ICA tur & retur

Årets maj är den bästa maj på många år. För en soldyrkare som mig är det helt enkelt bara underbart. I tre veckors tid nu har vi haft sol, nästan hela tiden. Det är inte klokt egentligen vilket väder! Det kommer också att fortsätta till i slutet på nästa vecka vad jag begriper. I Sverige och inte i England dit jag och Frida åker på måndag, där hotar de med moln och åska. Värmen är ok, men det ska vara molnigt värre…

Idag fick jag väcka tuppen igen. Vaknar så tidigt och kan inte somna om. Tog mig till ICA tidigt, men jag vet inte riktigt vad det är med mig. För när jag stod i kassan och skulle betala så var mitt betalkort hemma i soffan. Hade tagit ur det igår när jag pratade med Elias och skulle överföra hans månadspeng på ett par spelkonton och sen glömde jag att lägga tillbaka det i plånboken.

Så där stod jag på ICA. Kunde inte betala och första tanken innan jag kom på vad kortet fanns var hemsk, men de fick parkera min betalning och sen var det bara skyndsamt att gå hem och hämta kortet. ICA tur och retur och när jag tillslut var tillbaka lackade svetten. Blir lite orolig över mina blunders de sista dagarna. Först detta med Fridas ankomst och nu detta.

Får hoppas att det ingår i något undermedvetet resfebers mekanism inför måndagen. För jag inbillar mig att allt är lugnt och coolt, men kanske är det inte så undermedvetet?

Handlade hem kattmat och de sista inför Englandsresan. Har köpt mig lite nya kläder också. Skor gick jag dock bet på, så det får bli mina gamla nötta som får hänga med till England.

180526 Felix Maja

Felix och Maja är bra på att ”bara vara”.

Har försökt att sitta på baksidan och pressa lite, men det blir för varmt tillslut. Orkade väl med ca 45 minuter. Maja fick vara ute samtidigt. Nu ska jag försöka att ”bara vara” vilket jag inte är något bra på. Tycker mig ha svårare nu än tidigare att slappna av.

180526 Blommorna baksidan

Blommorna på baksidan.

Annonser

Rebeccas ord om psykisk ohälsa så på pricken

Rebecca Amiri twittrar så på pricken om psykisk ohälsa och när det inte går längre. Sådan igenkänning.

Jag har fått hennes tillåtelse att återge hennes kloka ord om hennes resa och de tankar de givit henne:

********************
Precis innan jul förra året bröt jag ihop. Totalt. Det var resultatet av flera års överbelastning och att jag vägrade lyssna på kroppens signaler.

Något eller några saker triggade det. Men ffa handlade det om att jag hade kört på helt aningslöst i flera år. Jobb och politik i ett. Heltidsjobb kombinerat med uppåt tio politiska uppdrag samtidigt som jag saknade balans i mitt privatliv. Även privat hände saker som bidrog.

Det slutade med att jag gick i väggen. Ett totalt mörker. Som den duktiga flicka jag alltid varit med tron på att man fixar allt bara man skärper till sig, tar sig i kragen, slutar tycka synd om sig själv och kör på. Avfärdade alla kroppens signaler gång på gång i flera år.

Resultatet blev total handlingsförlamning. Mörker. Livet saknade plötsligt all mening. Ingen visste. Ville inte prata med någon om det. Ville inte ens erkänna det för mig själv tills den dagen då kroppen bara lade av. Det var förenat med stor skam. Att inte kunna prestera längre.

När jag till slut blev tvungen att be om hjälp hade det gått för långt. Vägen tillbaka var väldigt lång och kantad av ännu mer skam, skuld och dåligt samvete. Hur kunde jag låta det gå så långt? Varför orkade jag inte mer? Svaghet. Misslyckande. Totalt mörker.

Nu har det gått ett halvår snart och jag har kommit en bra bit på vägen. Har lärt mig att hantera den dagliga ångesten. Panikångestattackerna är färre nu. Har påbörjat en resa mot försoning med mig själv. Det är okej att jag inte klarar av att vara så stark som jag alltid varit.

