiken på Kylie Minouge för några år sedan, så när hon släpper nytt är jag givetvis nyfiken. Plattan heter ”Golden” och doftar countrypop lång väg. Finns många fina spår som gör mig glad. .

Första singeln ”Dancing” som kom för en tid sedan tilltalade mig. Gör mig uppåt och glad på något vis. För någon vecka kom andra låten ”Stop Me from Falling” och den var ytterligare några snäpp bättre. Favoriten  på plattan just nu är ”Lost Without You”

Kylie Minouge 2018

Lyssna och njut av denna underbara australiska artist som faktiskt debuterade på platta redan 1987. Noteras kan också att hon firar ett halvt sekel den 28 maj! Hon är som en liten vindruva som blir allt bättre för varje år. Gillar henne mycket.

Missa inte heller Kims recension av albumet ”Golden”.

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

valkommen-in-i-min-garderob

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

anton_lundholm

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

Orange is the New Black på 12 dagar

Nu har jag sedan midsommarafton tröskat mig igenom alla fem säsonger av Orange is the New Black. Det är sammanlagt 65 avsnitt där varje säsong består av 13 avsnitt. Första avsnittet släpptes i juli 2013 och den senaste säsongen i juni 2017.

Jag fungerar på det sättet att när jag väl sätter mig ner och kollar på en serie (vilket jag sällan gör) då vill jag se allt, på en gång. Det är ju omöjligt och ibland måste man pausa, så det tog mig 12 dagar att se alla avsnitten, sådär lite lagom maniskt, men ändå inte extremt enligt mina egna kriterier på vad mani är.

Jenji KohanOrange is the New Black är skapad av Jenji Kohan (bilden) och handlar om kvinnliga fångar som sitter på fängelset Litchfield.

Huvudkaraktären Piper Chapman (spelas av Taylor Schilling) sitter av ett 15 månader långt straff för att ha smugglat knarkpengar.

Man får följa hennes öden under fängelsetiden samt flera andra fångar med tillbakablickar från deras liv. Serien är ganska ojämn tycker jag och ibland förstår jag inte riktigt vitsen med vissa tillbakablickar och vissa segment i handlingen blir utdragna och det händer ett par gånger att jag helt tappar fokus.

Men oftast är det sebart och hyfsat intressant och många öden är tänkvärda och djupa i sitt berättande. Jag vill helt enkelt veta mer om en del och kan ibland tycka under tittandets gång att de skulle ägna sig åt färre karaktärer och gått lite mer på djupet. Nu blir det lite flyktigt ibland och som sagt, jag förstår inte riktigt meningen ibland med varför vissa scener är med.

Uzo Aduba
Uzo Aduba spelar den färgstarka karaktären Suzanne "Crazy Eyes" Warren.

Vill inte spoila någonting utan konstaterar bara att det var helt klart värt att se hela serien i detta kompakta format. Några av karaktärerna kommer jag att sakna såsom Alex Vause (Laura Prepon), Galina "Red" Reznikov (Kate Mulgrew), Suzanne "Crazy Eyes" Warren (Uzo Aduba) och Poussey Washington (Samira Wiley). Skräckblandad förtjusning kände jag för Carrie "Big Boo" Black (Lea DeLaria) under seriens gång.

Har ingen aning om hur autentisk serien verkligen är eftersom jag varken är kvinna eller har suttit inne. Ibland känns vissa ageranden märkliga, men kanske är det för att kunna föra handlingen framåt, vad vet jag. Vissa karaktärer gick mig på nerverna medans andra som sagt var sympatiska och intressanta att följa.

Många dialoger och händelser kändes utdragna och onödiga och jag förstod inte riktigt kopplingen även när det handlade om nutid. Det fanns undantag givetvis vilket i de fallen kändes äkta och berörande, men alltför ofta var det (och då speciellt i säsong 3 och 5) ganska uddlös handling i flera avsnitt. Sen är jag sjukt missnöjd med hur säsong 5 slutade och det är det närmaste spoilande jag tänker skriva om.

Orange_is_the_new_Black

Säger som så att jag NU vill se säsong 6, men den har premiär först 2018. Det kommer även en sjunde säsong 2019.

Sätter betyg på varje säsong och sen ett totalbetyg enligt IMDB:s betygskala:

Orange is the New Black
Betyg säsong 1 6 av 10
Säsong 2 7
Säsong 3 4
Säsong 4 6
Säsong 5 5

Totalbetyg blir en redig 6