Hur beskriver man någonting som inte låter sig beskrivas? En process som pågår och där ord bara blir konstiga och rör till det hela. Fasansfulla drömmar, en oro utan dess like och bildspel som inte kan begripas mer än att det nog är bra det som sker.
Felix och Maxi 28 oktober 2004.
Maxi har nu varit ifrån mig i 9 månader. Idag skapade jag en fotobok med bilder från hans liv. Den är nu beställd. Hittade då en film som jag spelade in dagen innan han dog. Vetskapen fanns där redan och vi gosade. Jag gick helt sönder när jag såg filmen. Grät som ett litet barn. Min älskade Maxi. Då förstod jag nog inte, trots att orden sades. Det gick liksom inte in.
Felix kom direkt. Han låg och sov i fåtöljen och fattade direkt. Vilken hjälte han är alltså. Kom och tröstade mig och vi gosade en lång stund. Han är så fin i sitt sätt att trösta mig. Så glad att jag har honom. Dessa fantastiska katter. Vad vore mitt liv utan dem?
Meryl Streep och Clint Eastwood från filmen ”Broarna i Madison County”.
Meryl Streep knockade mig som Francesca Johnsson i den mycket fina och tänkvärda filmen Broarna i Madison County (1995). Clint Eastwood var inte långt efter i sin tolkning av fotografen Robert Kincaid. En man som hade hittat hem i sig själv och såg sig som världsmedborgare.
Filmen har gått mig förbi genom åren och nu mer än 23 år sedan filmen hade premiär tittade jag på filmen efter att titeln kom till mig en morgon.
Fyra dagar av lycka. Valet att stanna kvar och allt vad det innebar för det fortsatta livet för dem båda. Sista avskedet, så djupt och fullt av känslor även i mig som tittare. Tårarna bara rinner och igenkänningen i vissa delar var väldigt stark.
Streep övertygar som sagt i sin roll. Hon känns så ärlig i det hon spelar och varje rörelse blir så viktig. Hon berör väldigt starkt i sin längtan efter någonting annat i den här filmen. När hon tittar tillbaks efter att hon går igenom det Kincaid lämnat efter sig… så naket och nära.
Valen som påverkar så mycket. Broarna i Madison County och de tankarna filmen gav kommer jag att bära inom mig länge.
Maja och Felix på samma bild nu ikväll. Vilken ynnest att få umgås med dem varje dag.Kungsgatan i Uppsala tidigt i morse.
En mycket kall morgon i förorten, flera grader kallare än i centrala Uppsala. Temperaturen var nere på -15 när jag gick mot bussen. Klart i luften men kallt som sagt. Bilden på Kungsgatan ovan blev fin när jag var på väg mot Stockholm och mitt femte besök hos A.
Idag skulle jag alltså till A och Gamla Stan igen. Ärligen var oron stor i kroppen på mig och då speciellt under gårdagen. Flyktkänslor och ett kraftigt motstånd.
Just detta med motstånd blev dagens stora ämne. Hur jag intalar mig själv att det jag är med om inte är på riktigt, att allt är påhitt av min egen tvistade hjärna. A visar på motsatsen. att det finns flera som upplever det jag gör, men det är ett kraftigt ”Motstånd” i det hela och det tittar fram hela tiden.
Västerlånggatan i Gamla Stan.
Vi jobbar mycket med intuition och vad jag känner precis efter A har kört en avslappningsövning med mig. Vad som kommer fram utan att jag liksom hinner tänka för mycket med intellektet och innan ”Motståndet” tar alltför stor plats i tankarna. Fick teckna ner det som kom till mig.
Den negativa teckningen är en stor svart mur med piggar högst upp där jag står på den invanda sidan i mörkret. I muren finns en glipa där jag står och tittar ut mot den ljusa sidan och ser ”flödet” i det som jag vill komma till, samtidigt som jag står kvar i det mörka trygga som ändå inte är tryggt, men som jag känner så väl igen. Röster långt bort där så kallade vänner ropar på mig att komma tillbaka.
Den positiva sidan dit jag vill komma och som kanske är den där ljusa sidan som jag så väl söker, är en stor grön äng. På ängen står en brunn och bakom där står jag tillsammans med min kärlek och allt känns underbart och tryggt. Det var svårare för mig och jag kom hela tiden tillbaka till ”Motståndet” och då alltmer när intellektet tog över. Intuitionen vill ljusare saker och skäms inte för det jag längtar efter.
Vacker syn på Västerlånggatan i Gamla Stan.
Kärlek, omfamning, befrielse, ”komma hem”, utandning, mysigt, ”äntligen ha släppt”, frigörelse, ”står för den jag är” och trygghet.
Vilket håll? Stanna upp och känn in.
Tryggheten Det bestående fasta. Det som alltid är. Komma hem.
Har påbörjat en resa som jag så längtat efter i alla år… men jag har inte haft redskapen själv. Nu kommer de till mig, en efter ett. Ibland gör jag mig illa på dem till en början, men när jag lärt mig hur de fungerar, då händer det saker. En efter ett, det får ta den tid det tar.
