Att ta avsked

Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.

181111 Minnen

Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…

Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?

Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.

Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.

Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.

181111 hösten

Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?

Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…

Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.

Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…

Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?

Annonser

På onsdag dör Alliansen…

Alliansen 2018

Foto: FrankieF

På onsdag bestäms det definitivt om Alliansen är död. Då ska riksdagen rösta om Ulf Kristersson blir statsminister i Sverige och får bilda regering. Liberalerna och även Centern funderar på att rösta emot. Bara tanken svindlar för en borgerlig väljare, men skulle detta ske är Alliansen död på onsdag, vilken allt pekar på.

Kristersson godkänns som statsminister om inte en majoritet, minst 175 ledamöter, röstar emot honom. Om C och L fullföljer vad de hittills sagt, är 195 av riksdagens 349 ledamöter emot. Då spelar det ingen roll vad Sverigedemokraterna gör.

Det har nu gått över två månader sedan valet. Partierna bevakar sina revir på ett sätt som jag tror är skadligt för Sverige. Att till varje pris utestänga Sverigedemokraterna har genom åren bara visat sig att de blir större och större.

Blockpolitiken som vi sett den är också död. Det kommer aldrig att bli som förr med ett vänster- och högerblock om vi ska få en stabil majoritet i riksdagen. Sverigedemokraterna kommer bli än större med nuvarande förhållningssätt. Det är min övertygelse och tillslut måste någon samarbeta med dem på något vis för att kunna styra Sverige.

Det finns ett alternativ som clownerna i sandlådan inte ens verkar vilja överväga för landets skull, en samlingsregering över blockgränserna. Nej, de står där och tjurar på sina kanter och pratar bara om Sverigedemokraterna hela tiden. De tittar på och blir allt större för varje år som går. Den gamla taktiken har ju för sjuttsingen falerat för länge sedan och då måste man våga prova något nytt.

Antingen prata med dem och samarbeta där det går eller svälja stoltheten och bilda en samlingsregering över blockgränserna är det som måste till, oavsett vad man tycker om det. Sverige som tidigare sågs som stabiliteten själv i den politiska världen har idag förvandlats till någonting som delar av världen ser på med förskräckelse.

Eftersom ingen vill ge sig och allt tyder på att Kristersson röstas ner så är vi allt närmare ett extraval. Det har jag hävdat kommer att bli resultatet redan från början eftersom vi har sådana oansvariga politiker i vår riksdag. Vilka vinner på ett extraval?

Är så trött på våra rikspolitiker att de inte förmår att ta ansvar för vårt land!

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

160920 Undersvik Jerry

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

111118 Personalfest Jerry

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

160512 Israel Jerry

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig.  Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.

Karin Johannesson ny biskop i Uppsala stift

Idag valdes Karin Johannesson till ny biskop i Uppsala stift!

Hon tillträder den 3 mars 2019 och efterträder då Ragnar Persenius som avgår med pension efter nästan 19 år som biskop.

Välkommen till Uppsala stift, Karin!

Chimpansen berörde

181101 centralstationen

Vid centralstationen håller de på och bygger ett parkeringshus för cyklar.

Idag kände jag verkligen av min egen dödlighet. För er som är unga kanske det är svårt att förstå någonting sådant här, men när jag gick där på Kungsgatan tidigt i morse mot jobbet kändes det så påtagligt. Att detta jag nu är i faktiskt har ett slut!

Och då har jag ändå min tro på att vårt medvetande lever vidare! Men det är inte riktigt i det jag får dödsångest, utan mer i det jag är i här och i detta livet. Att det en dag tar slut och jag liksom inte får chansen mera. Det kände jag verkligen av i morse när jag klev av min buss mot jobbet.

När jag var på väg hem idag på bussen såg jag ett klipp med en 59-årig gammal chimpans som låg för döden. Ingenting verkade få chimpansens uppmärksamhet, men när en gammal skötare från 70-talet dök upp, ”vaknade” chimpansen till och blev så upplivad trots att slutet var nära. Att se detta fick mitt hjärta att gå i bitar där på bussen och jag blev så gråtmild. Titta själv:

Det sitter fortfarande i efter att ha sett det där klippen. Sorgen och ledsenheten över att relationer och sådant obönhörligen tar slut i de former som vi vet om just nu. Blev så tagen av klippet och återigen börjar min egen dödlighet att mala inom mig. Vet att det bara är att acceptera och göra det bästa av dagen och det man har kvar.

Min egen frustration och egoism där jag fastnat blev för en kort stund något känsligt och gråtmilt. Oftast är jag förbannad och irriterad på mig själv och den jag blivit. Men när jag ser djur som lider slår det an en annan sträng i mig, allt starkare för varje år som går. Den där chimpansen berörde mig djupt.