Blomsterträdgård eller koldistrikt?

En äng av blommor. Dofterna var starka. En av dem var en ros som var på väg att slå ut. Tittade närmare på den och färgen var ljusrosa och dess blad stora i stark färg. I botten tornade orden ”GÅ” upp sig och någon ro skulle jag inte få i den här underbara trädgården. Inte nu.

För pausen i detta paradis av blommor skulle bara få vara några dagar den här gången. Arbetet i den koldoftande avdelningen där färgerna var mörka och luften fylld av små partiklar var långt ifrån färdigt. Allt har sin tid. Rädslan att skifta och gå mot de obeträdda områdena i kolområdet har minskat drastiskt. De områden jag aldrig vågat närma mig tidigare. Nu har jag ett sådant stöd när jag på darriga ben närmar mig dessa kvarter i denna mörka del av mitt liv.

Besöket blev kort den här gången. Intensivt, ledsamt och med en till viss del ny förståelse att det inte går att ta några genvägar. Måste till de platser där smärtan var som störst, just för att i djupet förstå hur det kändes och att jag sedan efter det kan gå vidare. Måste tillbaka för att kunna släppa definitivt. Just den biten är den svåraste och i det blev jag varse när jag i torsdags blev vägledd en bit in i detta mörker.

En del bilder blir det när jag tar mig till och från terapin i Gamla Stan:

I fredags var jag och en arbetskamrat ute i det fantastiska vädret tillsammans med nya biskopen Karin Johannesson för att filma henne i den nya serien ”På kammarn”.

Ett avsnitt i veckan läggs ut där biskopen ger oss andliga övningar i vardagen och samtidigt sätter sin prägel på ett av de områden där förre biskopen, det vill säga på Facebook, inte funnits tidigare. Revolution kanske är att ta i, men sannerligen en ny inriktning som jag tycker är mycket spännande att få vara en liten del av.

Här hittar du spellistan för ”På kammarn”:

Hon är spännande på flera sätt. Hon känns gedigen och uppriktig i den gärning hon nu inlett i en ganska svårnavigerad och många gånger trög ”värld”. Klarar hon bara av att vara sig själv i allt detta kommer Svenska kyrkan att få en inspirerande och viktig kraft i framtiden.

Att nå sökare och vilsna själar kräver nya grepp och förhoppningsvis finns här en väg framåt för kyrkan att visa på alternativ i den djungel av snabba fixar, buller och flashighet som åtminstone jag är ganska trött på. Gillar upplägget och tanken med denna filmserie.

Kameran var på av misstag under arbetet med biskopen och förberedelserna inför ett av avsnitten. Lite roligt att spara ”Röster i arbetet”:

Min egna ”revolution” som nu pågår ser jag inte riktigt själv ibland. Då är det tur att jag har A i Gamla Stan som leder mig in på hoppets väg när tvivlen och sorgen kommer.

För det är så, att gå i koldistriktet som jag känner igen, hur knasigt det än kan låta. är ändå miljöer jag på något sätt finner en falsk trygghet i. Att då byta det till prunkande blomsterträdgårdar i alltför långa stunder blir överväldigande och ger mig en oro, även om intellektet vet att det är just i den miljön jag ska befinna mig för att själv blomma upp en aning. För min egen skull och för att min egna ”revolution” ska fortgå så länge jag andas i det här livet.

Det finns så många fina krafter runtomkring mig nu att jag har lite svårt att sortera ut allt. Det snurrar på rätt rejält och jag kämpar med mina övningar för att vara här och nu. Det är då inspirerande att få den hjälp jag nu får i form av terapin och spännande nya saker som händer på jobbet.

Madonna – Like A Prayer (30th Anniversary)

Madonna släppte sitt fjärde studioalbum den 21 mars 1989 och man kan väl säga att med hits som ”Like A Prayer”, ”Express Yourself”, ”Cherish” samt ”Oh Father” visade hon ännu en gång att hennes plats är i musikhistorien som en av de allra största.

Plattan har sålt i över 15 miljoner exemplar och toppade listorna i många länder världen över. Nu , 30 år senare släpps plattan igen med uppfräschade versioner av några av hitsen.

