Kategoriarkiv: recension

GES i Botaniska

GES2018

Foto: Karin Törnblom

Glenmark, Eriksson och Strömstedt bildade GES 1994. Deras första album som kom året efter har sålt över 450 000 exemplar och räknas som ett av de stora klassiska svenska popalbumen som gjorts. Nio år senare släppte de ytterligare ett album.

180825 GES 01

I sommar har de dragit ut på turné igen tillsammans och igår kollade jag och syrran in trion i Botaniska trädgården. [Instagram]

180825 GES 02

Mycket folk var det och många var i min ålder och lite till. Borta vid Slottet satt de som inte ville betala för sig, men ändå lyssna på gruppen.

180825 GES 03

Hade inga som helst förväntningar innan och måste säga att jag blev positivt överraskad. Det var gediget och hitsen staplades på varandra. Att det regnade emellanåt märkte jag knappt av, utan både jag och syrran klappade händer, dansade och diggade och då speciellt till de äldre låtarna som de gjorde som soloartister.

180825 GES 04

”Om” med Niklas Strömstedt och ”Hon har blommor i sitt hår” med Anders Glenmark [Instagram] var mina favoriter. Orup hade dock de flesta låtarna som jag kände igen, även om ingen av dem han valde att spela tillhör mina favoriter med honom. Bästa var ”Regn hos mig” och kanske berodde det på den mäktiga allsången som publiken stod för.

Flera av de låtar som de gjort tillsammans som GES hade jag inte hört och ett par av dem hade jag faktiskt glömt bort, så det var roligt att följa med på denna nostalgiska musikresa som varade i två timmar. Eric Gadd som förband kändes malplacerad och som helt onödig utfyllning. I det stora hela var det en trevlig och uppiggande kväll.

Syrran bjöd på biljetten, vilket var väldigt vänligt av henne. Tänk att jag grejade att stå i nästan tre timmar och dessutom klarade av ljudet utan öronproppar. Visst, man var tvungen att röra lite på rören ibland för att inte stelna till helt och då var det ju utmärkt att stuffa runt lite.

Som vanligt efter en sådan här konsert tänker jag att varför gör jag inte sådant här oftare? Det ger ju mer än det tar…

Annonser

Kylie släpper ”Golden”

En gammal nätvän fick mig nyfiken på Kylie Minouge för några år sedan, så när hon släpper nytt är jag givetvis nyfiken. Plattan heter ”Golden” och doftar countrypop lång väg. Finns många fina spår som gör mig glad. .

Första singeln ”Dancing” som kom för en tid sedan tilltalade mig. Gör mig uppåt och glad på något vis. För någon vecka kom andra låten ”Stop Me from Falling” och den var ytterligare några snäpp bättre. Favoriten  på plattan just nu är ”Lost Without You”

Kylie Minouge 2018

Lyssna och njut av denna underbara australiska artist som faktiskt debuterade på platta redan 1987. Noteras kan också att hon firar ett halvt sekel den 28 maj! Hon är som en liten vindruva som blir allt bättre för varje år. Gillar henne mycket.

Missa inte heller Kims recension av albumet ”Golden”.

Välkommen in i min garderob

Tvåhundrasextiosju sidor, relativt stor text och ett ämne som intresserar mig gjorde att jag läste ut en bok på en dag! När hände det senast?

valkommen-in-i-min-garderob

Boken är en självbiografi om att vara gay och kristen.

I alla fall, boken heter ”Välkommen in i min garderob” och är skriven av Anton Lundholm. Den handlar om hans kamp att acceptera sig själv utifrån Bibelns syn på homosexuella och det tolkarna matade honom med under hans uppväxt.

Bitvis en svår bok att läsa. Ibland vill jag bara skrika ”kasta Bibeln och följ ditt hjärta” men förstår med intellektet att är man uppväxt med Jesus i nappflaskan så är tron på att man är ”fel” svår att bara göra sig av mig utan år av kamper. För det tar Lundholm många år att komma ur tolkarnas grepp och tillslut våga lita på de egna känslorna.

