Hur jag än formulerar mig här blir jag inte nöjd. Trodde rädslan för bedömning hade minskat och detta med att inte bry sig hade blivit starkare med åren, men det vette sjuttsingen. Tycker det är svårt att skriva här när saker och ting inte är på topp. Då blir det ingenting istället eller i värsta fall samma gamla dravlande. Samtidigt är det inte samma dravlande som för 10 år sedan, men ändå känns det inte bra att visa sig sårbar och i det blir jag gramse på mig själv att jag fortfarande kan känna så.

Kanske är det så att devisen ”två steg fram och ett steg bak” ofta stämmer in på händelser i mitt liv? De som säger sig gå framåt som raketer och alltid säger att allt är på topp, då backar jag. Samtidigt är det också tröttande att höra på människor som hela tiden skyller på andra, beklagar sig och inte ser någon del i varför de hamnat där de hamnat. Sådan är också enerverande när man själv, vad jag hoppas, ändå har fått lite självinsikt och förstår att i det allra flesta situationer så handlar det om eget agerande och hur man är mot sina medmänniskor.

Med inställningen att det jag ger ut, det får jag tillbaka, med den kommer man långt. Det har livet lärt mig i alla fall.

Sen detta om både ock, antingen eller och i färgtermen grått. Blir inte livet mer grått ju äldre man blir och det menar jag på ett positivt sätt? Svart-vita tänkandet i ungdomen (och för vissa långt senare) leder ingenstans utan det tar bara så mycket energi som skulle kunna läggas på annat. Förståelse för andra än bara sig själv, att allt inte bara handlar om att andra vill en illa och den verklighetsuppfattning man själv har kanske inte delas av andra.

Nuläget är ganska tungt och jag möter ”motstånd” i mycket som jag försöker mig på. Livsmotorn går på lågvarv och det är slitigt med existensen överhuvudtaget. Samtidigt och det är detta som är lite konstigt är att jag ändå kämpar på och försöker vara positiv mot och med de flesta utmaningar som kommer i min väg. Tror också att jag lärt mig att tänka efter lite innan jag säger något. Fortfarande är det så att tålamodet ställer till det ibland. Har liksom ingen ro att vänta in gällande vissa saker, ta det lugnt och försöka backa ibland. Oftast när jag inte lyckas med detta blir det bakslag och friktion på sådant sätt som gör att det tar ännu längre tid och vissa saker får sig en liten ”knäck” i mitt sinne och ”den där” som inte vill förändring får sig en liten boost igen. Känslan som vill lämna in, inte vara kvar och faktiskt ibland också säger att det är ju klappat och klart det hela nu.

Det går inte att forcera fram förändringar och tankemönster som är mer positiva. Man måste leva dem också och vad jag tror ”känt” dem eller ”levt” i dem även praktiskt för att det ska få fäste i en. Genvägar finns inte och försöker jag ändå med sådant kommer bakslaget förr eller senare. Saker och ting måste ofta få landa, gro lite och liksom bara vara en stund innan aktion. I det måste ju många känna igen sig, eller hur? För att utvecklas måste man i djupet och praktiken känna alla sidorna, även det mörka och tuffa för att uppleva motsatsen. Ibland så tungt att vara medveten om detta.

Visa upp sig, gå framåt och våga. Inte backa utan åtminstone stå kvar. Andas och stå upp för sig själv. Varför ska det vara så svårt? Samtidigt är det detta jag gör alltmer. I alla fall om jag frågar mina medmänniskor.