Lyckan…

…är att någon annan ska fixa det!

Lyckan är att komma till serverat bord och plocka ut godsakerna.
Lyckan är att någon annan går före och leder en rätt.
Lyckan är stödja sig på andra för att slippa stödja sig på sig själv.
Lyckan är att andra gör arbetet!!

silhouette photography of group of people jumping during golden time

Photo by Belle Co on Pexels.com

Lyckan som ord retar mig. Lyckan är ett ord som bedrar, står för det där onåbara och så länge den söks någon annanstans än inom sig själv når man den aldrig. Det är ingen sann lycka.

Missbruk, manier och ett stort ego är nästan jämt ett tecken på avsaknad av inre lycka. Ett stort ego betyder inte att man tycker om sig själv. Ett stort ego är precis tvärtom, man måste bevisa att man duger, genom överdrivna och falska påståenden och ageranden.

Det tomma och olyckliga inom en får absolut inte komma ut. Att prata på djupet om den man är och varför man är som man är, det flyr många ifrån. Mer eller mindre genom olika sätt och ofta genom ett förstorat ego som måste bevisa en massa för andra.

För mig handlar det om att byta sätt. Från alkohol och motion till ett ätande idag som jag inte har kontroll över. Intellektet vet om allt detta, men kraften har inte funnits där att ta itu med detta. Jag vet, tänker man på det viset är man långt ifrån att acceptera sig själv. Att se det som ett måste visar på att jag efter alla år fortfarande inte kan vara trygg i mig själv och göra det som min kropp eller själ mår bra av. Det är precis som om jag måste ha någonting som gör mig illa.

Jag söker inte lyckan på det sättet som många gör. Eller tror sig göra genom att visa upp meritlistor på hur duktig man är, hem med överflöd av saker eller för den delen en munsvada som egentligen inte säger mig någonting. Ändå misslyckas jag att hitta lyckan.

Var möter jag lyckan? Bara inom mig själv, inte hos någon annan! Jag vet ju det, men ändå går det inget bra för mig.

Just för att jag med skallen tror mig veta en massa, betyder det inte att jag lever på det sättet. Långt ifrån. Det är som om jag är känslomässigt ”skadad” inom mig själv, och inte riktigt kan få ro, vad jag än gör. Har varit sugen på rosenmetoden, meditation av olika varianter och till och med hypnos, men kommer hela tiden till samma slutsats:

Lyckan ligger inte utanför mig själv. Lyckan hittar jag bara själv, visserligen ibland med inputs och stöd. Men det stora och slutgiltiga arbetet kan jag bara göra själv. Lyckan är bedräglig såsom vi ser den idag. Hur många människor kan i hjärtat säga att de är lyckliga? Att de lever de liv de vill?

Photo by Katie Salerno on Pexels.com

Var på vippen att göra en sak igår som jag verkligen vill med hjärtat, men fortfarande hindrar någonting mig för att vara sann och våga utmana livet. För vissa är det självklarheter att följa sitt hjärta och leva ut sitt liv till fullo. Lyckan att vara sig själv utan att sätta på maneér och sätt som bara fördröjer den i djupet inre friden, gör att jag ibland inte ens vågar försöka.

Använder ordet lyckan för att det just är så bedrägligt. Lyckan kan betyda allt från att få ett leende på morgonen eller slippa en ångestattack som tidigare kom som ett brev på posten. Att klara situationer, som tidigare var otänkbara kan vara lycka. Lycka kan också vara att älska sig själv så mycket att alla form av stimulantia inte behövs mer. Det är en stor lycka för många.

Hittar man lyckan, vad händer då? Är det slut då? Dör man? Kan man (jag) vara rädd för att hitta lyckan just av den anledningen?

Annonser

Regnbågsflaggan påminner

180922 Rainbowflag

Ord som sagt så många gånger förr. Dravel och ömklighet, men jag tar mig rätten att uttrycka dem. Jag är inte ensam i detta och kanske kan mina ord visa att man inte är ensam.

