De små detaljerna & ångestritt utan dess like

Det är i de små detaljerna jag finner tröst. När jag tänker på vad jag är mest rädd om av de materiella som finns hemma hos mig, fastnar jag i de små sakerna.

En ny TV är visserligen bra efter 12 år, men det är inte ”halleluja moment” utan mer ett konstaterande att nu ser jag ju bättre de gånger jag kollar på TV. Ser det inköpet som en impulsgrej när ångesten var som starkast i veckan.

Nej, det är i det lilla jag finner glädjen. Minnas tillbaka och konstatera hur det var just då den saken kom till mitt hem.

Men det klart, ingen sak som finns i mitt hem är så värdefullt att jag skulle gråta över om de försvann. Det skulle vara tråkigt, men mer än så känner jag inte. Har ingenting som jag verkligen är rädd om, mer än känslomässigt bundna saker som mammas brev och saker som hon lämnade efter sig. Det är inte mycket, men kanske är det därför jag månar mer om det, än om övriga saker i mitt hem.

Det är väl en fördel att inte vara så fast i det materiella längre.

En ångestfylld vecka är slut. Så förbannat ångestriden. Det går så fort allting och kanske är det bra nu i november. Har varit vaken en del på nätterna och det beror på flera saker. En resa nästa vecka är inställd för att jag helt enkelt inte får ro i tanken över min roll och vad jag ska göra där. Klarar just nu inte av att utmana mig själv överhuvudtaget. Livshinnan är så tunn och sårbar. Klarar inte av för många människor samtidigt.

Julen närmar sig med stormsteg. Den verkar inte bli som det varit tidigare år och det känns väldigt tråkigt samtidigt som det ger mig en del ångest. Tänker mycket på de låsningar som finns och kan inte begripa att den ”vuxna i rummet” ingenting begriper över sitt eget ansvar i den situation som uppstått. Men som jag skrivit tidigare, jag kan ingenting göra i detta mer än hoppas på att förnuftet ”vaknar till” innan såret är permanent och det är helt kört för all framtid. Men det kanske är detta som önskas?

Ja, jag kan inte tolka situationen på annat vis efter veckor av tystnad gentemot den berörda samt efter en text som jag läst om familjen tidigare, vilket först förvånade men sen gjorde mig mest ledsen. När man exkluderar på det viset, tacka sjuttsingen för att det bli reaktioner bland oss andra i den så kallade familjen. Vet inte vad jag ska tro längre…

Julen är så mycket tradition och i familjen är detta en av få som vi har kvar tillsammans. Ska den nu bara upphöra efter alla dessa år? Ja, inte vet jag men det kanske är dags att vi firar på det sätt som så många andra familjer gör? Det fina vi hade tillsammans som hel familj var att kunna samlas åtminstone på julen. Det verkar nu vara ett minne blott.

Den 30 november har jag tid hos min husläkare igen. Det bävar jag för eftersom jag inte riktigt vet vad som kommer att hända när jag ärligen berättar för henne om hur jag mår just nu.

Det har i perioder varit en ångestritt utan dess like. Efter ett samtal kanske får jag hjälp från ett håll som jag inte räknat med om allt går i lås…

Annonser

Stiftsbyrån 1983

Foto: Claes Göthberg

En diabild som legat i en låda i närmare 35 år. Fixad med appen LightTable och en systemkamera. Sen öppnad i programmet PhotoFiltre för lite färgjusteringar. Inte mycket faktiskt, men så att en del av det blåa överslaget försvann.

Bilden är tagen i slutet på 1983, gissningsvis i november eller december. Jag hade precis börjat på Stiftsbyrån som ungdomslagsplats anställd. För mig är det helt fantastiskt att ha hittat den här bilden för den skapar så mycket minnen. Det är den första bild som är tagen på mig på jobbet. Bredvid mig står Rafael (Leif) som sen skulle komma att bli en vän för livet.

Vi står vid Claes skrivbord och han tar bilden. Fem år innan första datorn och skrivmaskinen stod för sig på ett litet bord. En skrivmaskin som jag undrar ens om den var elektrisk. Det är så roligt att lyckas få till bilden så pass att man kan se det man ser så att säga.