Då, för 30 år sedan, var jag inte lika ”hookad” i Madonna som jag är idag. Hon var bra, inte tu tal om annat, men från den här plattan är det just ”Like A Prayer” och ”Express Yourself” som jag gillar allra mest. Övriga är ok förutom ”Cherish” som jag bara avskyr. Den klarar jag inte av att lyssna på, inte ens idag. Sen tycker jag några av låtarna åldrats negativt och kanske skulle plattan ha vunnit på några bonusspår, varför inte ett par av de ratade spåren från den tiden? Många är riktigt bra och håller hög klass.

Det jag och många med mig väntar på är ny musik från ”The Queen of Pop” men det verkar dröja ytterligare ett tag. Nu har vi väntat i över 4 år på nya låtar och då räcker det inte för mig i alla fall med ett gammalt avdammat album som släpptes för 30 år sedan.

Kom igen nu, Madonna!

Stabilt just nu

Månen, röda tulpaner och ett ljus.

Vågar knappt ta orden i min mun, men det känns väldigt stabilt just nu. Den där pendeln lugnade helt plötsligt ner sig en aning, berg- och dalbaneturen blev ganska behaglig och saktade ner farten. Här och nu. Är otroligt tacksam för känslorna jag haft de sista dagarna.

Kärleksfull, tålmodig och ett lugn som jag inte minns att jag haft på år och dar huserar i mitt inre. Helt plötsligt kramade jag finaste kollegan för att jag känner sådan vänskaplig kärlek till henne. Att kunna ge komplimanger har varit svårt för mig, men när syrran kom med nya snygga brillor påpekade jag det när hon kom och besökte mig i söndags. För många kanske skitsaker, men för mig stort att jag liksom känner annorlunda än bara avståndstagande och rädsla. Att jag kan se det fina och känna det inom mig.

En övning i vårt andaktsrum idag var helt fantastisk. Vet att det var stort och fint för M som höll i detta. Det var mäktigt och liksom bara så självklart det hela. Är så glad för hennes skull och att hon börjar hitta sitt rätta ”element” här i livet. Känner en sådan kärlek till henne på ett andligt plan. Vill henne så väl och att få följa hennes steg till det hon är ämnad att vara är bara så häftigt.

Det man ger ut får man tillbaka. Det är verkligen så. På så många plan har det visats för mig de senaste dagarna. Tålmodighet och att ”vänta in” andra. Acceptans att vi är olika och tänka på andningen när det gungar. Nu är jag inte så korkad att jag tror att pendeln inte gungar igång igen, men förhoppningsvis så blir det lite mindre och kanske har de senaste dagarna varit frukten för mitt idoga arbete nu i flera veckor? Det måste jag tro.

Har så mycket kvar att jobba med. Det vet jag. Känslorna är förstärkta åt alla håll och just dessa dagar har det positiva visat sig. Det vet jag också. Men jag inbillar mig att jag blir lite mindre fördomsfull och mer kärleksfull inför människor som jag inte förstår mig på. Det känns verkligen så. Sen kommer det garanterat att ta stopp ett tag och till och med kanske gå bakåt en aning, men sen fortsätter det framåt igen. För att det inte finns några alternativ och för att det är den här vägen jag ska gå.

Det var länge sedan jag kände mig så levande som jag gjort de sista dagarna. På ett positivt sätt och med en förhoppning om att det kanske ändå finns en framtid även för mig.

”Så har jag hört” kommer igen

Han kommer tillbaka till mig nu. Achayras ord skrivna genom Axel Fredenholms visa sinne. Boken är en av två böcker som ens fick mig att gå inåt, att tänka själv och förstå varför vi är här.

Acharya har lärt mig massor. Tonaliteten och på det sätt han lägger fram det han fått till sig tilltalar mig väldigt mycket genom Axel Fredenholms penna.

Första upplagan skrevs redan 1950.

Första gången jag läste boken ”Så har jag hört” så föll så många polletter på plats att jag skulle kunna köpa ett helt hus. Det var aha-upplevelse på aha-upplevlse. Någonting jag aldrig tidigare eller senare upplevt och då har jag ändå läst en hel del andliga böcker och även försökt mig på Bibeln vid ett par tillfällen.

Givetvis vill jag dela med mig av den visdom jag fått till mig och som genom min terapi åter börja komma tillbaka till mig. Orden fortsättningsvis är inte mina, men i mitt hjärta känner jag mig så besläktad med dem att de ska skrivas här. Märk väl att formuleringar ibland är gammaldags och kommer från en tid för länge sedan. Men budskapet och andemeningen är evig.

