You are currently browsing the tag archive for the ‘självinsikt’ tag.

15 juni 2017 Blommor från jobbet
Fina blomsterarrangemang på jobbet.

Perspektiven ändras när måendet är bättre. Då går det att ta in andras kamper på ett helt annat sätt. Oftast känns min egen “kamp” då futtig och liten när jag får höra talas om andras vedermödor.

Ibland önskas ett trollspö som bara kan svingas mot de som kämpar och sitter fast. Tanken på att inte kunna göra någonting mer än att lyssna blir för mig övermäktig. Oron över att gå över gränsen och oåterkalleligt och permanent förändra livsbetingelsen finns där mer än tidigare.

15 juni 2017 Blommor på jobbet

Mekanismerna är välbekanta men lösningarna eller fördröjandet av lösningarna smärtar mig väldigt mycket. Men det kanske är just så att livsviljan är svagare än det destruktiva och då spelar det ingen roll. Man måste vilja förändring själv i djupet.

Självinsikt är en dyrbar gåva. Ibland räcker inte ens det.

Mina tankar och böner blir i sammanhanget fjuttigt, men vad gör man?

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla KuylenstiernaFör många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Alkohol
Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.

Förmiddagen ägnades åt möte. Varje måndag så har infogruppen på kansliet ett så kallat planeringsmöte inför veckan och vad som är på gång. Ibland är dessa möten mer intressanta än vanligt och idag var det på det viset.

Vi människor är komplicerade och den bild som vissa vill visa upp av sig själva, den bilden kan lätt rubbas när man medvetet kör med två agendor. Det tråkiga med detta är att en del kommer i kläm. Men det bekommer inte vissa, de kör bara på i sin egen lilla värld. Självinsikt är tyvärr en bristvara hos många av oss människor.

Min egen självinsikt, den hoppas jag är ok. Jag kör på och jag försöker verkligen att vara medveten om jag genom mitt beteende gör att andra mår dåligt. Den medvetenheten kanske är ett svar nog? Tala om självinsikt…hahaha!

På torsdag så kommer min nya tvättmaskin. Det blev en tysk till, en Bosch med en massa siffror och jag har tagit hemtransport samt montering av den nya maskinen. Sådant vågar jag mig inte på. De kommer dessutom att ta med sig den gamla tvättmaskinen. Jag fick ett mycket bra pris och en fin tvättmaskin. Är så nöjd så.

Intensivt men roligt på jobbet med allt webbande. Har jag sagt att jag gillar den delen av mitt jobb väldigt mycket?

Anna Wahlgren
Anna Wahlgren intervjuades i Skavlan.

Inte ett uns av självkritik, inte en stavelse till att förstå sin dotter, ingenting. Det var nästan lite tragiskt att se Anna Wahlgren i Skavlan, där hon slog ifrån sig allt som dottern Felicia Feldt skrivit om i boken Felicia försvann.

Att kalla sitt barn för krypskytt och att ta ifrån henne alla sina egna upplevelser och tankar genom att säga att det är hennes far som skrivit delar av dotterns bok, det säger väl allt om vilken inställning Anna Wahlgren har till sitt eget barn. Var är ödmjukheten och självinsikten inför det dottern uttrycker?

Hennes ibland otäcka auktoritära sida slog också igenom under intervjun, där rädsla, oförståelse och martyrskap bara förstärker hur lågt Wahlgren har sjunkit i frågan om trovärdighet just i frågor som rör barn och dess uppfostran.

Det var till stora delar en skrämmande och obehaglig intervju och frågan är om SVT skulle ha sänt den överhuvudtaget? För det blir så sjaskigt på något vis att många ser det uppenbara men där huvudpersonen själv missar allt. För att “vinna” ett så kallat krig mot sitt eget barn går liksom inte, oavsett vart det utspelar sig. Frågan är ju om ett streck nu dras i den infekterade fejden mellan mor och dotter? Vi får hoppas det, åtminstone i offentlighetens ljus. Jag tror att Anna Wahlgren har förlorat mycket på sin oförsonlighet och sitt sätt att agera under det senaste året.

Relaterat:
Expressen – Wahlgren utblottad efter dotterns bok
Göteborgsposten – “Det var ett mordförsök”
Aftonbladet – “Försökt knäcka mig sedan 1968”
Expressen – Raseri på nätet mot Anna Wahlgren
Ann Helena Rudberg – Anna Wahlgren utsattes för mordförsök
Nathalie Sjögren – Anna Wahlgren på Skavlan

Uppdaterat 130202:
Expressen – Exmakens svar på Wahlgrens utspel
Expressen: – SVT: “Jag förstår att man reagerar”

Tidigare poster om Anna Wahlgren

Vaknar vid halv fyra. Smärtan är återigen för stark. Kan inte sova. Vrider och vänder på mig. Maxi vill gosa. Jag är inte på humör. Går tillslut upp och tar en värktablett till, trots att det fattas minst en timme.

Sitter nu i vardagsrummet med två katter som bara vill gosa. De sitter runtomkring mig och spinner som små skördetröskor. Dessa fina katter Felix och Maxi som nu följt mig i över 8 år. De som alltid finns där, i vått och torrt och oavsett vilka ord jag fått ur mig.