Foto: Claes Göthberg

Den här bilden får mig att minnas så mycket från början av min så kallade jobbkarriär. Piltavlan, där vi stod med en cigg i mun och kastade pil när det var lugnt på jobbfronten. Den stora tavlan med alla namn, där vi hade telefonmeddelanden till vänster och en lista med namn på alla anställda (15 st) där de fick markera med en knapp om de var på plats, på lunch eller sammanträde, om de inte ville ha telefon eller om de var lediga. Förutom de femton var vi tre stycken som jobbade på expeditionen, jag, Leif och Claes.

Stiftsbyrån, Jerry Olsson… och nej, jag bara skoja var uttryck som ploppade upp i skallen på mig när jag nu tittar på bilderna. Att se alla namnen på tavlan får mig att minnas ett och annat och komma ihåg lite till från den tiden. Detaljerna är roliga att studera på båda bilderna.

Till vänster ytterligare en anslagstavla med interna meddelanden för hela huset. Minns också den där blomman ovanför tavlan som bara växte och växte… slås också över hur stökigt det var. Man kan också se in i det så kallade reprorummet där det fanns stencilapparat, plåtmaskin (dåtidens adressregister) och vikmaskin. Det var tider det, när det varken fanns mobiltelefoner eller datorer som distraherade. Allt gick i lugn och maka takt.

Vem hon på bilden är? En medarbetare som heter Ewa och som gick i pension i våras. Det finns faktiskt ingen kvar från den här tiden, förutom jag, och bara det är lite ledsamt samtidigt som det är naturens gång, ingenting varar för evigt. Men det var otroligt kul att få tillgång till dessa bilder. Fler finns, men dem ska jag försöka ”förbättra” lite till och sen får vi se om jag lägger ut dem här. Kanske finns det någon mer som tycker det är kul med gamla bilder från 1983? (;-)

Att ta avsked

Det är nästan tvångsmässigt detta som nu pågår. Känner ett sådant behov av att rensa ur och kasta. Lyckas sådär.

Bara en bråkdel av allt jag sparat genom åren…

Går igenom allt och det tar tid. Vem har sparat gratulations- och julkort från barndomen? Jag har sparat det mesta, men rensar sakta men säkert ut det mesta. Fjorton julkort från samma person fast olika år är liksom inte mycket att spara på. Försöker ändå inte kasta allt, fast det kanske vore det bästa? För vad ger det mesta av min barndom för minnen?

Mammas fåtaliga brev och ord sparar jag, likaså pappas. En del går bara inte att kasta även om det kanske på ett plan vore bra för mig. Nystart och liksom mer symboliskt att jag lever här och nu. Något inom mig vill kasta en massa.

Har en del brev från tjejer. Lukten av parfym har för länge sedan försvunnit, men jag var förtjust både i Birgitta, Lena och Karin. På mitt sätt. Trodde ju att jag skulle föra mig på ett visst sätt för att verka så normal som det bara gick.

Kan inte sitta still heller. Idag har jag gjort rent på ena sidans skåp i köket och det kan jag säga, det var inte gjort igår. Som om jag inte klarar av att vara med mig själv och mina tankar. Vill fly från livet.

181111 hösten

Hittat en del som rör mig till tårar. Som gör mig helt slut känslomässigt och kanske är det bara dumt att rota i det. Det enda jag inte hittar är mammas avskedsbrev. Undrar jag vart det har tagit vägen?

Har under helgen kastat alla mina kassettband. Vad ska jag med dem till idag? Kastat gamla ungdomsböcker som jag ändå aldrig tittar i. Kastat hockeyalbum där man samlade på hockeybilder. Kastat en del som bara ligger där. Kastat, gråtit och kastat lite till…

Från mitt bröllop hittar jag en del gratulationskort, men jag förmår mig inte att kasta allt. Processen är lång och jag har fortfarande kvar ringen. En del bilder får mig att slungas tillbaka 25 år i tiden. Om jag bara hade förstått bättre då det begav sig kan komma till mig. Så är det, även om det är snabbt övergående och jag någonstans begriper att chansen var då.

