Värmeböljan gör att jag är mest aktivast på förmiddagen. Det är då orken finns där. Jag gillar värmen, så någon klagosång är det inte tal om.
Senaste prognosen säger att värme över 30 grader kommer att hålla i sig minst till onsdag. Efter det är det 29 grader på torsdag och lördag samt 28 grader fredag och söndag.
Helt otroligt alltså, vilken sommar vi har fått i år. Värmebölja 2018.
Bilden är tagen på min baksida i morse. Bävan för gräsbrand finns där eftersom det är så torrt och gult. Det behövs så lite nu. Tror jag ska ställa en hink med vatten på baksidan i fall någonting händer.
Maja och Felix har en vattenskål på baksidan. Det är nödvändigt just nu. I morse var det nästan 22 grader när jag satt och fikade en stund vid halv åtta. Ganska snart blev det varmare och jag ”pressade” fläsket igen. Två timmar orkade jag idag. Vid 10-tiden fick jag nog.
Felix kan lägga sig varsomhelst och mysa. Även i torr varm jord. I morse efter att han hade käkat fick jag för mig att han skrek efter Maxi. När han kom ut tittade han sig omkring och jamade lite till. Det har gått snart 3 månader sedan Maxi lämnade oss, men man får tänka på att de levde ihop länge, i mer än 13 år.
Själv saknar jag honom så det gör ont vissa dagar. Maxi som bara försvann känns det som. En förlust jag fortfarande har svårt att förlika mig med.
Efter ett tag flyttade sig Felix. I den torra gräsmattan som bara blir gulare och gulare. Inget regn på veckor nu.
Ledsenhet och saknad gjorde att jag bara måste ut, även om jag visste att det var väldigt varmt. Det blev slingan i sakta mak. 5,7 km och 7 513 steg.
Tänk så öppen järnvägen ligger på ett ställe. Inget stängsel, staket eller någonting som hindrar den som på ett snabbt sätt vill slippa känna mer. Ska nog anmäla det till kommunen innan någon gör någonting dumt.
När jag kom hem ”drack jag som en kalv”. Ett uttryck vi brukar köra med i familjen, men det var verkligen så. Tycker mig fortfarande vara törstig, trots att jag har druckit massor.
Nu är gubben slut och trött efter för honom en lång dag i solen. Nu är det ”bara vara” igen som gäller. Ska väl gå bra. Rutiner med middag och sen en VM-final mellan Kroatien och Frankrike i fotboll.
Var på mitt soligaste humör och bjöd både på spontangrill och fredagsmys. Felix ville vara med och fick sig ett par bitar av köttet. Maja var ute och sprang i lillskogen.
I dessa tider slås det på trumman för svenskt kött. De behöver stöd just för torkan och att en del måste nödslakta. Så på gallret låg det svenskt kött, som det oftast gör annars också de få gånger jag har inspiration att grilla.
Grabbarna lät sig väl smakas. Efteråt gick vi till den lokala butiken och jag bjöd på fredagsgotta och de fick ta vad de ville. Som förr i tiden (;-). Roligt var det i alla fall att kunna göra detta denna fredag tillsammans med Elias och Johan.
Äppleträdet har nog aldrig haft så många äpplen som i år. Hoppas bara att torkan inte tar kål på frukterna? Ska man stödvattna, tro?
Håll i er nu, men nu ska gubben vara positiv. För en gång skull under denna sommar och speciellt kring semestern i denna omgång två av min ledighet.
Två mornar i rad nu har jag kunnat gå ut på baksidan och där sitta med morgonkaffet i lugn och ro. Det är en underbar känsla och detta njuter jag väldigt mycket av. De svischande svalorna, ett par kråkor som kraxar och Majas pingla långt därborta. En ljudbild som ger mig kraft.