På en bra dag kan jag till och med se att det är en styrka i sig att jag äntligen vågar erkänna problemet och finna mig i att det här är läget just nu. Det kommer bli bättre. Det går framåt varje dag även om det inte alltid syns. Ibland blir det även bakslag. Jobbiga bakslag.

Men det viktiga är att det fortsätter gå framåt. Acceptans och tålamod är extremt viktigt. Likaså att vara snäll mot sig själv. Den inre monologen gör stor skillnad. Vad säger du till dig själv dagligen? Och att faktiskt kunna se framåt även om det inte är så långt framåt.

Varför man inte vågar prata om det här med andra när det är så många som lider i tysthet, beror nog på att allt som rör känslolivet fortfarande är stigmatiserat. Men faktum är att det är vi själva som bidrar till den bilden. Förståelsen från omgivningen är mycket större än man kan tro.

Och det är faktiskt så att det hjälper att prata om det öppet. Att våga ta steget. Så fort man belyser problemet tappar den en hel del av sin makt över en. Så länge man döljer det växer den sig starkare inom en.

Fysiska sjukdomar och skador pratar vi om dagligen. Men det känslomässiga och psykiska är problematiskt. Jobbigt. Skamligt. Privat. Varför är det så? Jag har slutat att känna skam. Det tog lång tid att komma hit men insikten har gjort mig starkare. Det är tillåtet att inte alltid vara på topp. Det är tillåtet att känna sig svag. Det är tillåtet att inte alltid ha koll på läget. Det är bara vi själva som ställer de kraven. Man kan vara stark och samtidigt må dåligt. Man är inte en sämre människa för att man befinner sig i en tillfällig svacka.

Nu vet ni. Och jag haft förmodligen aldrig skrivit om det här om jag inte hade kommit så långt i min tillfriskning. För några månader sedan hade det varit en omöjlighet. Men nu tar jag varje dag som den kommer. Och det börjar kännas riktigt bra faktiskt. Är stolt över mig själv.

Och en sista sak: många människor har svårt att hantera människor som mår dåligt. Det är jobbigt att bli påmind om den egna sårbarheten eller så vet de helt enkelt inte vad de ska säga. Det räcker att bara finnas där och visa förståelse. Behövs inte så mycket mer.

********************
Tack Rebecca för dina ord, de är en sådan bra beskrivning på psykisk ohälsa och att drabbas av utmattningssyndrom som man själv inte klarar av att hantera. Det är många som drabbas av detta och att prata öppet om det tar udden av skammen och att man känner sig misslyckad.

kandelaber ljus

Acceptans, tålamod och att vara snäll emot sig själv. Kan låta så lätt, men är så svårt. Hon skriver också om hur viktig den ”inre monologen” med sig själv är. Det förstår jag idag mycket bättre än tidigare. Matar jag mig själv med att alltid ha taggarna utåt, se saker och ting negativt först, så tacka sjuttsingen för att det positiva verkligen får kämpa i motvind. Varför inte vända på det? Börja med det positiva och möjligheterna och sedan om det inte håller, ifrågasätta och påtala det där andra som alltid, för mig i alla fall, alltid kom först. Hindren istället för möjligheterna.

Det är en lång resa det här. Som aldrig tar slut med det bagage jag nu fått. En del blir alltid kvar och i det måste jag lära mig att leva. Hjärntröttheten, att orken är sämre och att jag duger som jag är. Det är svårt vissa dagar att leva upp till sina mål, men motsatsen är än värre, att lägga sig ner och dö. Ge upp och inte kämpa mera. Det får jag bara inte göra oavsett hur jag mår och hur djupa bakslagen än blir. Måste, måste fokusera på det som gått framåt. Måste är ett ord som kan ge ångest, likaså ordet varför. Men de finns där lik förbannat och förgiftar hjärnan på mig.

