Författararkiv: Jerry

Om Jerry

Mina ord, välkommen!

Komma hem och vara ett

Sejour nummer två var än mer omvälvande än den första. Riktigt svårt att förklara vad som sker med mig tillsammans med denna fantastiska själ som jag fått som terapeut. Vi har bara träffats två gånger, men hon sätter verkligen ord på det som jag behöver hjälp med.

På väg ser jag många fina saker i Gamla Stan. Denna fina målning av Bowie till exempel men den får jag bara titta på eftersom den går loss på 3 700 kronor, men jag tog i alla fall en bild på den.

Lugn mak på väg tillbaka. Omtumlad och rörd passerade jag åter Stortorget och julmarknaden. Målet var att köpa brända mandlar. Torparens Konfektyr AB till höger uppfyllde min dröm och tre påsar fick åka med mig hem.

Polkagrisar i massor.

Det är mysigt att gå omkring i Gamla Stan och vara själv med tankarna och då speciellt efter dagens session som fick mycket i gungning inom mig.

Skulpturen är gjord 1956 av Ivar Johnsson och heter ”Pojke bestigande häst”. Den står på Tyska Stallplan i Gamla Stan.

Vågar inte be om så mycket och att jag ska greja detta nu, men de två första gångerna lovar gott, även om jag är både rädd och vill strunta i alltihopa när det är som svartast. Samtidigt vet jag att motsatsen är helheten, ljuset och modet att sträva dithän är idag är mitt enda val.

Tacksamheten går inte att beskriva i ord över att jag får den här chansen där jag nu är i mitt liv.

Komma hem
Vara ett med mig själv
Andas rätt och…
Vara ett i detta liv.

Annonser

Julmarknad i Gamla Uppsala

Vi kom iväg till julmarknaden i Gamla Uppsala. Trots duggregn emellanåt och ett ganska tråkigt väder så kände både lilltjejen och jag att vi ville iväg på någonting idag.

Vi gick en liten bit innan vi nådde fram till julmarknaden.

Busspriserna i Uppsala är väldigt märkliga. Skulle vi ha åkt ända fram till Gamla Uppsala skulle biljetten för dottern ha kostat 60 kronor, men gick vi av en hållplats tidigare, på Vittulsbergsvägen, då kostade densamma endast 23 kronor. Tycker skillnaden är lite väl saftig, även om jag vet att det handlar om zonindelningar som gör priserna så olika.

Det gjorde i alla fall att vi fick oss en lite extra lång promenad. Att våga chansa och sitta kvar på bussen en extra hållplats, det är ingenting för mig.

Vi gick runt hela området för att kolla in de olika stånden. Det var ganska få faktiskt och några brända mandlar hittade vi inte. Det är liksom julmarknad för oss. Vi kände oss lite snuvade på konfekten så att säga…

Huvudstånden fanns i och kring Kaplansgården. Det var mindre folk än vi trodde. Stånden innehöll mest hembakat från ungdomslag samt stickat som damer av äldre snitt hade gjort. Inte mycket jul egentligen, men det var ändå roligt att äntligen få se denna traditionella marknad som alltid går av stapeln den andra advent.

Vi tog oss en sväng runt Gamla Uppsala kyrka och kollade även in Gamla Uppsala museum. Den gamla banvallen mot Storvreta är nu en stor och redig väg. Man ser inte ett spår av någon järnvägsövergång numera.

En grytlapp med katter på samt hemmagjord wienernougat kom med mig hem. Kontanter existerar inte längre utan det swishades hej vilt bland stånden. Där jag köpte in grytlappen lärde damen mig att det numera bara är att öppna Swish, trycka på betala, trycka på den lilla kameran högst upp i mitten och sen skanna in QR-koden (om försäljaren erbjuder en sådan kod). Det visste jag inte att man kunde göra, men grytlappskvinnan var så stolt när hon lärde mig detta.