När sedan solen kommit upp en bit har jag ”pressat” fläsken ett par timmar nu i två dagar. ÄLSKART! Sen kring 10.30-11 blir det för varmt och idag var det nästan 30 grader som högst. Men en dusch efter solandet och sen bara njuta av varat har de två sista dagarna funkat bra mycket bättre än tidigare. Det är ju ”riktig” semester, att bara vara och inte ha några krav på att göra en massa saker.
Det tog mig nästan halva semestern att komma hit. Har inte kunnat slappna av och bara vara, slänga bort all oro och ångest. Den finns där eftersom det är så mycket som händer runtomkring, men tack vare dessa mornar bleknar det en aning och jag klarar resten av dagen på ett lite bättre sätt än tidigare.
Prognoserna lovar sol och 30 grader ända till onsdag. Vågar knappt säga det i dessa tider med torka och regnbrist, men jag njuter som sjuttsingen av dessa mornar och att som det verkar få några till är guld värt för mig. Det gäller att ta vara på det som lyfter en och köra det ”all-in”.
Minns inte att det varit så mycket sol och värme under någon semester tidigare som jag haft, och det bara fortsätter. Värmebölja 2018 sanna mina ord.
Det behövs inte mycket nu för att mina tankar ska fastna i saker och ting. Läser Frida Boisens senaste krönika ”Tack till mannen jag aldrig träffade” där hon skriver så fint om sin egen pappa och Arvid, morfar till mannen hon lever tillsammans med och hans fina ord till honom:
Det var nog när morfar Arvid låg och dog, och när han sa: ”Det enda jag tycker känns riktigt tråkigt är att jag inte kommer att se vad som händer med dig. För du kan så mycket.”
Orden som bara funnits inombords i årtionden klingar över frukostbordet. Ord en ung pojke aldrig glömde.
Det klart att detta sätter igång tankar hos mig själv. Vet inte om jag numera bara är uppfylld av det negativa och sådant som gjort mig illa genom åren, men hur jag än försöker hittar jag inga positiva ord om mig i mitt inre.
Var jag så hemsk som barn och tonåring? Eller är det så att jag blivit så inkapslad i ömklighet, offertält och liksom inte kan ta fram det positiva från min uppväxt? Jag vet inte längre…
Sommaren 1972 i Bergvik
För det enda jag minns är taggarna och det som fastnade. Det negativa och hur äcklig jag var som gillade killar och inte förstod bättre. Kanske självsuggestion till viss del, men det måste ju ha kommit någonstans ifrån?
Att få läsa om motsatser och hur Frida Boisens pappa var emot henne värmer i mig. Ett sådant stärkande minne att ha med sig i livet när pappan på hennes 35-årsdag höll ett fantastiskt tal till henne måste vara underbart att ha med sig på livets krokiga väg.
Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten? Något som betydde något på riktigt?
Jag tänker och tänker lite till. Helt tomt. Hittar ingenting. Så illa kan det väl ändå inte vara? Kanske har starten i detta liv fått mig att slå bort det positiva genom åren? Ser bara tennsoldaten i trappen som kämpar med att stå upp oavsett vad som händer runtomkring honom. Han stängde av allt för att överleva.
Minns tyvärr bara det människor sa till mig om att jag var svart i sinnet och detta som förföljt mig sen 6-års ålder av gap och skrik att jag skulle skämmas. Orden minns jag inte exakt idag, men blickarna på mamma och pappa glömmer jag aldrig den där sommardagen i Bergvik 1972. Deras hårdhet gentemot mig och kanske var det så att efter den upplevelsen stängde jag mig helt för att kunna ta emot någonting positivt?
Känner bara ledsenhet när jag tänker tillbaka på min barndom. Är inte ens arg idag. Bara ledsen och uppgiven.
Nej, jag minns inte några ord som jag haft med mig på vägen och som lyft mig. Har skrivit om det i min livsbok, som jag idag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Den får ligga där den ligger.
Frida Boisens krönika är fin. Jag är glad att läsa om hennes pappa och morfar Arvid och vilka fina män de var.
