Åkte med syrran, C och Mange till Stockholm för att fira A som fyllde 3 år.

A öppnar alla paket som var ganska många. Hade mig mig ett litet paket med badleksaker samt ett grattiskort från mig och Maja.

En skottkärra monteras av stora A, som är moster till födelsedagsbarnet A. Det är många A i familjen (;-)

Lilla A var så glad och födelsedagsbarnet lekte mycket med sina nya leksaker. Det var så fint att få träffa hela familjen.

Syrran med lilla A som är ett halvår.

Efter fika och födelsedagsfirande åt vi pizza innan vi åkte hem igen.

Så tacksam för att jag åkte med och inte backade. Har lite tufft att socialisera med människor just nu, men det gick bra. Var inte i framkant i minglandet så att säga.

Tränade innan vi åkte iväg och just detta håller mig kvar i det som nu är. Den rutinen är livsviktig för mig just nu.

Vägde mig nu på morgonen och har gått ner ett kilo till så det ger resultat att träna och fortsätta med sprutorna. Har på ett år nu tappat 28,5 kg och det ger mig kraft att fortsätta. Har varit tålmodig de veckor (och ibland månader) när vikten stått stilla och det ger resultat att gneta på och inte ge upp.

Har ett mål med vikten och det får ta hur lång tid som helst. Tålmodig och en dag i taget.

Men det är lite märkligt ändå det hela. Kroppen mår allt bättre men huvudet hänger inte riktigt med. Som om jag fastnat i känslorna när kroppen mår allt bättre. Som om jag återigen inte klarar av att fortsätta rent tankemässigt och definitivt inte klarar det på egen hand.

Att be om hjälp är fortfarande svårt för mig. Tror att jag ska klara en del saker själv. Vill inte vara i vägen och till besvär. Tyvärr är den känslan stark i mig.