Andra advent med dubbla stakar. Vid middagen tände vi staken i köket och mös lite. Maten bestod av rester och nu laddar jag för veckan som kommer. Ångesten ligger utanpå och nu handlar det bara om att köra på och våga!

Beslut inför nyår i en svår tid

Igår sov jag flera gånger. Precis som om kroppen måste ta igen sig efter veckan som gått. Var så trött och orkade inte mycket. Jag skulle gärna åka iväg på julmarknaden i Gamla Uppsala, men vet inte om jag orkar.

Det basala, det jag har rutin på och kan, det görs. Min trygghetsbox är liten och ganska intakt. Går jag utanför den blir jag så trött efteråt. Egentligen har jag inga problem att gå utanför den i det jag har kontroll på (kanske är jag då fortfarande kvar i boxen?), men jag vet vad det kostar på i trötthet.

Usch vad jag ”dravlar” om mig själv och min ”svåra tid” men återigen, vart ska jag göra det om inte här på min egna blogg? Tänker inte få dåligt samvete för en massa saker längre. Det här är jag och min blogg är mitt vattenhål. Och ändå säger jag inte allt här, även om man kan tro det ibland.

En röd amaryllis i köksfönstret får idag ”bryta av” tuggandet i texten.

Min familj skyddar jag och pratar inte så mycket om. Det positiva och det som gör gott vill jag givetvis berätta om, men varför ska jag utsätta dem för ord om det är jobbiga tider när de själva inte får styra? Är rädd om min familj och vill dem väl, det är självklart för mig. Önskar att jag tänkt så mera förr i mitt bloggande. Men även en gammal Michelingubbe som jag lär mig.

Mentalt håller jag på att bearbeta en sak inför nyår. Man kan se det som ett nyårslöfte där jag ska återta mitt ätande och det jag stoppar i mig. Ett köttfritt 2019 kommer det att bli för mig. Vill inte kalla mig någonting av de vanliga etiketterna, men kött blir det inte i fortsättningen. Det finns så många fina alternativ idag och de kostar inte så mycket mer i pris. Faktiskt. För min egen kropp och min egen skull, men också för att jag hatar den industri av dödade som pågår dag ut och dag in över hela världen, där djur får sätta livet till för att vi ska ha mat. Det värsta för mig är hur kycklingar behandlas och efter 35 dagar dödas de. Har sett så mycket skrämmande bilder att hälften vore nog. Jag vill inte vara en del av detta genom mitt ätande av kött längre.

Detta har skavt inom mig under flera år nu, detta med mitt köttätande och det har blivit allt svårare för mig att njuta av en köttbit. Det är dags nu att göra någonting åt det.

En svår tid är det inom mig. Det vet ni som läser här. Vet inte hur jag kommer att må efter nästa besök i Stockholm, men någonting säger mig att det är ”allvar nu”, Ni ser, jag försöker fortfarande ha ”kontroll” på det som komma skall. Detta sjuka kontrollbehov, i det lilla och i det stora, är min största fiende.

Rädslan är första känslan – fortfarande…

Gamla Stan rörde om. Är jävligt orolig inför tisdagen även om jag vet att det gör mig väl på sikt. Men att gammalt skit bubblar upp och helt plötsliga stunder av sorg bara tar över, det är jävligt jobbigt. Har sådan plågsam ångest som förlamar mig i perioder sedan jag var i Stockholm.

Varför skriver jag om mitt mående här istället för att prata med någon? Är det en del av mitt mönster sen gammalt? Att ha en blogg och blotta sig är så mycket enklare än att möta två ögon. För ändå någonstans vill jag berätta om mig själv och mitt liv. Mitt Ego är stort. För stort för mitt eget bästa.

Fundera kring riktning och syfte med samtalsterapin. Fundera kring vad du önskar uppnå och vad du vill utforska.

Får man inte ”komma undan” även den här gången? Får jag inte ta till de ”ofarliga” lagren som jag har kontroll på? Får jag ta ”genvägar” igen?? Snälla, kan jag inte få ”komma undan”…..??