I början drogs han till de radikala inom frikyrkan just för att det kanske skulle hjälpa honom att ”bli av med” sin läggning. Hur vanligt är det inte att man vänder sig emot den man är och blir homofob inom kyrklighetens sfär? Förtränger och hatar både sig själv och andra homosexuella?

För mig blir det smärtsamt att läsa hur fast han var i tolkningarna av Bibeln där homosexualitet ses som någonting som går att bota. Men sakta men säkert förändras hans bild och det är detta boken handlar om.

Han är väldigt ärlig i sin hållning. Berättar om olika sätt att se på detta och också hur han från början trodde sig ha fått ”demoner” och sådant i sig för att han kände såsom han gjorde. Boken tycker jag främst vänder sig till människor som likt honom fastnat i det vad tolkarna säger och det som faktiskt ens egna hjärta säger. Om kampen, konflikterna och hur man faktiskt kan bli fysiskt sjuk i kroppen om man inte följer sitt hjärta.

anton_lundholm

Anton Lundholm

Jag själv som är uppväxt i ett ateistiskt hem känner många gånger när jag läser boken att Bibeln i fel händer gör många människor oerhört illa. Hur man med hjälp av Guds ord tolkar sig bort från det centrala som alltid i en sund tolkning är kärleken oavsett vem man älskar. Min Jesus sätter alltid kärleken främst. Förstår inte ens hur man kan göra något annat?

Första halvan av boken ger jag toppbetyg, men sen tyckte jag att Lundholm själv fastnade i för mycket problematiserande i det teoretiska och tappade bort lite i det jag var nyfiken på. Men i det stora hela får boken positiva omdömen av mig och jag hoppas verkligen att de förkunnare som står där och gapar om hur fel homosexualitet är, ger boken en chans och lyfter blicken ovanför bibelcitaten de håller så hårt i. Att de i djupet försöker våga förstå hur en människa med homosexuella känslor faktiskt känner. Man väljer inte sin läggning.

Det jag gillade också var att han tog upp olika aspekter av hur man kan se på detta. Inte bara att man ska acceptera allt och alla, utan försökte se hela bilden. Det gav mig en inblick i hur vissa resonerar och även om jag inte håller med i en stavelse var det nyttigt för mig att ändå försöka förstå varför kärlek mellan två personer av samma kön rör upp så mycket känslor, när världen ser ut som den gör idag.

Ibland tror jag bara att ”livets gång” kan förändra synen hos vissa samfund och församlingar. Såsom det har förändrats gällande andra saker som förr i tiden var kontroversiella och som idag är en självklarhet.

Relaterat
Anton Lundholm skriver om att vara homosexuell i frikyrkan (Dagen)
Libris-böcker öppnar för en homosexuell livsstil (Världen Idag)
Anton är gay och stolt kristen (Vetlanda-Posten)
Anton skakar om frikyrkligheten med sin bok (ETC)
”Jag bad om att bli befriad från mina syndiga tankar” (Året runt)
HBTQ-kultur. Välkommen in i min garderob – Anton Lundholm (Helds HBT-nyheter)

Orange is the New Black på 12 dagar

Nu har jag sedan midsommarafton tröskat mig igenom alla fem säsonger av Orange is the New Black. Det är sammanlagt 65 avsnitt där varje säsong består av 13 avsnitt. Första avsnittet släpptes i juli 2013 och den senaste säsongen i juni 2017.

Jag fungerar på det sättet att när jag väl sätter mig ner och kollar på en serie (vilket jag sällan gör) då vill jag se allt, på en gång. Det är ju omöjligt och ibland måste man pausa, så det tog mig 12 dagar att se alla avsnitten, sådär lite lagom maniskt, men ändå inte extremt enligt mina egna kriterier på vad mani är.