Alla läror gör anspråk på att vara sanna. Om deras förespråkare inte trodde detta skulle de övergiva de läror de omfattat och söka något annat. Med de glömma att sanningen är relativ.

Den som vill bli stor och stark i visdom och kärlek går in i sig själv. Där skall han finna svar på alla frågor och lösning av alla problem.

Den som tror sig vara vis kan ingenting lära. En vis man ändrar ofta sina planer och tvivlar på mycket som de tanklösa kallar sanning. Den vise har små anspråk och är ödmjuk, ty han vet att det finns många som äro visare än han. Den vise hoppas på det bästa, men är beredd att ta det värsta. Att tala sanning är ett, men att vara sann är ett annat.

Den som kan tala tio olika språk är kunnig, men därav följer inte med nödvändighet att han är vis. Det finns människor som kunna tala tio språk, men inte förmå att säga sanningen på ett språk.

Lagen för medvetandet är en enda, men manifestationerna är många.

Vänskap & de lärdas omöjliga ekvation

Det här är min sanning, mina ord och det som finns inom mig. Mitt sätt att få ur mig är att blogga om det. Kan jag så frön, ge inspiration och mod till dig som läser har jag vunnit allt. Jag berättar om det som finns i mitt djup. Det som kommer till mig och det jag känner. Min sanning, min väg.

Du behöver inte ha ovänner. Om någon visar sig vara ovänlig och orättvis så kan du låta bli att erkänna honom som sådan. Förneka all ovänskap. Möt alla som goda vänner och du behöver inte fråga om vem du ska bemöta med hövlighet.

De så kallade visa har lätt med detta. Det är så lätt att säga att detta gäller inte mig själv utan alla de andra som på olika sätt gjort mig illa till mods eller som jag har förskjutit på olika sätt. Det är så lätt att dra iväg i tankarna och tro att det gäller alla andra och inte en själv.

Egot är starkt. Egot bedrar och snirklar sig in i det man tror är vist.

De tillförlitliga vännerna komma, ledda av osynliga händer, och de stanna hos dig, även om du visar dig ovänlig mot dem.

Glömmer aldrig den så kallade vännen som sa just så, att du kan inte straffa ut mig med ditt beteende oavsett. Och sen drog hon just på grund av detta… vänskapen prövas och vissa klarar inte av att stå upp och vid sina höga moraliska kompasser. De fungerar utmärkt vid stilla vind, men blåser det upp lite försvinner alla de fina orden med vinden…

Photo by Snapwire on Pexels.com

Jag vet att jag betett mig illa mot många. Jag är och var svår att umgås med. Men jag vet också att jag inte mått bra och inte haft verktygen att se varför jag betett mig på det viset. När någon har kommit för nära och börjat rubba det jag har kontroll på rent känslomässigt, då har jag gjort allt för att bli av med dem, trots att jag längst innerst inne gråtit över det som hänt.

Idag kan jag se det. De var mina viktigaste lärare på flera plan. Men förstår att det är försent idag att kunna vrida tillbaka vänskapen. Det kan smärta mig och det kan jag erkänna även för er idag. Men jag vet också att ingenting står still och blir vad det en gång varit. Tidigare har jag bara låtsas som att det är deras förlust. Det är inte sant. Tacka sjuttsingen för att jag kan sakna intensitet och närhet i det som en gång var, men som sagt ingenting kan vridas tillbaka i det känsloläge som då rådde.

Den vänskapen som är byggd på smicker dör vid första sanningen.

Är bara och snuddar vid min egen skuld. Det är svårt att inse att skadan i olika relationer kommer från mig och att jag betett mig på ett sätt som gjort att flera har flytt. För det handlar inte bara om en, utan det är flera som drabbats av mitt mönster att göra mig omöjlig när vi kommit för nära varandra. Men som sagt, jag hade inte verktygen, jag förmådde inte att agera annorlunda och i det prövas riktig vänskap. Min skuld försöker jag lindra med de tankarna.

En annan sak som cirkulerar och far i mig är de lärda, de som tolkar åt oss och teologerna som predikar för oss på olika sätt. Vilkas mandat har de fått, förutom sitt egna (ofta med välvilja och tro på det rätta) att berätta för mig vem och vad Gud är för någon? Ju mer reglerat med regler och ju mer styrt det blir, ju längre bort från Gud agerar de. Det går aldrig att tvinga på någon en tro.

