19 februari 2017 Förmiddagspromenad

Ibland är det som om det inte ens är jag. Stegen, vinden och synen tillhör någon annan. Varje förmiddag med få undantag är numera gåendes under cirkus en timme.

19 februari 2017 Frysta hallon

Frysta hallon. Bra komplement till all glass som jag bär hem dessa dagar.

19 februari 2017 Maja

Mitt sällskap vill också kolla in en rulle.

19 februari 2017 Maja

Maja aka Majsan aka Majvor är alltid med. Nyfiken och nyter i alla lägen.

170218_annajobb

En fungerande stjärnmejsel ska under tisdagen få klart det som påbörjades i lördags av Anna.

Torrbloggning är bra för det lokala arkivet. För mitt minne.

En förvirrad men ändå nyttig upplevelse var terapin. Inte för att det var ett bakslag, mer för att… …det kanske är annat jag behöver just nu… terapeuten skulle ta kontakt med mitt jobb för att prata om detta. Träning i att bara vara kanske?

Hade jag ork efteråt skulle jag gå till mammas grav. Det hade jag bestämt mig för. Ett uns av tvekan men jag ändrade mig snabbt när jag tittade upp mot den klarblåa himlen. Vilket väder!

Inte går det fort när jag är ute och spatserar. Men, och det är en av mina stora lärdomar, det behöver inte gå fort! Vad hade jag att passa? Sen orkade jag inte heller för den delen att pinna på som jag brukar.

17 februari 2017 Mammas grav

17 februari 2017 Mammas grav

En röd ros blev det till mor. Köpte också ett ljus och tände med den ask som jag tvingades köpa för femman jämt. Att ha en tändsticksask eller tändare liggandes i innerfickan är inget jag har numera. Det var annat på den tiden då jag rökte, men det giftet slutade jag med redan 1992, åtminstone i nyktert tillstånd. Allt har sin tid.

17 februari 2017 Mammas grav

Det var ingen idé att göra vårfint, de gamla växterna fick sitta kvar vilket gjorde att de nu ser lite vilt ut vid mammas och morfars symboliska gravplats.

Men det kan få se ut så ett tag tycker jag. Hur många gånger har det inte varit tomt och ostädat eftersom jag inte orkat gå upp så ofta som jag behövt? Ja, jag pratar i detta enbart om mig själv eftersom, vad jag vet, inga andra besöker dem.

Idag är jag glad att gravplatsen finns kvar, även om jag har haft mina dubier under åren. Platsen må vara symbolisk, men den ger mig ändå kraft på något vis att besöka.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Vädret gjorde det extra gynnsamt att fotografera bland annat Uppsala domkyrka på min lilla utflykt.

17 februari 2017 Uppsala domkyrka

Extra gynnsamt är det också just nu att få med domkyrkan på håll eftersom grönskan inte har kommit än och lägger sig i vägen. Så det blev några foton från olika platser på Sveriges tredje högsta byggnad, som ståtar med 118,7 meter. Endast slagen av Turning Torso (190 m) och Kista Torn (120 m).

17 februari 2017 Uppsala slott

På väg mot centralstationen så passerade jag också Uppsala slott. Eftersom träden är nakna gick det att få hyfsade bilder på slottet som började byggas redan i mitten på 1500-talet.

17 februari 2017 Solen

Hade det inte varit för solen och den klarblåa himlen hade jag inte vågat mig ut på detta äventyr. Solen gör sitt till. Är en solälskare av rang och hade jag råd skulle jag helt klart bo på sydligare breddgrader den del av året då vintern härjar i vårt land.

17 februari 2017 Uppsala slott

Bjuder på en bild till på slottet. Visst, träden är i vägen men på sommaren ser man väldigt lite av byggnaden därifrån jag tog bilden.

Vågar inte längre ta ut någonting i förskott. Vågar inte tro för mycket. Men igår kändes det riktigt bra, åtminstone på förmiddagen och tills jag kom hem. Vill tro det i alla fall, måste tro det. Andas in och bara vara i nuet. Tänk att jag haft så svårt att verkligen på riktigt klara av det. Vara i nuet. Här och nu. Tänk vad jag har bedragit mig under åren. Idag ser jag det som en överlevnadsinstinkt, för att slippa känna och riskera smärta. Men det blir ju så paradoxalt när jag tänker på där jag är idag och vilken smärta det givit mig.

Under eftermiddagen låg jag i princip hela tiden och efter en stund somnade jag. Vaknade två timmar senare och var ändå trött. Det säger väl något om att det är en bit kvar. Samtidigt har jag haft svårt att sova ordentlig på natten nu under två nätter. Hur konstigt det än kan låta kanske det ändå är ett tecken på att hjärnan vill lite mera nu? Men hur fan hittar jag balansen i det utan att återgå till det gamla? Till torktumlaren i huvudet som tillslut fick kortslutning. Medveten vila, än mer? Träna och försöka, om och om igen. Det är så svårt för mig detta. Istället för terapi så kanske det är en lärare i detta jag behöver?

Idag får jag hjälp av Anna med att montera Elias TV-möbel. Det har jag svårt för i vanliga fall och nu är det stört omöjligt. Hon fixar det säkert på en halvtimme om inte mindre. Tofflan kommer också med vilket gläder mig.

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

13 februari 2017 Tallar

Snart borta för alltid.

13 februari 2017 Tallar med gula band

De träd som har gula band runt sig ska fällas.

170213_02

De tre stora tallarna ska bort. Utrensning pågår i byn. Frågan är om de är kvar nästa gång jag tar min förmiddagspromenad?

