Tidig lördag morgon. Snorig och ont i halsen. Kom inte undan den här gången, men blir det inte värre än så här, är det ok.

Snackade om att äntligen komma iväg på Mamma mia! Here we go again med Frida, men nu vete fåglarna, vi får se om det känns bättre senare under dagen. Har ju velat se den filmen ett tag nu, mycket för att Cher är med…

Veckan som varit utmanar mig när det handlar om att våga komma nära människor. Med nära menar jag då känslor och djup utan någon som helt sexuell innebörd. Att öppna upp och prata om det som jag numera inte pratar med någon så mycket om. En lite märklig situation eftersom jag inte var beredd på detta och då speciellt inte på jobbet.

Hur nära ska man komma en arbetskamrat? Oftast har jag inga problem med gränserna och det brukar lösa sig själv. Men ni som följer mig vet att jag en gång i tiden inte riktigt klarade av detta och för mig personligen påverkade det mig mest negativt, även om jag då vissa dagar var tacksam och längtade till jobbet. Men i det stora hela blev det jobbigt och sen löste sig detta av sig själv eftersom personen slutade på jobbet.

Men då kom jag nära med hela mitt känsloregister utan att vara beredd på det och därför är jag försiktig. Kanske mer än nödvändigt och kanske för att det denna gång inte är inblandat något mer än vänskap, visserligen med djupa ord och tankar som ibland är tunga och som jag har svårt att dela med mig av numera. Blir också orolig över att jag ska ”ta över” för mycket och liksom uppfattas som en stor egoist.

En ung kille 1984 på Stiftsbyrån. Lokalerna låg högst upp på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var tider det, eller? (;-)

Det var stor skillnad i början på ”Hedenhöstiden” (då talar jag om 80-tal). Då var jag totalt gränslös och fick två fina vänner som jag fortfarande i perioder umgås med, fast det var ändå på ett annat sätt då. Jag tyckte mig då kunna ”styra” saker och ting på ett annat sätt. Tala om att ha lärt sig den ”hårda vägen” genom livets realiteter, vilket nog banat iväg till det läge där jag befinner mig idag.

Känner mig mer omtyckt och respekterad än tidigare. Kanske för att jag nu mer kan ta emot människors välvilja och att de faktiskt på riktigt bryr sig om mig. Kanske för att jag har en chef och nära arbetskamrater som är helt otroliga emot mig? Fast även det är lite läskigt och obehagligt med de mönster som jag känner ligger där och lurar.

”Inte jag inte, hur kan någon tycka om mig?” ”De överdriver och säger så bara för att vara till lags och att de vill någonting arbetsmässigt”. ”Inte jag inte, hur kan de tycka så?”

Det finns många gamla tankemönster som jag har cementerat in i mig under många år. Tänker oftast, och då speciellt före min utbrändhet 2016, att det är bäst att inte öppna upp garden, utan hålla sig på sin kant. Hålla sig undan och liksom prata förbi eventuella betygelser i positiv riktning. Det skrämmer mig faktiskt att någon kan tycka att jag är ok och ibland till och med lite till. Men de är så fina emot mig att det liksom inte längre går att ”värja” sig fullt ut med gamla sätt att vara. Tacksamheten är stark.

Det är inget koketterande över detta, jag lovar. Det är ren och skär överlevnad som det handlat om. Åtminstone tidigare. Nu försöker jag verkligen att ändra mitt tänkande och se att det faktiskt kan vara så som de säger. Men nog fan är det svårt vissa dagar och nog sjuttsingen är det svårt att få en gammal inventarie att tänka om. Men de dagar med annat tänkande blir alltfler och sakta men säkert blir den där negativa själen alltmer positiv.

Projekt ”Tankeförändring” pågår… ….sedan 1965… (;-)