Dogmer, myter, ritualer och tempel är endast sekundära detaljer, som människor har hittat på, men som Gud själv inte intresserar sig för.

Lägg till det kyrkor, moskéer och all den hierarki som är uppbyggt och ett exempel som direkt kommer upp i mitt inre är de katolska riterna där allt under påven enligt min mening endast handlar om makt. För mig blir det nästan lite groteskt och precis tvärtom att tänka på just den ordningen och allt vad den fört med sig i mänskligt lidande. Många behöver vägledning och hjälp i sitt sökande, men på det sättet kan det bara gå fel. Stagnation och vara nöjd med vad tolkarna säger och sen mår man ändå dåligt… sanningen ska göra er fria är ju kända ord… frågan är bara vilken sanning? Så kallad sanning.

Svaren finns inom en och endast där. Allt annat är tillfällig flykt från det sanna och det som i förlängningen bär en vidare i de eviga livens kretslopp.

Vi pratar olika språk, teologerna och de lärda och de som tror sig ha tolkningsföreträde genom sin kunskap, har olika agendor just för detta, men svaret är detsamma för alla oss oavsett:

Kärlek utan förbehåll, tvång eller medveten kontroll. Det ger senvägar att bara lyssna på andra i ett liv där allt handlar om att lära känna sig själv, genom sig själv. De lärda flyr från sig själva genom just det som de säger sig förkunna. Sätter ingen värdering i det utan konstaterar bara de mönster som gång på gång återupprepats genom den historia vi kan minnas. Finns många som ska ha respekt för sina försök, men alltför många andra ser bara makt,, kontroll och en flykt från sig själv i religionens namn.

De lärdas omöjliga ekvation på detta jordklot i evighetens perspektiv är monumental.

Tolkarna, de lärda och de som tror sig vara Guds representanter på jorden har inte rätt att bygga murar och hinder för människan på dess väg till upplysning. Dogmatik finns överallt och gör allt för att fånga in de svaga och därigenom missbruka syftet med vandringen här på jorden.

De stora religionerna äro samma sång, men sjungen av olika röster och på olika melodier.

Gud finns i allt levande. Allt är ett. Den dagen den lärdomen kickar in på riktigt och i djupet förändras livet totalt. Två blixtar av visdom har jag själv fått som bete genom alla mina år i det här livet och just det driver mig att försöka, om och om igen.

Min ”religion” består i att se Gud i allt och alla. Många gånger är det inte lätt men något annat går liksom inte. Kroppen är den odödliga andens bostad i den fysiska världen. Detta liv är en sekund i det stora varat, som vi ibland glimtar till just genom att känna oss ett med allting. Vi vandrar oavbrutet, liv efter liv och ju fortare den insikten får fäste, ju mer lär vi oss av den egentliga meningen att finnas till. Döden är naturlig och en början på ett nytt äventyr i det eviga kretsloppet. Men jag vet, vis av mitt eget nuvarande liv, hur lätt det är att fastna i det mörka och tro på enbart det som nu är. Vandringen känns så förbannat lång ibland, men i det stora hela är det som en millisekund. Bara att få en uns av den känslan inom mig gör mig lugnare.

Vi har aldrig varit och kunna aldrig bliva någonting annat än gudomliga. Läran om arvsynden är en konstruktion av teologerna.

Jesus har sagt: ”I min Faders hus äro många boningar.”

”Så har jag hört” av Axel Fredenholm. Utgiven i flera upplagor genom åren. (jag har den 7:e)

(Citaten är utdrag från boken ”Så har jag hört” (1950) av Axel Fredenholm)

En vlogg om äkthet

Har inte vloggat på många år, men idag fick jag ett ryck att prata istället för att skriva. Att åren går ser till och med jag, men numera försöker jag att inte bry mig om sådant. Håll till godo, du som orkar lyssna på mig i nästan fem minuter:

Mitt inre rum.

Om rosor spira i ditt hjärta
skall du själv bliva en ros.
Om näktergalar sjunga i ditt hjärta
skall du själv bliva en näktergal.

Om Gud tronar i ditt hjärta
skall du bliva som han är.
Ännu är du blott en del,
men en gång skall du bliva allt.