14 februari 2017 Promenad med solsken

Idag väntade jag på ett samtal från mitt jobb. Själen som är min chef nu har alltid varit schysst mot mig och idag var inget undantag. Blir väldigt tacksam i hjärtat över orden och att de ser en framtid för mig på jobbet trots allt.

Solen sken och tankarna var ljusa när jag kom ut på min nödvändiga promenad.

14 februari 2017 Promenad med solsken

Såsom det är, var och alltid blir.

14 februari 2017 Prydnad

Väntade också på en leverans som kom mitt på dagen. En TV-möbel till grabben, vägglampa och lite sängkläder hade jag beställt.

14 februari 2017 Maja

Maja ville vara med när jag skulle få ihop TV-möbeln. Det gick nu inte alls och även om jag vanligtvis inte är bra på att montera, så märkte jag nu att det är än värre. Det gick bara inte med alla skruvar, muttrar och jag vet inte vad, så jag lade ner det hela. Anna kommer i helgen och räddar oss så att Elias kan få en ny TV-möbel i sitt rum. Sådan tacksamhet att jag idag är så god vän med både henne och Tofflan. Viktiga själar i mitt liv.

Bara att få upp vägglampan tog mig nästan en timme. Då förstår ni nivån hos mig just nu, men jag är glad att det åtminstone fungerade. även om jag hade stora problem.

Att bädda rent två sängar tog också på krafterna. Visst, saker och ting är bättre med mig, men det är vid sådana här tillfällen som frustrationen slår till och vetskapen om att det är långt kvar tills jag blir den där personen som jag vill och hoppas kunna bli igen. Såsom det är, var och alltid blir.

11 februari 2017 Felix

Felix är ett föredöme i att kunna slappna av. Verkligen en cool katt.

13 februari 2017 Ensamheten

Saknar tvåsamheten och ju piggare jag blir, än mer saknar jag den. Tyvärr tänker jag då också mer på mina misslyckanden och det som gått fel. Men jag vet att detta måste jag ur för att komma tillbaka någorlunda. Det går inte att stanna kvar i någonting som är utopi och bara händer i drömmarnas värld.

Såsom det är, var och alltid blir. I de orden kan bara jag fylla i meningen, ingen annan. Mina tankar, mina val.

Ett samtal med syrran var också guld värt. Känns emellanåt som om jag inlett en ny fas i den här resan jag är på, men jag vågar knappt ta de orden i min mun efter allt som hänt de senaste månaderna.

Klyschan en dag i taget har aldrig varit mer verklig för mig.

Det är lite svårt för mig detta med tiden just nu. Att tänka sig tanken att det igår var 26 år sedan som Johan föddes är både märkligt och lite läskigt. 26 år sedan!

Elias och jag tog bussen till Anna för att fira födelsedagsbarnet. Tofflan var redan på plats och efter en stund kom Johans mormor.

11 februari 2017 Johan 26 år

Detta tycker jag är en härlig bild på födelsedagsbarnet! Han fick mycket kläder och en liten slant här och där.

11 februari 2017 Johan 26 år

Detta med en liten slant tog jag vara på. Det slank med lite underkläder också i födelsedagspresenterna från mig och Elias.

11 februari 2017 Johan 26 år

Det bullades upp med klassisk hallontårta, bullar, kakor och chokladbitar. På det kaffe som serverades på finporslinet. Det är härligt att vi har kvar dessa traditioner att träffas när någon i familjen fyller år. Vi som kan alltså.

Stort grattis Johan på din 26:e födelsedag!

8 februari 2017 Maja

Så här mysigt kan det se ut en onsdagsförmiddag i förorten. Maja sover i fåtöljen.

8 februari 2017 Fullerö handel

Tre arbetskamrater kom och hämtade mig mitt på dagen. De hade tidigare i veckan hört av sig och frågade om jag orkade med en fika på Fullerö handel.

8 februari 2017 Fullerö handel semla

Blev väldigt glad över detta och det gick bra allting. De bjöd på årets första semla. Tacksam över att de ville träffa mig och undrade över hur läget är. Det gav mig energi att kämpa vidare och att kunna berätta för dem utan skyddslappar över hur jag mår var en befrielse.

8 februari 2017 Fullerö handel

Fullerö handel är ju som ett mini-IKEA numera. Så mycket att titta på i massor av olika rum och vi gick runt en stund innan vi fikade i deras fina kafé.

Efter samkvämet fick jag skjuts ner mig på stan för att gå på den ögonkontroll som jag skjutit upp en gång tidigare eftersom jag inte mådde bra.

Mina ögon mår bra och de besvär jag har haft är till största del psykiska. En orsak kan också vara att de är torra och att jag genom detta upplevt problem, så nu har jag fått ögondroppar och det känns faktiskt redan något bättre.

Hålla ner blicken och bara koncentrera sig på det jag skulle göra. Det funkade ok på stan även om det svajade lite vid ett par tillfällen. Bussen hem var inte proppfull och det gjorde resan lättare. Allt gick bra, även om jag var helt slut när jag kom hem. Det är märkligt egentligen hur kroppen reagerar när knoppen inte mår bra.

Är oerhört tacksam för den här dagen och besöket av arbetskamraterna gav mig kraft och energi att både klara resten av dagen och att kämpa på framledes.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Idag blev det en kort promenad. Maja gillar inte heller snön. Tack kära @krumelutten Möbelexperten @krumelutten från stan grejar allt. Maja nyfiken förstås. Mina fina pojkar som jag älskar så ini helsi.. 😻 #katter #catlover En till dag kan snart läggas till handlingarna. #selfie Försöker och försöker. #medvetenvila

Twitter

Tweets jag gillar