Syrran kom på en fika igår. Av någon anledning tittade vi på ett sju år gammalt klipp med min mammas bästa väninna. Där jag befinner mig idag i tankemönster och mående var det ingen bra idé alls…
En gång på 60-talet.
Skulden, saknaden och ångesten drog givetvis igång inom mig, även om jag med intellektet vet att jag ingenting kunde göra. Fick återigen ett kvitto på hur pappas agerande påverkade mamma på ett mycket negativt sätt, även flera år efter deras skilsmässa. Hur elak och jävlig han var emot henne tills sista dagen.
Den 3 januari har det gått 38 år.
Det är som ett öppet sår som aldrig helt kan läka. Sorgen förändras och minskar, men jag kan vissa kvällar känna en sorg över hela varat och i det ingår min mamma.
Saknaden över det som aldrig blev försöker jag inte att tänka så mycket på eftersom det inte går att förändra, men de tankarna kommer även det när jag är på väg ner i den mörka källaren.
Mamma finns alltid där. På ett eller annat vis. Ibland längre bort, men aldrig helt borta. Att se och lyssna till väninnan och de frågor jag då ställde 2011, fick tankarna att komma närmare. Igen.
Det var och är det värsta som hänt i mitt liv. Så sa jag innan det hände och så säger jag än idag. Älskade mamma, vad jag längtar efter dig.
”Allt gick i stället ut på att stoppa SD:s framfart. Det strategiarbetet känner vi igen, inte prata med dem, utnämna dem som rasister och främlingsfientliga – inkluderat deras väljare. Samtidigt har vi den ständigt pågående dubbelmoralen. Båda höger- och vänsterblocket har tagit hjälp av SD för att få igenom sina förslag. Åskådare till detta politiska spel är väljarna.
Det är ingen överdrift att hävda att den pågående politiska strategin för att minimera SD:s inflytande inte har varit särskilt framgångsrik. Jag drar slutsatsen att SD inte växer av egen kraft, de växer på grund av de övriga partiernas agerande. ”
Lotta Gröning skriver den bästa krönika jag läst på år och dar. Håller med om vartenda ord angående kaosläget i det politiska Sverige.
Riktigt snyggt i de olika färgerna. Såg byggjobbarna i ena porten fixa med någonting, så vila trots lördagen verkar det inte vara.
I mitt tycke de fulaste husen i hela området. Det ser ut som det saknas fasad, men det verkar som om radhusen och villorna i Hussvalan på Stratusvägen får nöja sig med denna ekfasad. Men de verkar ju säljas som smör smälter i solsken. Tur att smaken är som baken.
Precis bredvid Hussvalan är det sex tomter till salu och det förbereds alltså för fler kåkar för dem som vill hosta upp X antal miljoner.
Mäklarfirmorna säljer hus på plats.
I förlängningen av Stackmolnsvägen hoppas jag att Fullerö Hage binds samman med södra Storvreta. Idag ser det inte så ut, men man kan ju alltid hoppats.
Vilken insyn det är på radhusen Panghus som ligger längst in i Fullerö Hage. 52 moderna bostadsrättsvillor om 116 respektive 136 kvadratmeter. Vad jag kunde se var de allra flesta husen sålda.
Om ni tittar på filmen ovan, kan ni se ett av husen som inte var sålda lite närmare. Där tog jag ett par foton lite närmare så man ser hur modernt köket ligger som en ö på bottenvåningen. Kanske skulle jag bli van vid det upplägget, men insynen i området är alldeles för mycket för min smak. Sen skulle inte min plånbok heller kunna matcha de priser som råder.
Står lite på sniskan och med vit färg, men de tillhör också Panghus.
BoKlok Saturnus ligger mitt i Fullerö Hage. Fina ståtliga kåkar dit folk nu flyttar in.
Till vänster om Saturnus har det gjorts en asfaltsväg och allt ser mer prydligt ut. Vet inte riktigt om det ska byggas mer där eller om det ska vara öppna ytor. Området är i alla fall inhägnat och inte öppet för kreti och pleti.
Till höger om Panghus pågår det i alla fall grävningar.
Det är roligt att återvända då och då till Fullerö Hage och fota lite samt filma en snutt. Det händer saker hela tiden och att ha det dokumenterat är roligt för arkivet.
UppTåget kom med på en bild när jag var på väg hem.
Detta är min femte bloggpost om Fullerö Hage och min sjunde filmsnutt.
Det är i de små detaljerna jag finner tröst. När jag tänker på vad jag är mest rädd om av de materiella som finns hemma hos mig, fastnar jag i de små sakerna.
En ny TV är visserligen bra efter 12 år, men det är inte ”halleluja moment” utan mer ett konstaterande att nu ser jag ju bättre de gånger jag kollar på TV. Ser det inköpet som en impulsgrej när ångesten var som starkast i veckan.
Nej, det är i det lilla jag finner glädjen. Minnas tillbaka och konstatera hur det var just då den saken kom till mitt hem.
Men det klart, ingen sak som finns i mitt hem är så värdefullt att jag skulle gråta över om de försvann. Det skulle vara tråkigt, men mer än så känner jag inte. Har ingenting som jag verkligen är rädd om, mer än känslomässigt bundna saker som mammas brev och saker som hon lämnade efter sig. Det är inte mycket, men kanske är det därför jag månar mer om det, än om övriga saker i mitt hem.