Idag var jag tvungen att gå Slingan. 8 821 steg och 6,8 km av tankar. Skogen ger syre och det trånga rensas ut tillfälligtvis.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Både bra och dåligt att detta sker. Bra för kroppens skull, men dåligt för det fysiska. Det är aldrig tyst i tankarna. De mal på och jag står inte med att bara sitta inne. Matchen med tankarna kan bara vinnas genom aktivitet av något slag.
Det blev inte heller bättre av ljuden ovan där hat och arga ord existerar i samklang med alkoholen. Kunde idag inte ens sitta ute på altanen för alla negativa energier som kom neråt. Var tvungen att fly mitt eget hem.
Det bästa är efteråt. När jag är så trött att jag inte orkar tänka. När jag duschat och liksom bara är. När tankarna fått sig en match och inte vill på en stund.
Nu var det nästan 3 månader sedan jag var och kollade in Fullerö Hage.
Halvklart väder och nästan 25 grader så tog jag med mig Elias på en långpromenad på cirkus milen.
Motionsformen ok idag och speciellt om jag jämför med tidigare. Värken i högerbenet som jag åkte på under vandringarna i England dök inte upp mer än att jag blev lite bortdomnad, men det är en tillbakagång mot vad jag kände när det var som värst.
Glad för det lilla…
Elias ville hänga på och det var jag glad över. Här vilar han på järnvägsbron in mot Fullerö Hage där det ska bli 1200 bostäder med varierad bebyggelse när allt är klart.
Dessa radhus vet jag inte vem som byggt. Letar febrilt på nätet men hittar ingenting… såg i alla fall att det var människor som fixade och donade på husen.
Panghus 52 bostadsrättsvillor har fått gräsmatta och en slags trottoar utanför är på gång.
BoKlok Saturnus består av 56 lägenheter i storlekarna 2-4 – alla med egen balkong, altan och egen gräsmatta.
Några hade redan flyttat in och vattnet stod på för att vattna in de nya gräsmattorna.
Människor håller på att flytta in i 4-våningshusen som är byggda av SPG. De vita villorna som tillhör området som kallas för Stensvalan där det finns 22 trävillor från Myresjöhus och A-hus. Första familjen flyttade in redan i oktober 2017 och nu såg det ut som om det bodde människor i alla villorna.
Mycken sten är fortfarande kvar och en del hus som tillhör etapp 2 har inte börjat att byggas ännu.
BoKlok Saturnus med snygga nygjorda parkeringsplatser. Man fick nu gå in på området och kolla in kåkarna lite närmare.
Panghus längst bort.
Asfalterade cykelvägar börjag också att växa fram mellan husen.
Det ska läggas stenblock som är numrerade så att de hamnar på rätt ställe.
Det såg man på alla bilar som stod parkerade vid varje hus.
Sen dyker det upp lite märkliga hus som det bara finns ett av så att säga. En del har fått upp eget staket och växtlighet som piffar upp.
Huset längst bort fanns inte vad jag minns när jag var i Fullerö Hage förra gången. Sen håller det på att läggas grund för fler kåkar framför. Måste vara etapp 2 som inletts. Det jag vet är att alla hus i alla fall tillhör kvarteret Stensvalan.
Tyvärr ville inte mobilkameran spara de övriga bilderna jag tog. Vet inte om det beror på min egen virrighet eller om det faktiskt blev något fel på fotograferingen. Det var i alla fall första gången jag var med om att de bilder jag trodde mig hade tagit, inte fanns i mobilkameran. Så det blir inte mer än detta den här gången av Fullerö Hage.
Är du nyfiken på hur det såg ut tidigare? Kolla in mina tidigare bloggposter och filmer nedan:
Värmeböljan gör att jag är mest aktivast på förmiddagen. Det är då orken finns där. Jag gillar värmen, så någon klagosång är det inte tal om.