Längtar efter att få vila. Känner mig färdig. Orkar inte kämpa mer för någonting som ändå aldrig kommer. Äter så fort jag har lite motstånd. Hur många steg ner i källaren måste jag gå den här gången för att begripa mer än med intellektet? Det räcker inte för mig och jag gör allt för att slippa tänka på det jag känner i djupet just nu. Precis såsom jag inte skulle agera. År av terapi var till stor del bara läpparnas bekännelse eftersom jag inte klarade av mer. Den där jävla löken i mitt liv är enorm. Detta eviga skalande…

Att ta avsked av vissa som funnits i mitt liv är ändå en del av allt kastande och det jag kollar igenom. De som var där en kort period och gjorde mycket gott. Som lärde mig ett och annat, fast jag då inte såg det. Men det är dags att kasta och gå vidare. Ta avsked. Kanske finns det någonstans någonting gott av det jag nu går igenom? Så måste det vara, eller hur?

På onsdag dör Alliansen…

Foto: FrankieF

På onsdag bestäms det definitivt om Alliansen är död. Då ska riksdagen rösta om Ulf Kristersson blir statsminister i Sverige och får bilda regering. Liberalerna och även Centern funderar på att rösta emot. Bara tanken svindlar för en borgerlig väljare, men skulle detta ske är Alliansen död på onsdag, vilken allt pekar på.

Kristersson godkänns som statsminister om inte en majoritet, minst 175 ledamöter, röstar emot honom. Om C och L fullföljer vad de hittills sagt, är 195 av riksdagens 349 ledamöter emot. Då spelar det ingen roll vad Sverigedemokraterna gör.

Det har nu gått över två månader sedan valet. Partierna bevakar sina revir på ett sätt som jag tror är skadligt för Sverige. Att till varje pris utestänga Sverigedemokraterna har genom åren bara visat sig att de blir större och större.

Blockpolitiken som vi sett den är också död. Det kommer aldrig att bli som förr med ett vänster- och högerblock om vi ska få en stabil majoritet i riksdagen. Sverigedemokraterna kommer bli än större med nuvarande förhållningssätt. Det är min övertygelse och tillslut måste någon samarbeta med dem på något vis för att kunna styra Sverige.

Det finns ett alternativ som clownerna i sandlådan inte ens verkar vilja överväga för landets skull, en samlingsregering över blockgränserna. Nej, de står där och tjurar på sina kanter och pratar bara om Sverigedemokraterna hela tiden. De tittar på och blir allt större för varje år som går. Den gamla taktiken har ju för sjuttsingen falerat för länge sedan och då måste man våga prova något nytt.

Antingen prata med dem och samarbeta där det går eller svälja stoltheten och bilda en samlingsregering över blockgränserna är det som måste till, oavsett vad man tycker om det. Sverige som tidigare sågs som stabiliteten själv i den politiska världen har idag förvandlats till någonting som delar av världen ser på med förskräckelse.

Eftersom ingen vill ge sig och allt tyder på att Kristersson röstas ner så är vi allt närmare ett extraval. Det har jag hävdat kommer att bli resultatet redan från början eftersom vi har sådana oansvariga politiker i vår riksdag. Vilka vinner på ett extraval?

Är så trött på våra rikspolitiker att de inte förmår att ta ansvar för vårt land!

Som om jag ingenting lärt

Försöker andas och tänka på det positiva som händer i mitt liv. Men drömmarna tar mig tillbaka till utopin, det som aldrig blir. Vet inte varför jag gång efter annan påminns och blir så ledsen över det som aldrig kommer att bli?

Ta beslut och lyssna på de som bryr sig om mig har jag gjort. Fast egentligen vill jag bara springa och gömma mig. Men jag ska genomföra en sak över sifferbytesdagen, även om det blir en fullständig katastrof. Vet att det är så i mina tankar, men sen när jag genomför sådant jag är livrädd för blir det oftast ok, ibland till och med bra. Men att ta lärdom, det verkar inte gå. Att se att jag duger och att det funkar… …hur svårt kan det va?