Det är väl en fördel att inte vara så fast i det materiella längre.
En ångestfylld vecka är slut. Så förbannat ångestriden. Det går så fort allting och kanske är det bra nu i november. Har varit vaken en del på nätterna och det beror på flera saker. En resa nästa vecka är inställd för att jag helt enkelt inte får ro i tanken över min roll och vad jag ska göra där. Klarar just nu inte av att utmana mig själv överhuvudtaget. Livshinnan är så tunn och sårbar. Klarar inte av för många människor samtidigt.
Julen närmar sig med stormsteg. Den verkar inte bli som det varit tidigare år och det känns väldigt tråkigt samtidigt som det ger mig en del ångest. Tänker mycket på de låsningar som finns och kan inte begripa att den ”vuxna i rummet” ingenting begriper över sitt eget ansvar i den situation som uppstått. Men som jag skrivit tidigare, jag kan ingenting göra i detta mer än hoppas på att förnuftet ”vaknar till” innan såret är permanent och det är helt kört för all framtid. Men det kanske är detta som önskas?
Ja, jag kan inte tolka situationen på annat vis efter veckor av tystnad gentemot den berörda samt efter en text som jag läst om familjen tidigare, vilket först förvånade men sen gjorde mig mest ledsen. När man exkluderar på det viset, tacka sjuttsingen för att det bli reaktioner bland oss andra i den så kallade familjen. Vet inte vad jag ska tro längre…
Julen är så mycket tradition och i familjen är detta en av få som vi har kvar tillsammans. Ska den nu bara upphöra efter alla dessa år? Ja, inte vet jag men det kanske är dags att vi firar på det sätt som så många andra familjer gör? Det fina vi hade tillsammans som hel familj var att kunna samlas åtminstone på julen. Det verkar nu vara ett minne blott.
Den 30 november har jag tid hos min husläkare igen. Det bävar jag för eftersom jag inte riktigt vet vad som kommer att hända när jag ärligen berättar för henne om hur jag mår just nu.
Det har i perioder varit en ångestritt utan dess like. Efter ett samtal kanske får jag hjälp från ett håll som jag inte räknat med om allt går i lås…
En diabild som legat i en låda i närmare 35 år. Fixad med appen LightTable och en systemkamera. Sen öppnad i programmet PhotoFiltre för lite färgjusteringar. Inte mycket faktiskt, men så att en del av det blåa överslaget försvann.
Bilden är tagen i slutet på 1983, gissningsvis i november eller december. Jag hade precis börjat på Stiftsbyrån som ungdomslagsplats anställd. För mig är det helt fantastiskt att ha hittat den här bilden för den skapar så mycket minnen. Det är den första bild som är tagen på mig på jobbet. Bredvid mig står Rafael (Leif) som sen skulle komma att bli en vän för livet.
Vi står vid Claes skrivbord och han tar bilden. Fem år innan första datorn och skrivmaskinen stod för sig på ett litet bord. En skrivmaskin som jag undrar ens om den var elektrisk. Det är så roligt att lyckas få till bilden så pass att man kan se det man ser så att säga.
Foto: Claes Göthberg
Den här bilden får mig att minnas så mycket från början av min så kallade jobbkarriär. Piltavlan, där vi stod med en cigg i mun och kastade pil när det var lugnt på jobbfronten. Den stora tavlan med alla namn, där vi hade telefonmeddelanden till vänster och en lista med namn på alla anställda (15 st) där de fick markera med en knapp om de var på plats, på lunch eller sammanträde, om de inte ville ha telefon eller om de var lediga. Förutom de femton var vi tre stycken som jobbade på expeditionen, jag, Leif och Claes.
Stiftsbyrån, Jerry Olsson… och nej, jag bara skoja var uttryck som ploppade upp i skallen på mig när jag nu tittar på bilderna. Att se alla namnen på tavlan får mig att minnas ett och annat och komma ihåg lite till från den tiden. Detaljerna är roliga att studera på båda bilderna.
Till vänster ytterligare en anslagstavla med interna meddelanden för hela huset. Minns också den där blomman ovanför tavlan som bara växte och växte… slås också över hur stökigt det var. Man kan också se in i det så kallade reprorummet där det fanns stencilapparat, plåtmaskin (dåtidens adressregister) och vikmaskin. Det var tider det, när det varken fanns mobiltelefoner eller datorer som distraherade. Allt gick i lugn och maka takt.
Vem hon på bilden är? En medarbetare som heter Ewa och som gick i pension i våras. Det finns faktiskt ingen kvar från den här tiden, förutom jag, och bara det är lite ledsamt samtidigt som det är naturens gång, ingenting varar för evigt. Men det var otroligt kul att få tillgång till dessa bilder. Fler finns, men dem ska jag försöka ”förbättra” lite till och sen får vi se om jag lägger ut dem här. Kanske finns det någon mer som tycker det är kul med gamla bilder från 1983? (;-)
Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.
Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…
Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?
Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.
Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.
Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.
Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?
Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…
Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.
Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…
Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?