Vaknar av att min regnbågsflagga har flyttat på sig. Ligger och stirrar på den en lång stund och fylls återigen av längtan. Regnbågsflaggan påminner mig om att jag har vaknat upp ensam länge nu. Frustration och en känsla av att det är mitt öde. För att lära mig att älska mig själv, så ska jag inte få ta stöd av någon i en relation på något plan. Det är min känsla jag har.

Jag vet att känslan förstärker min situation och tänker jag för mycket på den väg jag TROR mig tvingas gå, är risken stor att det blir så. Men jag tror inte på det tänket. Jag tror på att vi har stolpar vi måste följa i ett liv. Stolpar, känslor att gå igenom eller upplevelser vi måste passera för att växa som människor. För att sen se nästa stolpe och uppleva nästa utmaning.

Stolparna kan vi aldrig ändra på. De finns där oavsett vad vi gör. Men man kan göra vägen kortare och undvika genvägar som kanske försvårar vandringen. För mig är det svårt att acceptera ensamheten på det sätt som det är idag. Den upplevelsen under så många år är tuff att gå igenom.

Orden att jag får skylla mig själv och att det är jag som kan förändra detta har jag hört, både inom mig själv men även från andra. Till viss del håller jag med, men inom mig vet jag att ensamheten är mitt kall för att förstå ett och annat. Det går att ömka, tycka synd om och tjata om detta, men det enda som är avsikten är att acceptera och leva i detta. Att göra det bästa av situationen och hitta det bästa i det som är. Inte tänka så mycket på det som inte finns där, utan ta fram det bästa av det som är. Acceptans är nyckeln.

Åren går och jag har inte haft någon längre kärleksrelation sedan jag skilde mig. Det är inte ett frivilligt val, utan det beror på att jag inte förmår att söka aktivt. Det finns inte där och jag klarar inte av stora sociala utmaningar. Då blir man själv och jag är medveten om det. Men för det tillåter jag mig att längta och tänka på en man och att ha någon att älska. Ensamheten är inte ett val, utan det är för mig en utmaning och klarar jag av att acceptera situationen, först då kommer någonting att förändras. Kanske inte på det sätt som jag vill, utan på det sätt som gör att jag närmar mig den stolpen som innehar orden ”ensamhet”, ”relation” och även ”längtan efter en man”.

Bullshit enligt vissa, en realitet enligt mig.

I morse när jag vaknade och såg att min älskade regnbågsflagga hade flyttat på sig påmindes jag om längtan och att livet är förunderligt. Om saknaden, men också meningen med att ännu en morgon vakna upp ensam.

Avtalshantering & Maxis minne

Avtalshantering med organisationsstruktur, avtalstyper och kategorier, behörigheter och grupper samt mallar var en del av innehåller i den tre timmar matiga utbildning i Multinets program Avtalshantering som jag var på i Stockholm idag.

180919 Utbildning

Först kändes det mesta som upprepningar och sådant som jag redan själv hade lärt mig, men efter ett tag så listade jag upp fem saker som jag ska ta upp ”hemma på jobbet”. Menyhantering, motpartsfunktionen, funktionen skanna dokument och rättighetshanteringen samt att det även går att använda som inventarieförteckningsprogram. Tänkte då direkt på våra datorer och mobiler.

Första gången på över två år som jag åker iväg på någonting liknande. Det var lagom med en förmiddag och dessutom hade jag med mig en arbetskamrat som jag väldigt snabbt blivit mycket djup och samtalande med om allt. Hon är verkligen ett bra stöd för mig och samtidigt tror jag att mitt sätt kan vara ett stöd för henne. Inte vet jag, det visar sig vad det blir, vi ska i alla fall vara backup för varandra i detta program.

Har fått några saker nu att bita i på jobbet. Dels detta program Avtalshantering, men sen också infotavlan och dess funktioner som var mer komplexa än jag föreställt mig. Nästa måndag ska jag åka och titta på 360 hos Linköpings stift, som är ett ärendehantering, arkiv- och dokumenthanteringsprogram för kansliet. Det ska jag också lära mig från grunden så att säga.

Det är spännande och roligt och jag ska göra allt för att greja detta på ett tillfredsställande sätt. Vill jobba och vill vara en ”kugge i hjulet” som gör mitt bästa och finns där och känna mig behövd.

