Har sett en dokumentär i två avsnitt på SVT Play om Marta Cavallin som valde att bli nunna vid 19 års ålder. Hon gick då in i en av de mest strikta av alla klosterordnar, Karmelitorden i klostret Glumslöv, Skåne.

Klostret heter ”Den barmhärtiga kärlekens Karmel” och har funnits sedan 1963.

”Nunnan – 25 år i kloster” ger många tankar hos mig. Hängivenheten och beslutsamheten när hon väl valt väg fascinerar samtidigt som det skrämmer lite.

Att vara på samma plats i ett helt liv och vara så övertygad om att det är det rätta med samma rutiner varje dag, där de ber flera timmar om dagen, då måste man vara väldigt bestämd vart man vill med sitt liv.

Att lämna familjen och allt socialt umgänge (förutom med de andra nunnorna) är något jag själv aldrig skulle kunna göra. För mig låter det mer som en mardröm.

Marta valde som sagt Karmelitorden som är väldigt extrem och strikt. Livet där präglas av nästan total avskildhet från omvärlden. När familjen hälsar på sker det i ett särskilt besöksrum där de talar med varandra genom ett galler. Galler? Har svårt att ta in att man frivilligt väljer ett sådant liv att bara träffa sina nära och kära på det sättet och dessutom utan någon form av beröring.

Föräldrarna berättar i dokumentären att de haft svårt för situationen och en av dem antyder att så fortfarande är fallet. Tacka sjuttsingen för det. Kan bara tänka mig själv om ett av mina barn hade valt den väg Marta valt. Vilken sorg och vilken svår situation.

Familjen är visserligen djupt religiös och har ett eget kapell på tomten. De åtta barnen är uppfödda med katolska värderingar.

Dokumentären skildrar hur det är för Marta att åldras i en sluten gemenskap. För redan 2007 gjordes en första film som bara heter ”Nunnan”. Då hade Marta varit i klostret sedan 1997 och den filmen handlar om de tio första åren. År 2002 avlade Marta sina eviga klosterlöften efter en prövotid på fem år för att se om det stränga livet passade henne. I samband med detta lämnade hon sitt världsliga namn och blev då syster Maria av Bebådelsen.

Martas relation till sina åldrande föräldrar samt relationen till syskonen efter så lång tid i ett kloster berättas det om i den senaste dokumentären. 25 år av fysisk separation sätter sina spår och ibland har jag svårt att förstå de val som Marta gjort när man ser vad de valen rent konkret betytt i relationen till familjen.

Marta har under åren stigit i graderna. Idag är Marta priorinna (klosterchef) under namnet moder Maria av Bebådelsen.

Att ha en sådan övertygelse som Marta har skapar som sagt många tankar inom mig. En tanke som kommer är faktiskt vad flyr hon ifrån? Vad gör att hon väljer ett sådant liv där allt är förutsägbart och allt bygger på samma rutiner varje dag?

Är verkligen kärleken till något ”större” utanför sig själv SÅ stark? Hur kan man bli så övertygad att man gör en bra sak både för sig själv och ”världen” genom att ”offra sig” (hittar inget bättre ord faktiskt) för att be och vara så säker att det är till godo för mänskligheten? Jag har lite svårt att förstå detta fullt ut, men så är min tro lite annorlunda.

Dokumentären är inte dömande utan konstaterar precis som det är, utan moraliska aspekter. Klostret är en kontemplativ orden, vilket innebär att systrarna fokuserar på bön och inte något diakonalt arbete utåt. Dagarna består av fasta tider för bön. Två timmar varje morgon och kväll ägnas helt åt tyst, inre bön. Större delen av övriga dygnet är i total tystnad. Systrarna äter sina måltider utan ett ord och utför även sina praktiska vardagssysslor utan att prata med varandra.

Marta och de andra 13-15 nunnorna sköter själva allt underhåll. Det handlar om trädgårdsarbete, matlagning, städning, sömnad och ljustillverkning.

Marta lever för övrigt inom så kallad klausur, vilket betyder att hon aldrig lämnar klostrets byggnader eller trädgård. De enda undantagen för att lämna klostret är om någon blir allvarligt sjuk och behöver läkarvård. Det finns inga tidningar, ingen radio och ingen tv i klostret. Information om omvärlden sipprar främst in via de förböner som människor utifrån skickar eller lämnar in till klostret.

De har begränsad tillgång till internet, men man kan skriva till moder Maria av Bebådelsen dvs Marta via e-post. Sen vet jag inte riktigt hur det hanteras rent praktiskt om man den vägen kan få kontakt med henne?

När Marta slutligen dör kommer hon att begravas på klostrets egen privata kyrkogård. Tala om att ge sig hän helt till någonting ”högre”. Här kommer åter pappan i mig fram och bara tanken att familjen inte kan besöka ens grav.

En sak som Marta sa i dokumentären har fastnat hos mig. På frågan om det inte blir långtråkigt att leva som nunna svarar hon att det är just i ”långtråkigheten” som man upptäcker sig själv och lär sig mest om det inre.

Den medvetet repetitiva vardagen och avskiljandet från det sekulära samhällets ständiga sökande efter yttre stimulans är för henne en förutsättning för det inre arbetet och en djup upplevelse av frihet.

Så intressant synvinkel och till viss del håller jag faktiskt med.

För i dagens samhälle glömmer många människor helt bort sig själva och jag tror att många sällan ”går inåt” och verkligen reflekterar kring vem man själv är och vad man själv behöver för läkning i djupet. I det kan jag förstå henne till viss del som sagt, men att välja nästan total isolering och att inte leva med sin familj har jag väldigt svårt att förstå.

Två gånger om dagen bryts tystnaden för gemensam rekreation. Under dessa stunder samlas systrarna för att prata, och enligt Marta själv varvas då djupt allvar med mycket skratt och glädje.

Marta lever precis det liv hon vill leva. Kan ändå inte låta bli att undra om hon ”flyr” från livet trots att hon går inåt och ber så mycket. Hon går inåt i sig själv och möter Gud, samtidigt som hon missar ”livet” och allt som händer på vår jord. Allt det andra där Gud också finns. Det är verkligen både ock detta.

Om jag skulle kunna bli munk och sitta och be varje dag? Nej, det skulle inte gå, men jag skulle vilja leva i miljön under ett par dagar för att ”känna in” och försöka förstå. Men jag tror inte att jag skulle klara av det i längden, just för att jag skulle sakna min familj så mycket. Visst, man träffas ändå men det är hela tiden i samma miljö och man får inga upplevelser tillsammans i ett helt liv.

Officiell trailer:

Båda dokumentärfilmerna är gjorda av filmaren Maud Nycander. 2008 vann hon en Guldbagge för bästa dokumentärfilm för ”Nunnan”.