Min resa till England tillsammans med yngsta dottern är ett bra exempel på att det gått framåt. Den hade varit helt omöjlig för ett år sedan. Att jag skulle vara ansvarig för allt och liksom driva en resa, det såg jag inte vara möjligt. Visst, jag känner en del ångest och oro, men då försöker jag numera vända på tankarna. Det positiva och möjligheterna före det negativa och hindren. Och idag fungerar det oftast. Resan till England i en vecka, med start på måndag, kommer bli ett stort test för mig om jag ”håller”. Skulle ångesten och minnet få sig en blackout, då vet jag att det handlar om att andas och ta det lugnt. En sak i taget och att det går bra. Det går över.

Tolkningar kring GDPR

180524 GDPR

GDPR (General Data Protection) på svenska Allmänna dataskyddsförordningen som ska börja gälla i morgon med den tolkning som görs på mitt jobb tycker jag är besvärande. Tolkningarna är väldigt tuffa, hittar inget annat ord för det jag upplever eftersom allt ska raderas och tas bort, ingenting får sparas om det är ett namn eller en bild på någon där inget samtycke finns. Allt måste ges tillstånd skriftligt om det ska få vara kvar.

Trodde att muntligt samtycke gällde även efter morgondagen som en av de rättsliga grunderna och då tänker jag främst på bilder där personer låtit sig fotograferas och genom det givit ett muntligt samtycke.

Tycker tolkningarna är åt pipan helt enkelt och är ganska säker på att alla de bilder och allt som nu ska ta bort från olika webbar, inte alls behöver tolkas så hårt som nu görs. Blir bara irriterad över tolkningen där allt ska raderas och att samtycket SKA vara skriftligt i fortsättningen även om detta kan tolkas på annat sätt, precis som förr alltså.

Så när jag kom hem från jobbet var jag mer än lovligt irriterad. Tycker det känns så fel att radera nytagna kort på anställda bara för att de inte skriftligt godkänt publiceringen. Kort som i vissa fall bara togs för några dagar sedan. Tolkningen blir som sagt var lite märkligt när jag trodde GDPR var till för att skydda de som inte vill synas och inte de som vill oavsett om de godkänt det muntligt eller skriftligt.

Väntar ivrigt på ett prejudikat gällande detta som garanterat kommer att visa att det fungerar med muntligt samtycke även om det inte är optimalt. Precis som förr alltså…

180524 Vretalund

Gick ut och promenerade med Elias och Frida. Vi gick i de gamla kvarteren kring Vretalund i det underbara vädret.

180524 Nybygge

Här låg tidigare ett gammalt hus. Nu håller de på att bygga 10 radhus och området kommer att kallas för Pomologen.

6,3 km och drygt 8 600 steg senare sitter jag hemma i soffan med Frida. Uppladdning pågår inför måndag. Men GDPR hänger som ett svart moln ovanför mig.

Missförstånd drar igång torktumlaren

180523 dragarbrunnsgatan

Hade tänkt att skriva om vägarbetet på Dragarbrunnsgatan, men kom helt av mig när det uppdagades att jag missförstått dotterns ankomst.

Missförstånd beroende på mig och att jag inte förmår bättre får torktumlaren i mig att gå på maxfart. Fan, säger jag bara. Känns inte alls bra att mitt inre schema rubbas på det här viset. På grund av att jag inte grejade att läsa det som faktiskt stod.

Min yngsta dotter Frida skulle komma till mig på fredag…. trodde jag… men hon kommer redan idag och när jag förstod detta satt hon redan på bussen på väg ner mot mig! Och jag som skulle möta upp henne och allting. Fan! Tala om förvirrad att liksom ta fel på två dagar. När jag går tillbaka i vår korrespondens så ser jag ju nu klart och tydlligt att det står den 23 och ingenting annat.

Tycker inte om detta alls att tappa uppmärksamhet på det här viset. Och vi som ska till England snart. Hela jag går igång och inte kan jag vila som jag skulle nu. Skallen kan inte slappna av efter detta misstag från min sida. Ja, jag har svårt att släppa detta och kommer säkert att grubbla på vad som gör att jag alltmer tappar fokus och kontroll över det mest basala.

Det känns inte alls bra just nu. Min förväntade kontroll på dagarna fram till resan rubbas helt och just nu påverkas jag mycket negativt av det. Fan!