Här övar jag på att vara still. Sitta ner och inte värdera någonting. Bara vara.
Varje vardagsmorgon sitter jag en stund i den vita fåtöljen på jobbet. Tränar mig i att vara still och andas med hela kroppen. Den kan låta som ”peace of cake” för många, men för mig är det svårt. Mycket svårt till och med.
I morse ville jag inte alls, men ändå har jag bestämt mig för att sätta mig, även om det bara handlar om en liten stund. För att bryta mönster och för att träna mig i att låta tankarna sväva fritt.
Idag har flyktkänslan i mig varit väldigt stark. Flykt från det som pågår och flykt från Gamla Stan. Återgå till det jag känner igen, även om det inte är så bra för mig. Så stark känsla av att strunta i alltihopa. Svårt att ta hela grejen på allvar och att jag bara är en falsk jävel. Mina inre dialoger skiftar åt alla håll just nu och gamla invanda mönster försöker överleva.
Det enda jag vet, det är att jag ska hålla fast i det jag påbörjat. Även om jag bara sitter av tiden på onsdag. Jag behöver A, det vet jag någonstans långt därinne de stunder då tankarna på flykt förgiftar mig och vill göra allt annat än att fortsätta det jag påbörjat.
Alltid nära till ett gos. Alltid nära mig och ”pratar” ofta. Mycket mer nu än tidigare. Felix är min hjälte och så viktig för mig. Älskade fina, Felix!
Har försökt att vara ”snäll” emot mig i helgen. Inte bli sådär som jag brukar bli när jag bestämt mig för någonting. Det har väl gått sådär…
Det jag har klarat av är att inte äta kött och choklad. Ska jag vara nöjd med det när det har blivit glasspaket, nötter och hallon istället? Försöker att bryta mina mönster av allt-eller-inget men det är svårt. Blir besviken på mig själv trots att jag med intellektet vet att det är två steg framåt och ett steg tillbaka som nu måste gälla.
I hela mitt liv har jag gjort antingen eller. Vilket har resulterat i bakslag och att pendeln gått för hårt åt alla håll. Visst, jag har då i perioder mått väldigt bra, men tyvärr har motsatsen varit likadan. Rabiat är mitt förnamn. Försöker byta ut det till någonting annat. Måste då påminna mig om det jag faktiskt har lyckats med och som jag nu lever i.
Ibland känner jag mig som en stor bluff. ”Den stora bluffen” står inskrivet i pannan på mig. En fejk och någon som inte räknas. Inför mig själv alltså, sen vad andra tänker vet jag inte. En del gillar mig, medan andra tycker jag är lite knepig och klart överskattad. Så är det väl för de flesta antar jag. Men just det där behovet av att känna sig älskad, eller åtminstone accepterad av alla, det finns i mig. Det får jag dagligen påminnelser om och ibland blir ”bluffkänslan” så stark att jag har svårt att ta mig själv på allvar när denna känsla gör sig påmind.
Vi går in i tredje veckan i januari. Försöker samla mig och se varje dag som en ny möjlighet till att ”öppna upp” och vara mer tillgänglig inför mina medmänniskor. Stå för det jag känner inom mig utan att för den skull göra någon illa medvetet. Några möten och ny terapi i Gamla Stan är bokat. För övrigt ska jag försöka gå in i varje ny dag som jag får på detta jordklot med tacksamhet och mer glädje. Se möjligheterna först och sen om det skiter sig högst motvilligt se hindren… önskar er alla en harmonisk vecka!
Dagarna från i onsdags då jag var hos A i Gamla Stan har känts så hoppfulla och bra. Har försökt lova mig själv att inte fastna i föreställningen att det varar för evigt, men att jag ändå är på rätt väg enligt principen två steg fram och ett steg tillbaka.
Men ändå känns det så förbannat jobbigt med skifte i sinne och känsla.
För tyvärr vaknade jag idag lördag av en jävla ångest och oro. Tror det har med ensamheten att göra och att jag inte har någon att prata med om det jag är med om. Det går knappt att förklara för mig själv ens och samtidigt vill jag inget annat likt ett barn som nyfiket hittat en ny väg bara berätta. Men för vem? Vem är med mig utan att döma ut mina upplevelser som nippriga och tokiga? En gång i veckan räcker inte.
Så i morse är jag tillbakadragen i mig själv likt en rädd sköldpadda som ligger under sitt skal och bara hoppas att det ska gå över av sig själv. Det rädda har tagit tag igen och att vara kvar för länge i det smärtsamma grejar jag inte ensam. Oron och förmågan att själv praktisera det som jag så underbart klarade av med vägledning i onsdags av A, är som bortblåst. Det går bara inte… försöker tänka två steg fram och ett steg tillbaka.
Det ska inte vara lätt inte. Aldrig i längre perioder. Men vad tror jag egentligen? Naiv så det förslår, men kanske är det också min räddning ibland, att jag liksom bara fortsätter och fortsätter… idag sitter det i halsen på mig, som ett lock men ändå andas jag.
Per Gessle fyller idag 60 år. Foto: Albin Olsson (2014)
