Författararkiv: Jerry

Om Jerry

Mina ord, välkommen!

#Madonna60

Madonna2017

16 augusti 1958 föddes Madonna. Idag firar hon 60.

Har nog sagt allt jag vet och kan om henne genom åren. Så det får räcka med ett grattis och må du vara med oss länge till. Ålder är ju bara en siffra, eller hur?

Mer musik väntar vi på… (;-)

Uppdaterat
SVT tecknar ett fint livsporträtt över Madonna.

 

Madonnas senaste uppträdande på MET-galan 7 maj 2018:

 

Annonser

Fina Felix 14 år!

180815 Felix 14 01

Grattis fina Felix på din 14-årsdag!

180815 Felix 14 02

Felix älskar att ligga i solen och är han på riktigt bra humör…

180815 Felix 14 03

…så rullar han runt och åmar sig som han gjorde nu i eftermiddags.

180815 Felix 14 04

Årets födelsedag är lite annorlunda eftersom hans tvillingbror Maxi inte längre finns med oss. Han dog av njursvikt den 20 april och jag har märkt att Felix ibland jamar efter honom. Är inte 100 på att det är så, men han jamar mer nu än tidigare.

Ingenting kommer någonsin att bli sig likt efter den dagen. Men livet måste gå vidare och nu kamperar Felix ihop med Maja. De funkar bra ihop.

180815 Felix 14 05

Felix blir i eld och lågor. Vad väntar han på? Jo…

180815 Felix 14 06

….kyckling! Det är favoritmaten och självklart ska han få äta så mycket han vill på sin födelsedag.

180815 Felix 14 07

En redig portion ska det vara på födelsedagen!

180815 Felix 14 08

Den här bilden tog jag på Felix i morse. Det är inte ofta jag lyckas med att få honom att titta in i kameran som han gör på den här bilden. Så fin och underbar.

Han är fortfarande pigg (i kattår är han mellan 72-78 år) och häromveckan tog han en mus på natten som han ljudligt berättade att han hade för mig. Så jaktinstinkterna är intakta även om det går allt längre perioder mellan äventyren. Efter att Maxi lämnat oss har han blivit mer kelig och nära mig. Vi gosar varje kväll och det är väldigt fint att han finns kvar hos mig ett tag till.

Är glad för varje dag och vet att det kan förändras fort. Men än så länge hänger Felix med och må han få göra det ett tag till.

Första jobbveckan & valfläsket brinner

180809 resecentrum

En vecka av att jobba. Det har varit väldigt lugnt på arbetsplatsen, men för mig har det ändå varit väldigt trögt att komma iväg. Sen när jag kommer hem är jag helt slut. Totalt jädra borta och utpumpad. Har nog varit ledig för länge och bara flutit omkring, vilket gör minsta ansträngning skitjobbig.

180817 Uppsala

180809 resecentrum2

Vyer när jag sitter och väntar på bussen för att få komma hem efter jobbet.

Det går så trögt med allt. Bara att ta mig upp hur sängen när jag vet att jag har tider att passa tar så emot. Faktiskt mer fysiskt nu än tidigare och kanske har det med fetman att göra? Att jag liksom tär även på kroppen och inte bara på knoppen?

Verktygen är uddlösa att göra någonting åt det eftersom jag inte har kraften. Det blir liksom som en ond cirkel det hela. Det ena ger det andra och ingen eller väldigt liten input från positiva energier.

Mitt hopp är att nästa vecka på jobbet ger mer impulser och samtal där ljuset tränger in i mina tankar. Sen är ju Cher en frälserska just nu. Säger bara Gimme! Gimme! Gimme!

Besöket hos min husläkare som jag skrivit om tidigare kanske också förändrar situationen till det bättre. Så här kan jag inte ha det som det är idag. Men jag lever och jag försöker.

180807 Valstugor

Politisk ökenvandring bland valstugorna som kom upp på Stora Torget, Uppsala i veckan.

Helt plötsligt är det val överallt.. eller är det jag som ”vaknat till”? Tycker det varit ljumt hittills, men idag är det valfläsk överallt. Känner mig redan mätt. Så otroligt trött på rädda politiker som enbart försvarar sina positioner och är livrädda för att lämna den smala åsiktskorridoren. Välfläsket brinner så det luktar bränt och sörjan blir oaptitlig.

Ta ut ”trollen” till solen och prata med dem. De spricker förr eller senare. Att blunda gör bara att de blir större och större. Ta till er de bra tankarna och förslagen och lämna resten. Vart finns den modiga politikern som vågar bryta mönster?

Började att titta på den där filmen som Sverigedemokraterna gjort om Socialdemokraterna och dess nazianstuckna historia. Obehaglig och ett sådant töjande på sanningen fick mig att må illa. Lösryckta citat hit och dit bakades ihop till en sanning som verkligen kan ifrågasättas. Vem tror de att de ska övertyga med denna propagandafilm förutom de redan frälsta? Sådana här angrepp på sina politiska motståndare brukar slå tillbaka på den som angriper. Glashuset deras är förresten fullt av stenar och helt demolerat. De faller på eget grepp.