Ja, ja… måste försöka släppa detta så fort det bara går nu. Det blir nog bättre om några timmar, hoppas jag…

Vet inte riktigt vad jag ska säga om dagens sista psykosyntesmöte hos C. Känner mig som en bortskämd snorunge trots min höga ålder för att jag inte riktigt klarar av denna form av terapi. Det är inget fel på C, inte alls. Hon är lugn, trygg och har fått mig att våga slappna av en del. De två första gångerna funkade bäst men då pratade vi mest. Tror att den här typen av terapi inte riktigt är den jag behöver just nu. Kunde inte ta till mig råden och de övningar som hon föreslog. Det var en inre mur som jag inte kom över.

Ibland känns det bara som om jag inte orkar mera terapi och försök att komma tillrätta med mitt flyktbeteeende och de missbruk av olika slag de förorsakar.

Beatlesinspirerad Englandsresa

big ben structure near white concrete structure

Photo by Marianna on Pexels.com

Hur mycket ska jag förbereda inför min och Fridas resa till England? Hur mycket kontroll ska jag ha innan vi går på bussen nu på måndag förmiddag mot Arlanda och teminal 5?

180521_kommaihåg

För mig ger denna resa många tankar och känslor. I grunden är jag jättetaggad och vill verkligen komma iväg. Mantrat ”Vad är det värsta som kan hända?” tröstar de stunder då rädslan försöker ta över.

Sen är frågan, vart går gränsen mot vanlig sund planering och besatthet i att försöka ha kontroll på allt?

Jag har till exempel fixat alla biljetter som går att förbeställa innan. Har också beställt två stycken Oyster Card som ska funka i London. Det enda som fortfarande inte är förbeställt är första resan mellan Storvreta och Arlanda. Resten har jag lyckats att få ner i Apple Wallet på mobilen. Men jag är lite orolig, så det blir nog en utskrift på allt, i fall mobilen skulle gå sönder eller bli stulen. Hängslen, livrem och dubbla knappar på allt.

londonbeatlesstore

När vi kommer till rummet vi hyrt vid Pimlico, i Westminster är tanken att vi ska ta oss till London Beatles Store på Baker Street. När vi ändå är i närheten av It’s Only Rock’n’ roll slinker vi även in där så Frida riktigt får grotta ner sig i rockens hjältar genom åren.

abbeyroad_beatles

Den berömda bilden var omslag på The Beatles 11:e studioalbum som släpptes 26 september 1969. Bilden togs den 8 augusti. Foto: Iain MacMillan

Beroende på vad klockan sedan hunnit bli och hur pigga vi känner oss vore det kul att även hinna med Abbey Roads studio och se det berömda övergångsstället. I närheten ligger också Paul McCartneys hem i London sedan 1965 7 Cavendish Avenue och dit skulle jag väldigt gärna vilja gå, även om man bara möts av en stor brun grind.

Som ni märker är det Beatlestema den första dagen och det återkommer även lite längre fram på vår resa.

londondungeon

Den andra dagen går mer i skräckens tema eftersom vi då ska till London Dungeon och uppleva den mörka sidan av staden. Det ska bli spännande.

Efter det hoppas jag att vädret tillåter att vi vandrar och går en del dit lusten tar oss. Det är detta jag älskar mest med London. Att liksom bara gå omkring och insupa atmosfären och kolla in det som intresserar för stunden. Här kan vi tala om spontanitet, äntligen! (;-)

Den tredje dagen blir nog till största delen en resdag. Vi måste checka ut före 11 och sen är målet att nå Kings Cross före 14.45. Så här finns också tid för en aningens spontanitet, även om vi då släpar på våra resväskor.

Färden går sen mot Bradford. Tågresan tar över tre timmar och vi är då mitt i England när vi är framme. Underbart och så spännande!

thebeatlesstory_liverpool

Vi ska besöka Linn och hennes Jordan i några dagar. Här måste jag också släppa kontrollen och det känns ok. Har pratat med Linn och hon har beställt tågbiljetter till Liverpool och då kanske även fortsätta lite på Beatlestemat med ett besök på The Beatles Story.