Amaryllis polkavarianten – bara för att bryta av det tunga tugget.

Ungefär så går mitt snack med mig själv. En del och den ”friska” delen i mig säger absolut inte, det är dags nu. Smärtan och sorgen som du gömt i alla år MÅSTE upp nu oavsett hur du kommer att må efteråt. Detta självbedrägeri måste få ett slut!!

En annan del av mig, som krymper alltmer, vill springa bort från det som gör ont, gömma sig och äta ytterligare ett paket av den vita chokladglassen.

Springer jag och gömmer mig är det kört. Den vet jag eftersom marginalerna med stigande ålder minskar för varje dag. För det räcker inte såsom det är nu. Nöjer mig inte med att slå igen kistlocket och må som jag gör idag. Måste kämpa vidare, måste framåt än mer med tankarna och det som gömmer sig i den svarta källaren. Måste köra allt i botten, men den här gången på den ljusa vägen. Blotta mig, visa vem jag är! Komma uoo i ljuset istället för att jag går ner och sätter mig igen bland det jag så jävla väl känner igen, men som i det långa loppet gör det så illa för mig. Vad är det här för liv att leva som jag lever idag? Så jävla självdestruktivt och det vet jag ju för sjuttsingen och ändå är fortfarande rädslan för stor för ljuset och att stå där stolt med allt vad jag faktiskt har inom mig.

VARFÖR är det alltid lättare att stå kvar i mörkret än att gå ut i ljuset? Varför, VARFÖR??

Men jag klappar lite på mig. För jag åkte i alla fall till Gamla Stan och ska dit igen. För jag har inget annat val idag. Ska verkligen försöka fundera på vad jag vill med allt detta utan att låta rädslan vara första känslan som så många gånger förr. Flyktvägen är nu stängd!

En tur till Gamla Stan

Lite virrig var jag till en början. Kan inte Stockholm så bra, men 10 minuter innan hittade jag ändå fram till adressen på Skeppsbron.

Bilden satt uppe hos Humanova och den fascinerade mig. Bilden är väldigt gammal men mannen ser ut att vara från nutid. Detta med tid är någonting som jag tänker en del på.

Det var också annat som fick mig mållös och en fortsättning följer. Försöker inte värdera någonting mer än att det kändes väldigt bra på många plan.
Tacksam för chansen. För möjligheten att förändra mitt liv. Nu hänger det på mig.

På vägen tillbaka hamnade jag på Stortorget och dess traditionella julmarknad. Snabbt ögnade jag igenom stånden innan jag tog mig mot centralstationen för hemfärd till Uppsala.

Släpp medvetandet fritt

Ett gammalt ägg, dålig musli eller var det vaniljyoughurten? Illamåendet har legat på som ett lock över dagen. Trots det kände jag ett inre tvång att ta mig ut och promenera. Slingan i dess mest traditionella mening gav mig 3,8 km i benen.

Kanske är det en vändning på gång, när ätandet idag ersattes av motionen? Första gången på mycket länge…

Grått och ett par plusgrader. Men vädret spelade liksom ingen roll idag, ut skulle jag. Kände mer som ett inre tvång. Illamåendet ligger där på lur och tankarna på det som komma skall skapar en del ångest i mig. Försöker verkligen att se det som om det är bra saker för mig, men det är av någon outgrundlig anledning svårt.

Det kanske är så enkelt att jag behöver en samtalspartner. Någon att dela mitt inre med. Få ut det som finns därinne och liksom få respons på det jag går och bär på. Men hur lätt är det att hitta någon som orkar att lyssna utan att ta betalt? Orkar ju inte ens med mig själv utan trycker tillbaka så gått det går.

Släppa medvetandet fritt. Ge tankarna en chans. Inte värdera och trycka tillbaka. En medvetande med alla dess olika tankar och riktningar ska vara fritt och inte inlåst. De som kommer till en oavsett från vart ska inte tryckas tillbaka på det sätt som gjorts i alla år.