180919 Rosor

Sorgen efter Maxi biter sig kvar och den har förändrats. Den har blivit råare eller hur jag ska uttrycka det, förlusten känns ”hårdare” nu än tidigare och det gör ont på ett annat sätt. För tre veckor sedan halverade jag min dos av antidepressivt och kanske är det resultatet att jag liksom känner mer på riktigt nu eller hur jag ska säga? Saknar honom så förbannat mycket och då speciellt på kvällarna när jag ska sova. Detta jävla slut alltså…

Bottennappet

Funktioner som inte var som det sagts, framförhållning noll i ärenden och beslut som tas tillbaka. Dessutom denna jädra GDPR som går mig på nerverna!

180918 Bussen

Att få åka hem och kliva av bussen kändes så bra. I morgon är jag på kurs i Stockholm och ska utbilda mig i ett enskilt program istället.

180918 Mininypon

Rethosta på bussen (är luften sämre där?!) gjorde inte starten bra överhuvudtaget. Sen tolkningarna av GDPR som jag inte förstår riktigt. Ibland är det ”journalistiskt arbete” som det så fint kallas och ibland inte.

Tycker inte det finns någon klar linje i detta och det påverkar jobbet negativt. Det känns som om man ska kasta så mycket som möjligt för rädslan att bli granskade. Man kastar och sen behöver man vissa saker av det man kastat. Det har redan hänt och det kommer att hända igen.

Nej, GDPR är inkonsekvent och uppriktigt sagt förstår jag mig inte på detta. Försöker att inte bry mig om det så mycket som det bara går, men det försvårar saker och fördröjer ibland arbetsflödet.

180918 Overgangsstalle

Har fått en inbjudan till en inflyttningsfest. Mitt gamla tankemönster skriker hela tiden nej, nej… men jag har några dagar till på mig innan jag måste svara. Får en sådant obehag över att inte bara kunna tacka ja och sen låta det bli som det blir. Ångestriden helt enkelt på ett sätt jag inte grejar.

180918 Rosen

Har känt mig så arg idag. Över många saker. Irriterad när det inte funkar eller flyter på som det ska. När jag ”misslyckas” med saker och ting. Så påverkbar in i märgen. Idag har det inte varit till min fördel att vara känslig utan denna dag har varit ett riktigt bottennapp.

Vill bara stoppa i mig sötsaker för att liksom döva känslorna. Men jag vet att det inte blir bättre av det. Ja, för stunden, men sen känns det än värre. Ytterligare en negativ sak till listan som gjort den 18 september till en dag av gamla tankemönster, ångest och ett mående jag inte får fastna i.

I morgon nya tag. Mot Stockholm och en kurs. Att bara ”utsätta” mig för det är en framgång. Helt otänkbart för ett år sedan. Bra jobbat, Jerry! Måste ge mig lite credd också efter denna rapa av negativiteter ovan.

Resultat #val2018

Nu är rösterna äntligen färdigräknade! Så här ser det ut i hela Sverige:

Valresultat 2018

Socialdemokraterna 28,26%
Vänsterpartiet 8,00%
Miljöpartiet 4,41%
De rödgröna 40,67%

Moderaterna 19,84%
Centerpartiet 8,61%
Kristdemokraterna 6,32%
Liberalerna 5,49%
Alliansen 40,26%

Sverigedemokraterna 17,53%

De rödgröna partierna har tillsammans 144 mandat, Alliansen 143 och Sverigedemokraterna 62. Valdeltagandet var 87,18% vilket är en ökning med 1,38% sedan förra valet för fyra år sedan.

I Uppsala röstade man på detta viset:

Valresultat Uppsala 2018

Hemma hos mig, i mitt lilla valdistrikt Norra Storvreta röstade man så här:

Valresultat Norra Storvreta 2018

Socialdemokraterna är tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet det största blocket, men Alliansen kommer inte att köra DÖ (decemberöverenskommelsen) en mandatperiod till, vilket gör att de inte kommer att kunna bilda regering. Samtidigt kommer sossarna inte låta Alliansen bilda regering, eftersom de är mindre.