Jenji KohanOrange is the New Black är skapad av Jenji Kohan (bilden) och handlar om kvinnliga fångar som sitter på fängelset Litchfield.

Huvudkaraktären Piper Chapman (spelas av Taylor Schilling) sitter av ett 15 månader långt straff för att ha smugglat knarkpengar.

Man får följa hennes öden under fängelsetiden samt flera andra fångar med tillbakablickar från deras liv. Serien är ganska ojämn tycker jag och ibland förstår jag inte riktigt vitsen med vissa tillbakablickar och vissa segment i handlingen blir utdragna och det händer ett par gånger att jag helt tappar fokus.

Men oftast är det sebart och hyfsat intressant och många öden är tänkvärda och djupa i sitt berättande. Jag vill helt enkelt veta mer om en del och kan ibland tycka under tittandets gång att de skulle ägna sig åt färre karaktärer och gått lite mer på djupet. Nu blir det lite flyktigt ibland och som sagt, jag förstår inte riktigt meningen ibland med varför vissa scener är med.

Uzo Aduba
Uzo Aduba spelar den färgstarka karaktären Suzanne "Crazy Eyes" Warren.

Vill inte spoila någonting utan konstaterar bara att det var helt klart värt att se hela serien i detta kompakta format. Några av karaktärerna kommer jag att sakna såsom Alex Vause (Laura Prepon), Galina "Red" Reznikov (Kate Mulgrew), Suzanne "Crazy Eyes" Warren (Uzo Aduba) och Poussey Washington (Samira Wiley). Skräckblandad förtjusning kände jag för Carrie "Big Boo" Black (Lea DeLaria) under seriens gång.

Har ingen aning om hur autentisk serien verkligen är eftersom jag varken är kvinna eller har suttit inne. Ibland känns vissa ageranden märkliga, men kanske är det för att kunna föra handlingen framåt, vad vet jag. Vissa karaktärer gick mig på nerverna medans andra som sagt var sympatiska och intressanta att följa.

Många dialoger och händelser kändes utdragna och onödiga och jag förstod inte riktigt kopplingen även när det handlade om nutid. Det fanns undantag givetvis vilket i de fallen kändes äkta och berörande, men alltför ofta var det (och då speciellt i säsong 3 och 5) ganska uddlös handling i flera avsnitt. Sen är jag sjukt missnöjd med hur säsong 5 slutade och det är det närmaste spoilande jag tänker skriva om.

Orange_is_the_new_Black

Säger som så att jag NU vill se säsong 6, men den har premiär först 2018. Det kommer även en sjunde säsong 2019.

Sätter betyg på varje säsong och sen ett totalbetyg enligt IMDB:s betygskala:

Orange is the New Black
Betyg säsong 1 6 av 10
Säsong 2 7
Säsong 3 4
Säsong 4 6
Säsong 5 5

Totalbetyg blir en redig 6

Frågor jag fått om Förintelsen

Den här boken av Hédi Fried borde finnas i varje skola och delas ut till alla elever. Frågor jag fått om Förintelsen.

Syftet med boken är att lära oss undvika historiska misstag. Jag hoppas att den kan få alla som läser den att förstå att vi inte är predestinerade att ikläda oss rollen som förövare eller åskådare. Vi som individer ha r en egen vilja och ett ansvar, och att bara genom att ta det ansvaret kan vi undvika att historien upprepar sig ännu en gång.

Hédi Fried, december 2016

Ibland känns orden helt overkliga och så grymma, men lik förbannat är de sanna. Det är fasansfullt att ta in och verkligen i djupet tänka på vad som skedde.

Dessa fabriker av organiserad utrotning går över alla gränser i anständighet och moral. Hur kan människan sjunka så lågt och göra detta mot andra människor? Vår historia är fylld av barbariska handlingar och Förintelsen är en av de absolut värsta exemplen där människan totalt tappade sin empatiska kompass.

