Helvetet

Det finns en förgörare i mig, en som slåss för sitt liv just nu. Det skapar ilska och aggressioner som måste ut. Ut på ett sätt som inte skadar mig själv eller någon annan. Många år av implodering vill hitta ut.

Med händerna ner i gyttjebrunnen som heter ”Helvetet”. Tecknad direkt efter en meditationsövning.

För mig är det oerhört svårt att hitta ett forum för detta helvete, förgörande kraft och känsla som ligger och lurar i mig. Skrika och slå på kuddar i lägenheten så tårarna sprutar och ångesten bokstavligen skriks ut funkar ju inte.

Visserligen sysslar min granne själv med något som bör kallas för ”ut-ur-huset-terapin”, men jag kan bara inte bli detsamma eftersom jag till skillnad mot grannen vill ha kvar de som bor hos mig.

Ut i skogen, låna en bil eller vad? Hur får jag ur mig detta som ligger i halsen på mig? Nävarna vill slå ut oförrätten, skammen och pappas jävla lismande leende som spökar. Det är hatet och ilskan som aldrig kom ut i nyktert tillstånd någonsin utan bara imploderade, år ut och år in, som nu ska fördrivas.

Min terapi är kraftfull och jag känner verkligen att jag nu är i ett skede då jag påverkas så mycket att vissa saker blir svårt att sköta som tidigare. Måste ligga på lägsta-nivån och vara snäll emot mig själv. Be om förståelse och försöka vara så ärlig jag kan mot de som finns nära mig.

Min fot sätts ner mot oförrätter och människor som inte förstår att deras agerande påverkar negativt. Genast efter ångrar jag mig och tänker att ”inte ska jag” och ”inte ska jag yttra mig” åt alla jävla håll, men som tur var kommer numera då snabbt känslan att ”det ska jag visst det” och jag ska minsann stå upp för det jag tycker och de tankar jag har inom mig. Det som jag ofta har hukat för tidigare och slätat över just för att jag inte ska ta plats och att min åsikt inte räknas. Konflikträdd de lux minskar och det är verkligen på tiden. Nu pratar jag inte om alkoholens förvridna och falska ord och gap som tidigare fanns, utan om den nyktre och sunda tanken som kan vara vass och kanske lite elak, men det är inte utan anledning.

Månen gör sig sällan bra via mobiltelefon, men i morse var det skarpt som jag vet inte vad.

Projiceringarna är för mig välbekanta och jag är mycket väl medveten om att sådant kommer jag att råka ut för själv eller gentemot andra även fortsättningsvis, men skillnaden hoppas jag nu är att jag är medveten om dem och med viljan kan ändra min ståndpunkt. Jag ska stå för det jag tycker och inte för det jag tror att andra vill att jag ska tycka. Stor skillnad.

Ilska, hat och elakheter bär vi alla på. Skillnaden är hur vi hanterar den och får ut den. Ibland blir följderna katastrofala av mångårigt tillbakahållande av dessa känslor om man inte får hjälp och kan medvetandegöra det som finns inom en. Aggressions– och skrikterapi må låta löjligt och knäppt, men jag tror, där jag befinner mig nu, inte att det är så dumt. Ut med skiten!

Annonser

Ensam med tankarna

Det är så bra mycket bättre med barn i huset. I fredags kom grabben och jag fungerar på ett helt annat sätt än förra helgen. Ensam med tankarna är just nu jobbigt. Behöver bli ”störd” och få tänka på annat när jag fastnar.

Jon Henrik Fjällgren sjöng! Foto: http://politik.in2pic.com/

Igår firade vi Johan och dagen var fylld med annat än mina egna tankar. Så skönt på många vis och sen kollade vi melodifestivalen, jag och grabben på kvällen. Att höra Jon Henrik Fjällgren sjunga gjorde ju bara det att hans låt hittills är den bästa. Plagiat eller inte för ”Norrsken”, det spelar ingen roll för jag tycker i så fall att många låtar låter väldigt lika och som sagt, sången… sången!

Ensam med tankarna och försöken att köra mindfulness går sådär. Men jag försöker och någon meditation a 30 minuter två gånger om dagen är det inte tal om. Det tar mig nog 8 veckor att komma dithän om jag överhuvudtaget klarar av det.

Sportlovsvecka för grabben. Som vanligt har jag ingenting att erbjuda av resor till fjällen eller aktiviteter varje dag. Känner mig dålig som varken orkar eller kan ekonomiskt. Men så är det.

Det tunga, det svårstyrda och orken som inte finns där. Ändå är det bra mycket bättre än förra helgen. Men nog tär det med tanke på tidens snabba ritt mot ättestupan. Hur var det nu igen… tillit, tålamod och kärlek! Då klarar man allt sägs det.

Firande av födelsedag

Paket öppnas i närvaro av mormor.

En kökstång och stekspade i samma stil var mitt och barnens bidrag till födelsedagsbarnet när vi firade sifferbytet igår. Det blir mest nyttoprylar när man ganska nyligen har flyttat till eget och behöver påfyllning av saker.