Vad återstår? Sandlådenivån där ingen vill prata med SD borde upphöra ögonaböj. Om man inte pratar med varandra, vart hamnar vi då? I ett nyval eftersom SD har sagt att de inte kommer att stödja, varken aktivt eller passivt, någon sida om de inte får ut någonting av det. Någonting av deras politik. Det är väl inte så konstigt att resonera så?

Så är det med den saken och då är enda chansen blocköverskridande alternativ, vilket än så länge verkar helt omöjligt. Sandlåda, var det… dra ihop en stor samlingsregering nu, för Sveriges bästa och lägg allt tjafs åt sidan.

”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Tidig lördag morgon. Snorig och ont i halsen. Kom inte undan den här gången, men blir det inte värre än så här, är det ok.

Snackade om att äntligen komma iväg på Mamma mia! Here we go again med Frida, men nu vete fåglarna, vi får se om det känns bättre senare under dagen. Har ju velat se den filmen ett tag nu, mycket för att Cher är med…

Veckan som varit utmanar mig när det handlar om att våga komma nära människor. Med nära menar jag då känslor och djup utan någon som helt sexuell innebörd. Att öppna upp och prata om det som jag numera inte pratar med någon så mycket om. En lite märklig situation eftersom jag inte var beredd på detta och då speciellt inte på jobbet.

Hur nära ska man komma en arbetskamrat? Oftast har jag inga problem med gränserna och det brukar lösa sig själv. Men ni som följer mig vet att jag en gång i tiden inte riktigt klarade av detta och för mig personligen påverkade det mig mest negativt, även om jag då vissa dagar var tacksam och längtade till jobbet. Men i det stora hela blev det jobbigt och sen löste sig detta av sig själv eftersom personen slutade på jobbet.

Men då kom jag nära med hela mitt känsloregister utan att vara beredd på det och därför är jag försiktig. Kanske mer än nödvändigt och kanske för att det denna gång inte är inblandat något mer än vänskap, visserligen med djupa ord och tankar som ibland är tunga och som jag har svårt att dela med mig av numera. Blir också orolig över att jag ska ”ta över” för mycket och liksom uppfattas som en stor egoist.

En ung kille 1984 på Stiftsbyrån. Lokalerna låg högst upp på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var tider det, eller? (;-)

Det var stor skillnad i början på ”Hedenhöstiden” (då talar jag om 80-tal). Då var jag totalt gränslös och fick två fina vänner som jag fortfarande i perioder umgås med, fast det var ändå på ett annat sätt då. Jag tyckte mig då kunna ”styra” saker och ting på ett annat sätt. Tala om att ha lärt sig den ”hårda vägen” genom livets realiteter, vilket nog banat iväg till det läge där jag befinner mig idag.

Känner mig mer omtyckt och respekterad än tidigare. Kanske för att jag nu mer kan ta emot människors välvilja och att de faktiskt på riktigt bryr sig om mig. Kanske för att jag har en chef och nära arbetskamrater som är helt otroliga emot mig? Fast även det är lite läskigt och obehagligt med de mönster som jag känner ligger där och lurar.

”Inte jag inte, hur kan någon tycka om mig?” ”De överdriver och säger så bara för att vara till lags och att de vill någonting arbetsmässigt”. ”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Det finns många gamla tankemönster som jag har cementerat in i mig under många år. Tänker oftast, och då speciellt före min utbrändhet 2016, att det är bäst att inte öppna upp garden, utan hålla sig på sin kant. Hålla sig undan och liksom prata förbi eventuella betygelser i positiv riktning. Det skrämmer mig faktiskt att någon kan tycka att jag är ok och ibland till och med lite till. Men de är så fina emot mig att det liksom inte längre går att ”värja” sig fullt ut med gamla sätt att vara. Tacksamheten är stark.

Det är inget koketterande över detta, jag lovar. Det är ren och skär överlevnad som det handlat om. Åtminstone tidigare. Nu försöker jag verkligen att ändra mitt tänkande och se att det faktiskt kan vara så som de säger. Men nog fan är det svårt vissa dagar och nog sjuttsingen är det svårt att få en gammal inventarie att tänka om. Men de dagar med annat tänkande blir alltfler och sakta men säkert blir den där negativa själen alltmer positiv.

Projekt ”Tankeförändring” pågår… ….sedan 1965… (;-)