Nej, valet 2018 lutar åt en blank röst från min sida. Känner inte förtroende för något parti eller vad de säger. Det blanka kanske kan undvikas om jag hittar en kandidat som jag kan personrösta på i riksdagsvalet? Varför ställde du inte upp, Nalin Pekgul?

 

Cher – Gimme! Gimme! Gimme!

cher gimme2018

Det är inte ofta gubben går igång på det sätt som han gjort i afton. Dessutom på en cover, men det är ju inte vilken cover som helst. Cher har gjort en fantastisk cover på ABBA:s Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)!

Som sagt, gunget i soffan har inte varit så intensivt sedan Madonna släppte ny musik för mer än tre år sedan. Det är ett tunggung i den här covern som biter sig fast och som bara gör att jag vill ha mer och mer… detta lovar väldigt gott inför det album som Cher släpper den 28 september där hon tolkar ytterligare nio ABBA-låtar.

Dancing Queen är den passande titeln och de låtar hon valt är:

  1. Dancing Queen
  2. Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)
  3. The Name Of The Game
  4. SOS
  5. Waterloo
  6. Mamma Mia
  7. Chiquitita
  8. Fernando
  9. The Winner Takes It All
  10. One Of Us

Det är ju en jädrans tur att hon inte har slutat som hon hotat med vid ett flertal tillfällen. Hon levererar ju fantastiskt musik. Lyssna själv:

Finns också på Spotify.

Gungar det?

Här kan du förbeställa albumet om det gungar så pass att du vill ha en kopia av alla covers. Tack för musiken, Cher!

Politisk ökenvandring ger blankröst

kenvandring_thumb.jpgDet är nu en månad kvar till val i Sverige. Den 9 december sker tre val samtidigt, till riksdagen, landstingen och kommunen. För mig har det aldrig varit tydligare i vilken politiskt ökenvandring jag befinner mig i.

Rösta kommer jag att göra, även om det blir blankt. Det ser jag som en plikt eftersom jag vet att människor runtom i världen skulle göra allt för att få den förmånen som vi har i Sverige.

Vår demokrati ska vi vara rädda om och skydda både från vänster- och högerextremism. Tyvärr har radikala islamister tagit sig in i landet och våra politiker fortsätter att blunda. Det kommer att bli nästa stora kamp, när väl de etablerade partierna ”vaknar till” och inser vilka värden som vi idag tar som givna som denna religion hotar hos de som bokstavstolkar och vi ser redan detta på sina håll i vårt land.

De moderata muslimerna och de som vill bort från det radikala får alldeles för lite uppmärksamhet och stöd från de styrande i vårt land. Istället göds moskéer och föreningar med tvivelaktig agenda genom godhetens bidrag av naiva, oftast i förklädnad av en vänsterpolitiker som tror att de genom detta integreras. Tala om att skjuta sig själva i foten. De som säger sig stå för jämställdhet och alla likas värde!

Ett samhälle med kvinnor täckta över hela kroppen och där könen separeras alltmer och de homosexuella göms undan eller straffas, det vill jag inte se i Sverige någonstans. Tyvärr finns det inga goda exempel i världen gällande islam där det gått åt de håll där människor inkluderas och får leva sitt liv precis som de vill, utan tvärtom.

Tre olika valkompasser har jag gjort:

Expressen
71% Liberalerna
71% Sverigedemokraterna
65% Moderaterna

38% Vänsterpartiet
35% Feministiskt initiativ

Aftonbladet
78% Moderaterna
77% Liberalerna
72% Kristdemokraterna

33% Miljöpartiet
30% Vänsterpartiet

SVT
73% Moderaterna
71% Kristdemokraterna
63% Liberalerna

26% Miljöpartiet
22% Vänsterpartiet

Det stämmer rent allmänt på vilken sida av den politiska skalan jag befinner mig. Den vänstra ser jag som lealös och alldeles för naiv mot de hot som vårt samhälle alltmer utsätts för. Samtidigt känns det ändå inte lockande att rösta på något av alternativen i mitten och på den högra sidan. Decemberöverenskommelsen 2014 glömmer jag inte i första taget då oppositionen la sig platt för den rödgröna röran under hela mandatperioden. Det lamslog allt och gjorde politiken totalt ointressant. Skämmes!

Sverigedemokraterna som protest fungerar inte eftersom deras i botten obehagliga syn på människan skrämmer mig. Deras alltför svart-vita bild gentemot minoriteter klarar jag inte av, även om de har flera poänger gällande den radikala islamismen. De gör nu allt för att bli ett så rumsrent parti som möjligt, men för mig räcker inte det. Det har alldeles för många av deras representanter visat genom åren.

Medborgerlig Samling och Feministiskt initiativ lockar mig inte heller av olika anledningar. Vad finns det sedan kvar?

Det lutar åt en blank röst i år.

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!