Boken är viktig att sprida. Att det ens finns människor idag som förnekar Förintelsen visar just på att vi aldrig får glömma! Snart finns ingen överlevande kvar i livet och då är sådana här böcker mycket viktiga.

Frieds svarar i boken på ett urval av de vanligaste frågorna hon fått genom åren när hon föreläst om sina ohyggliga upplevelser. Bland annat:

Vad är det värsta du varit med om?
Hur kunde ett helt folk ställa upp bakom Hitler?
Varför gjorde ni inte motstånd?
Hur var det att leva i lägren?
Vad hjälpte dig att överleva?

Relaterat
Hédi Frieds hemsida

TofflanFrågor jag fått om Förintelsen
DN – Frågor jag fått om Förintelsen

Eric Saade – Saade EP (2016)

Eric SaadeAtt jag skulle gå igång på Eric Saade var totalt otippat och inte alls väntat.

Men när jag började lyssna på hans senaste EP “Saade” kände jag ganska direkt, att detta är ju bra. Riktigt bra.

Ja, den är helt enkelt kanoners denna EP med fem låtar och jag gillar varenda en av dem väldigt mycket. Det är gediget och han har verkligen mognat i sitt uttryck rent musikaliskt, men det finns även texter som stannar kvar hos mig.

Det är roligt att kunna konstatera att Saade verkligen växt som artist. För mig är det karaktär, mer ärlighet och en äkta känsla i det han nu framför. Snyggt jobbat av den idag 25-åriga Saade må jag säga. Gillar när artister utvecklas och utvecklas positivt i sina karriärer. Detta är ett solklart sådant fall.

How Do You Like Me Now? har en nerv som jag inte känt hos Saade tidigare. Latinostepp och dramatisk med frågan hur gillar du mig nu? Jag kan bara säga mycket bättre… (;-) Betyg: ****

Från videon "Wide Awake"
Eric Saade i videon Wide Awake som släpptes idag.

Wide Awake fortsätter i samma övertygande stil. En bra melodi som biter sig fast och en uppbyggnad till refrängen som är mycket tilltalande. Sen när Gustaf Norén sjunger refrängen lyfter låten än mer. Snygg och medryckande. [Video] Betyg: ****

Colors är en pärla. Varken mer eller mindre. Lågmäld men ändå mäktig och med någonting så ovanligt som en helhet där allt hänger ihop. Hela vägen. Så snygg med en refräng som liksom är inbakad i versen. Lågmält och med underbara ljudblippar på vägen, så intelligent. Kan bara bli högsta betyg, älskart. Betyg: *****

Darkest Hour har en andra vers som går rakt in. Första gången jag hörde den så kändes det som om den talade till mig. Så naket och utan skydd. Brukar inte gilla munspel i låtar, men här passar det perfekt och precis så på rätt ställe. Fin melodi ger överbetyg. Tack, Saade för orden! Betyg: ****

Heart of a Lion
Du ser ingenting men jag ser allt… textraden fastnar hos mig. Första versen lugn och en uppbyggnad som tilltalar mig. Igen. Refrängen fastnar och jag är såld igen och tanken på ett hjärta som ett lejon vill inte heller lämna mig. Han ger mig många tankar med sin musik och det är väl också meningen? Betyg: ****

För textens skull:

 

Fortsätter han så här… hmm…. då kommer han att bli en favorit hos mig. Så otippat och oväntat att han skulle leverera sådana kanonlåtar efter en tidigare karriär som inte fastnad så mycket hos mig.

Säger inte att han har varit dålig, men det har inte tilltalat mig, lite för kommersiellt eller hur jag ska uttrycka det. För mycket medveten påklistrighet för ett syfte och dessutom överpolerat för hitlistorna. Men detta har hjärta och en känsla och då fastnar det direkt hos mig.

En bra betyg är att jag hela tiden vill spela dessa fem låtar. Om och om igen…

Saade på iTunes
Saade på Spotify

Relaterat
Eric Saade hemsida
Eric Saade facebook