181109 Rensa bilder

På jobbet har jag rensat i bildarkiven. Bilder på folk som går att identifiera skänkes till vederbörande. Hur vi ska göra med de oidentifierbara får vänta en aning tills GDPR tolkas av de som bestämmer på jobbet. Mycket har kastas och kommer att kastas. Men jag tycker det är en fin gest att ge personerna på bilden ett minne från stiftet.

Detta har fått min hjärna att gå på högvarv med tankar på saker som tangerar. En text om stiftets historia har påbörjats och till det har jag letat fram bilder och även lämnat in diabilder från mitt första år som ska omvandlas till digitala bilder. Tycker att stiftets historia sedan första stiftsbyrån startade 1951 saknas. Har till detta arbete tagit Claes Göthberg till hjälp eftersom han är ett levande arkiv gällande stiftsbyråhistorien.

Familjebilden är halv. Tappat fokus och ork att ens försöka förändra det som är. Tycker det inte ligger hos mig. Att julen inte kommer att bli som förr, det är ett som är klart om inget radikalt sker de närmaste veckorna. För det är alltid så att barnen kommer först. Alltid!

Döden är nära mig just nu och det är inte nödvändigtvis enbart negativa tankar. Kanske är det en anpassning inom mig att inte vara så rädd. Att se den stora bilden och förstå att detta är en liten del i det stora. Men så svårt är det när egot hela tiden påtalar skitsaker för mig. Som om jag ingenting lärt…

Socialisera med alkohol

Det är samma sak varje år. Den här årstiden får all energi att försvinna. Att fylla på är stört omöjligt och jag blir både låg och ångestriden.

20 september 2016: Utsikt över Ljusnan från altanen på stiftsgården i Undersvik

Drömmer mig bort från allt. Nätterna blandas med det verkliga och det drömlika, som ibland nästan känns lika verkligt som det verkliga. Som om det bara är en förlängning av det där andra.

18 november 2011: Personalfest på kansliet.

Att socialisera med alkohol var lätt. För stunden. Ibland blev jag för gränslös och ångrade mig senare. När jag ser på bilden från 2011 ovan kan jag sakna själva modet att våga, även om det var med alkoholens hjälp. Att visa mig och inte backa en stund i ruset av vinet som gjorde mig öppnare.

Idag har jag svårt med för stora grupper av människor. Drar mig istället undan och struntar i försöken till förändring, är nästan folkskygg i perioder. Klarar liksom inte av livet med andra på ett bra sätt. Nykterheten är bra på alla sätt och vis och är absolut att föredra för en sådan som mig, men ändå får bilden mig att minnas de korta men okomplicerade stunderna av lugn och ro och utan ångest alkoholen gav mig.

Det tog mig många år att i djupet komma till slutsatsen att livet är bättre utan alkohol, att jag inte ”missar någonting” en helg om jag inte dricker, och idag vet jag att priset inte är värt det. Inte på långa vägar.

Jag ljög för mig själv länge och ville inte se hur illa alkoholen gjorde både mig själv, min familj och de relationer jag då hade. Tyvärr har jag inte sedan jag slutat dricka, för 4 år och 7 månader sedan, klarat av att reparera eller odla nya privata kontakter eller relationer, utan jag har istället dragit mig tillbaka av olika anledningar och då främst efter den där dagen i december 2016 då allt rämnade.

12 maj 2016: Fantastisk målning i Beit Sahour ”Shepherds Field” kyrkan i Israel.

Det drömska och att längta efter det oidentifierbara präglar mig. Det fantastiska i någonting jag inte förstår, men anar finns där. När ska jag våga lita på min intuition och det som finns i det outtryckbara. Våga stanna kvar även i vilan och låta mig mötas av tankarna, fantasin eller vad det nu är.

Kanske är det årstiden som förstärker det hela, men just modet sviker mig just nu på flera plan. Har stora problem med att stå kvar och inte gömma mig. Livet är just nu och inte i morgon. Även en mörk dag i november.