Ute så regnar det. Återigen. Stenplattorna på både fram- och baksidan är åter synliga. All snö på väg att försvinna. Det smattrar ganska skönt på fönsterblekena. Tyst omkring mig och vore det inte för den är förbannade smärtan i stortåleden så skulle tillvaron nu vara ganska fin.

Tänker mycket på vad gikten vill säga mig. Vill inte lyssna. Orkar inte. Det är inte mycket jag orkar numera. Vet inte om det handlar om självhat eller vad det är. Men kraften för att själv optimera mitt mående är liksom som bortblåst. Det får bli som det blir. Smärta eller inte.

Nu är klockan fyra. Känns väl inte så mycket bättre i min röda stortåfotled. Tänker att jag är värd detta och snabbt så tar jag tillbaka den tanken inom mig. Offerkofta, martyr och tycka synd om sig själv. Det är ju sådant som jag hatar så mycket hos andra och gud nåde om jag har tendenser till sådant inom mig själv. Har jag det så får jag absolut inte skriva det. Ingenstans. Mjäkiga och gnälliga människor är ju det värsta som finns och då speciellt om det kommer från en själv.

Gosar lite på världens finaste Maxi och känner mig väldigt liten och ynklig. Precis en sådan som jag själv bara knappt skulle ägna en tanke eller rad. För det finns liksom gränser för hur svag man får vara. Åtminstone att säga det på fel sätt i alla fall. Man ska ju vara så stark och lyckad överallt och är man inte det så ljuger man så det visslar om det. Fast ljuga rent medvetet det försöker jag inte göra på bloggen, då är jag hellre tyst. För att läsa om uppenbara lögner, det är ju också ett sänke. Sanningen gör oss ju fria tillslut eller hur? Att ljuga för sig själv är ju nästan den lägsta formen av ynklighet. Total avsaknad av självkännedom kan det ju också vara, men det är nästan lika illa det. När ingen runtomkring säger ett ord, utan hoveriet bara får fortsätta. Jag besöker inte sådana ställen längre förutom ett par tragiska återfall. Där allt precis är som vanligt… men varför bryr jag mig ens? Också en svaghet hos mig. Att bry mig om sådana som uppenbarligen hatar mig.

Fem minuter till har gått. Klockan har passerat fyra. En adventsstjärna lyser upp mitt vardagsrum. Frida hostar inifrån sitt rum. Klockan tickar. Jag är som vanligt fylld av tankar och tvivel. Kanske påverkar sådant också min smärta och förmåga att läka? En livsenergi som sakta men säkert minskar? Ett hopp som blir allt mindre?

Jag vet inte. Första dagen på det nya året och jag sitter här med alldeles för mycket tankar och smärta i min kropp. Bra start, eller hur?

Fatou skriver om “Hur länge ska anhöriga skuldbeläggas” utifrån en bloggpost som hennes mamma Britta skrivit När har man sonat färdigt. De har olika utgångspunkter men grundfrågan är ju samma oavsett om man själv gjort brottsliga handlingar eller om man är anhörig. När blir man fri och när har man sonat?

Tyvärr så är det så att det alltid kommer att finnas människor som aldrig glömmer, aldrig vill glömma. Människor som ur sitt eget misslyckande försöker hålla kvar i gamla handlingar för att själva framstå i bättre dager. Exemplen är många och förundrad står man bredvid och kan inte förstå hur dålig självinsikt en del människor faktiskt har. Men det är ok, vi är olika.

Det handlar om att kunna gå vidare oavsett vad omgivningen säger om en. För ska man hela tiden lyssna av och ta hänsyn till människor så blir det så mycket tuffare att ens ta ett litet steg. För som jag sa, det kommer alltid att finnas illvilja och de som alltid förknippar en med det förflutna. Man kan bara ändra på sig själv och har man inte den förmågan så får man ju ett liv med mörker och energi som bara försvinner i det tomma intet och dessutom så får ens belackare vatten på sina smutsiga kvarnar.

Jag kan bara gå till mig själv. Vissa händelser i mitt liv har jag haft svårt att släppa och försonas med. I perioder så har jag varit hatisk och till och med haft hämndtankar gentemot vissa människor. Inget jag är stolt över, men så har det varit. För mig handlar det om att det bara är tankar och låta det stanna där. Jag kämpar på hela tiden med mina komplex och det som är destruktivt för mig. Försöker verkligen att gå vidare och inse att jag är värd så mycket bättre och så vidare.

Brittas självinsikt och livsvandring mot modet att se sig själv med alla nyanser är ett föredöme att ta del av. Blir uppriktigt varm i hjärtat av hennes ord och jag önskar henne allt gott på vägen framåt.

De som ältar det gamla och försöker misskreditera livsförändringar till det bättre det slår bara tillbaka på dem själva. Att tycka om sig själv och acceptera den man är gör att sådana ord studsar bort med allt mindre smärta och grubblerier.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Sövd? No no no... utdragning på hederligt vis den 11/7...vojne vojne Majas morgonpose. #katt #catlover Fika och samtal med terapeut @monalagvik En av de sju dödssynderna.... Dricker mitt morgonkaffe i den finaste muggen. 🇬🇧 🙏= @krumelutten och @tofflisen Ny fin bryggare på jobbet. Bryggs från hela bönor. Starkt och gott...

Twitter

Tweets jag gillar