Det ”slår till” så mycket ”negativa” känslor just nu emot mig. Negativa i den bemärkelsen att mina tolkningar av känslorna vandrar åt hindren istället för möjligheterna och det tröttar ut mig.

Mina hjärnspöken jobbar för högtryck och jag kan inte parera allt. Kroppen påverkas negativt och jag tappar ork. Kan det hjälpa att skriva av sig allt här, även om det bara låter mörkt, illa och negativt? Jag tror att det är bra att sätta ord på allt man har inom sig, även om det är sådana känslor som man inte vill kännas vid. De finns där oavsett och försöka ignorera dem gör bara att man lagrar på sig en massa skit, som kommer ut förr eller senare, på sätt som kan orsaka än värre problem.

img_8769

Ljuger för mig själv. Tror mig vara på rätt spår samtidigt som kroppen visar någonting helt annat. Behöver bara säga att jag införskaffat en blodtrycksmätare för att kolla upp vad som pågår inom mig. Kroppen påverkas av tankarna.

Malplacerad, åsidosatt, överskattad och liksom vid sidan om. Ingen att räkna med längre. Över och förbi. Vet att det till 90% är hjärnspöken och gamla tankemönster som återigen försöker ta kommandot. Som det alltid varit i mitt liv tidigare. Hellre negativ och mörk för då syns man inte och får vara ifred, även om ingen utveckling sker. Man utmanas inte och behöver inte visa upp sig för rädslan att inte duga. Så dumt, jag vet, men så känner jag ibland och då är det tufft att vara den där som vill förändring.

Skriva av sig, ut med skiten och borsta av sig. Så gott det nu går. Borsta utan smuts, för att vara på den säkra sidan, det funkar sällan bra. Borsta på riktigt och borsta i det som smärtar även om det är jävligt jobbigt. Känner ju att det händer saker. Om inte annat för att jag är irriterad och liksom vill dra mig undan. Det är ett tecken på att det är på allvar och att det händer saker med mig. Så pass mycket känner jag mig själv idag.

Men hjärnspökena kan blir stora ibland. Så stora och nästan kväva mig. Har inget tålamod och orkar inte någonting. Oroar mig för sommaren och de resor jag ska göra. Orkar jag verkligen med? Vet inte om det är sunda tankar eller om det är flyktbeteende igen?