Delar av familjen samt hans mormor var på plats. Vi fikade och blev uppdaterade om läget hos födelsedagsbarnet.

Nu kan jag bara tala för mig själv och det känns som om vår relation har blivit allt bättre de senaste åren. Jag är glad att jag får vara en del i hans liv, på hans villkor. Jag finns här och det vet han idag. Han har kämpat det sista åren med en massa saker och det kändes härligt att få ta del av allt det positiva som hänt.

Stort grattis Johan på din 28 års-dag!

Gamla tankemönster

Bild från i tisdags på väg till A i Gamla Stan.

Mitt tålamod ställer till det för mig. Att jag inte kan ta saker och ting i ”rätt ordning”! Tacka sjuttsingen för att gamla tankemönster hela tiden försöker ta kommandot efter år av första tjing i min skalle.

Före 32 års ålder var jag stängd på känslor och det som fanns inom mig. När topplocket väl gick hamnade jag på akuten. Benen bar mig inte… så det är ju inte undra på att det tar tid detta.

Tillit, tålamod och kärlek låter så bra när jag läser det. Men att integrera det i hela mitt system möter på motstånd. Starkt motstånd. Gamla tankemönster går ibland på på ren automatik. Jag märker det inte ens och när jag gör det, har det liksom passerat, det som jag skulle undvika.

Gillar att gå i Gamla Stan.

Har tagit ner en app som heter Mindfulness. Där finns övningar, meditationer och en massa för att lugna ner systemet och att försöka vara här och nu. Låter väl härligt och bra på alla vis, men så svårt för mig att fullfölja och köra vidare, ens på de inledande korta övningarna.

Blir otålig, får ångest och känner bara för att stänga av den sammetslena rösten som låter så grötmyndig att jag ibland bara vill stänga av allt. Det blir liksom för mycket för mig. Gamla tankemönster kastar sig över mig och undrar vad det är för trams jag lyssnar på. Sen ska man till och med betala för eländet..?!

Skeppsbrokajen till höger.

Om jag ”står ut” i 8 veckor så kommer det att vända har jag blivit informerad om. 8 veckor!? Trots att jag har börjat med komma-igång övningarna så känns det redan efter 4 dagar väldigt jobbigt att göra detta. Jag gör det, men har svårt att ta det rösten säger på allvar. Ja, så fast är jag i gamla tankemönster av att fly och inte vara still. Efter en kort stund får jag oro och har väldigt svårt att lyssna på vad hon säger…

Men jag ska fortsätta, även om jag inte klarar av att följa instruktionerna helt och fullt. Det ska ju leda till något bra sägs det. Mindfulness behöver jag, inte tu tal om annat, men det kommer för mig att ta betydligt längre tid än dessa 8 veckor att nå någon form som bryter de gamla tankemönstren i mig.

Fortsätta att försöka och inte slå på mig själv så hårt. Det gäller flera saker än detta, men det får vi ta en annan gång…

Ingenting för andra, allt för mig

All snö är på väg att försvinna. Det smälter bort i en rasande fart nu när det är plusgrader. Mycket vatten blir det. Frågar du mig så känns det bara skönt, jag gillar inte snö och vinter. Hade jag ekonomi hade jag haft ett litet hus i Spanien under vintertid och varit där så mycket jag bara hade kunnat.

Jo då, jag tittar på Melodifestivalen och jag röstar via appen, men mer är det inte. Engagemanget är långt från tidigare år och när dessutom helt andra låtar än jag gillar går till final, sjunker intresset än mer. Tycker det är så likriktat och tråkigt och de som har riktiga melodier, de har inte en chans att ta sig vidare. Nej, antingen börjar jag bli gammal eller så är konceptet alltmer ungdomsinriktat med bidrag som bara de yngre faller för.

Jag gillar Jan Malmsjö och ”Leva livet”:

Livet går och dagarna försvinner. Saknaden efter någon att krama om finns alltjämt även om jag gör allt för att döva den känslan. Jag klarar inte av att söka någon. Då får jag vara ensam och jag vet att det är på detta viset, men det känns ändå en saknad. Vetskapen om att det är ju detta som är livet, dagarna som går känns tufft ibland. Jag blir ju inte yngre… ingenting för andra, allt för mig.

Försöker vara tacksam istället. Se varje dag som en seger. Även om jag inget gör och bara sitter. Bättre på jobbet än på många år, mina fina katter som alltid är redo för ett gos samt barnen. Barnen som finns där om jag vill prata med dem, men jag vill inte tynga dem med det jag skriver här. Men den vetskapen försvinner lätt när timmarna går och tankarna inte vill släppa. De som kommer inifrån och som äntligen ser sin chans att få komma ut. Efter alla dessa år. Mummel och dravel i parti och minut. Jaget i mig måste vara monumentalt.

Ingenting för andra, allt för mig.