När man som jag försöker ”öppna upp” och förändra mina tankar mot ett mer positivt tänkande eller hur jag ska uttrycka det, då kommer inte bara det positiva fram.

Det går liksom inte att bara välja den ena sidan. Det är lika mycket åt det andra hållet och det är väl just detta som jag inte vill, orkar eller kan se alla gånger utan jag tiger eller åtminstone försöker försköna både för mig själv och de som står mig nära. Då blir det så fel med det ”negativa” inom mig när det inte får komma ut och ”ses på” eller hur jag ska förklara det.

Det är bättre idag än tidigare, men ändå inte riktigt ok eftersom en naiv del i mig tror och har trott att det går att ignorera det tuffa och att man kan ha ”kontroll” på det, hyfsat i alla fall, och då blir det precis tvärtom! Menar inte att man ska leva ut alla känslorna och det som kommer till en. Acceptera och se att de finns där, men inte agera alla gånger och då speciellt inte om det är destruktivt och negativt för en och de i ens omgivning.

Det är svårt också att skriva om detta eftersom i skrift kan en känsla se likadan ut. Om jag skriver ”ångest” kanske det inte alls är samma slags ”ångest” som jag kände för 10 år sedan, utan det är en annan form, även om jag inte har ett annat ord för det. Så kan det vara med mycket och känner man inte mig kanske man tror att jag står och stampar på samma fläck, år ut och år in. Ur vissa aspekter må det kanske vara så, men ur många andra har det hänt mycket med mig under åren. Måste tro det i alla fall för att orka vidare.

Tycker bättre om mig själv, vågar mer och tränar dagligen på att liksom ta saker och ting som det kommer och inte försöka ha kontroll. Just detta, att ”ligga före” i tanken och tänka på alla scenarier, både de små och stora, det har blivit så tydligt att jag fungerar på det viset och har gjort så genom åren, många gånger för falsk trygghet, kontroll osv osv. Så svårt att beskriva i ord, men jag ska försöka:

Om jag till exempel ska på en resa med människor jag känner sådär och inte så bra, då försöker jag hela tiden passa in, det är som en slags autopilot i mig slås på. Det handlar ibland inte alls om stora saker, utan jag är i tanken medveten om hur jag agerar och försöker ”ligga före” och det är ett mönster som jag tidigare inte ens upptäckte, utan jag bara var på det viset.

När vi var på konferens i Undersvik med jobbet blev detta så tydligt. Tror jag var inne i en väldigt ”känslig” period då dessutom i alla förändringar som mötte mig. Ibland, inte ens medvetet, försökte jag hela tiden ”ligga före” i tanken och ”styra” det som hände mig eller hur jag nu ska förklara det i ord. Hur jag ”förde mig”, pratade och uppfattades. När jag nu tänker tillbaka på det blir det uppenbart att det var på det viset och hur energikrävande det var. Nu är jag medveten om det på ett annat sätt än förr och ändå går jag ibland in i samma fälla. Duga, ”vara bra” (vad det nu egentligen betyder) inför andra och liksom säga de ”rätta sakerna”. Inte göra bort mig och uppfattas som udda, risk att bli bortstött. Det kan handla om allt och ibland vet jag liksom inte vem jag är egentligen, inte ens inför mig själv. Spelar ett spel på något konstigt sätt stora delar av dagen i dessa sammanhang och enda pausen från allt detta fick jag när dörren stängdes till mitt rum.

Det är så svårt att förklara detta med ord som sagt. Det handlar inte om att ha kontroll egentligen över vad jag ska göra eller om att bestämma, utan att jag ska ”ligga före” om hur jag uppfattas osv i det som jag faktiskt kan styra. Trots att jag försöker att liksom bara vara är det så svårt inför människor som jag inte känner så bra. Även till arbetskamrater jag känner lite mer för att uppfattas på ett korrekt och bra sätt. Skillnaden nu mot förr tror jag är min medvetenhet i detta. Idag är jag medveten på ett annat sätt och det kan också vara jobbigt. Hur jag uppfattas och att alltid vara medveten i tanken kring detta är väldigt energikrävande och jobbigt. Inte undra på att jag drar mig undan och liksom är ensam i perioder. Att hela tiden vara i tanken att ”ligga före” och uppfattas på ett visst sätt tar mycket kraft. Det är väldigt sällan jag kan släppa detta helt.

Det kommer för övrigt fram i många andra sammanhang, där jag är med människor som jag inte känner så bra eller som för mig är främlingar. Bara släppa taget även i detta är svårt. Något som troligtvis varit min identitet sen den där dagen i Bergvik 1972 då jag stängde igen helt. Är helt säker idag på att det hänger ihop.

Vissa dagar är sköra ur andra aspekter också. Då kommer det fram andra tankar och känslor och i den processen med den så kallade medvetenheten kommer detta som jag försökt beskriva nu tillsammans med tankarna om att jag levt ensam så länge och orsaken till det. Ensamheten i stort, i det existentiella och jag vet inte allt. Tror att mitt eget dömande gentemot mig själv på något konstigt sätt kopplat samman detta och tycker jag förtjänar att inte ha någon livskamrat.

Självkontroll in absurdum som jag inte alls tänkte på för några år sedan. Då fanns den bara där. Nu finns även detta med mig och förhoppningsvis klingar det av tillslut när jag tycker bättre om mig själv och struntar i hur folk ser på mig. Vet inte om någon begriper mitt resonemang kring detta?