SUNDAY LIFE NEWS - Norwegian airlines plane - Norwegian 787 Dreamliner

Det enda jag vet med säkerhet vet är att vi åker hem igen den 4 juni och är på Arlanda strax före 13. Då hoppas jag vara fylld med härliga minnen och vara påfylld med positiv energi som räcker länge.

De praktiska sakerna löser sig. Det kan ta lite extra tid, men vad gör det. Det som gör mig mest orolig är min ork. Att liksom inte palla med allt vi vill göra. Att inte orka gå så mycket som jag vill.

Det är häftigt att få göra detta med Frida och sen också att få komma till Linn och Jordans hem i Bradford. Vem trodde detta? Att få uppleva mer än London känns som sagt lite overkligt faktiskt att det nu äntligen blir av. Drömmar och önskan har funnits där länge att se mer än London.

Nu gör jag det här för att skakas om och ge mig själv chansen att vakna till. En vecka med nya intryck och möjligheter. Blir alltmer taggad för varje dag som går!

Kattvakt är fixad, så det kommer inte gå någon nöd på Felix och Maja under dessa dagar. Han sover till och med kvar varje natt så de behöver inte känna sig ensamma alls.

Existentiell hållbarhet

180521_komfunkrummet

Idag hade vi verksamhetsplanering på jobbet. Kommunikationsfunktionen som jag tillhör med halva min tjänst blickade framåt, men vi kom även in på nuläge. En ordkombination fastnade hos mig när vi gick igenom strategidokumentet och det var existentiell hållbarhet.

Existentiell hållbarhet låter väldigt bra och rätt på något vis, men vad betyder det?

Funktionen är decimerad sedan i höstas då vi var fem stycken. Idag är vi 3 minus en halv eftersom jag har min andra halva i den administrativa gruppen. Det kan då bli svårt att hålla kvar vid allt som vi skulle göra. En del får stryka på foten. Men det är nuläget och den verklighet som fler än vi idag lever i.

För mig kan det också vara lite stressande med att tillhöra två grupper (ibland tre om jag räknar in IT-stöd där jag ibland hjälper till) eftersom det är svårt med gränsdragningar och prioriteringar när det är mycket att göra. Fast det tillhör min egensituation också som gör att det är svårt för mig ibland och om det är jag mycket väl medveten.

Gillar min lilla grupp och de som är med där. Var med ovanligt mycket i planerandet och jag blev överraskad själv över vissa saker som kom ur min mun. Men de ger mig sådan trygghet att liksom våga säga exakt vad jag tycker och sen hade vi brainstorming på ett mycket bra sätt. Från allvar till något tramsigt för att sedan bli allvar igen. Vi fyller i varandras ord och det liksom bara flyter på oavsett. Ingen irritation, ilska eller dolda agendor. Det är en härlig liten grupp sanna mina ord.

Det finns vissa områden som jag inte kan så bra och inte har kompetens för helt enkelt, men de lyssnar på mig och jag tas på allvar. Vi kan ha olika uppfattningar, men tillslut hittar vi rätt utan att behöva stångas blodiga mot varandra. Sen är de bra att prata med om saker som inte är arbetsrelaterade. Må gruppen vara intakt nu ett tag efter all turbulens som gått upp och ner genom åren. Känner mig delaktig och en del av någonting, vilket är väldigt fin känsla.

Ska inte besvära er med mina krämpor, men en sak måste jag nämna och det är sömnen och dess cykler som är helt ur spel just nu. Vårt möte höll på till nästan klockan 16 och det ”roliga” var att jag hade en ”schackning” vid 14-tiden och trodde inte jag skulle klara av att vara kvar på planeringen, men jag kämpade på och sen efter eftermiddagsfikat släppte det. Påstår inte att jag var pigg som en gråsparv, men nog var sengångaren som bortblåst. Jag funkade hyfsat medan mina kollegor blev allt tröttare. Så kanske ska jag kämpa på trots att jag är helt slut? Kanske är det dock så att ”straffet” kommer senare.

Ska nog grunna en del på existentiell hållbarhet och vad det egentligen står för.