You are currently browsing the tag archive for the ‘tankemönster’ tag.

Är inte i kontakt med mig själv. Ställer frågan vem är jag då i kontakt med? Någon ytlig räddhågsen hybrid med övervägande jordisk egoistiska handlingar som bromsar upp? Ett samtal som gav mig gåshud flera gånger, men samtidigt drar det igång en del ångest. Det ska inte förnekas.

15 maj 2017 Rensa ur

Detta är bara dagens utrensningar från mitt arbetsrum. Medger att det skapar en del känslor i mig som inte bara är positiva. Vill gå igenom allt och hittar många saker som gör mig nostalgisk och faktiskt lite nedstämd emellanåt. Tiden flyr och kastar man blir det liksom väldigt definitivt.

Har sparat saker från 1983. Väldigt duktig på att inte kasta informationsbrev, listor på datorer och vad folk hade och en massa lathundar, licenspapper och fakturakopior. Vet egentligen inte varför allt sparats, men det är väl någon form av trygghet att ha kvar, i fall att. I fall att… som aldrig inträffar!

Men det är tid nu för förändring. Det känns i hela mitt väsen, även om det känns om om hela mitt arbetsliv går på tippen.

15 maj 2017 Licensavtal för registerprogrammet Ordo

Registerprogrammet Ordo var en tidig favorit på Stiftsbyrån som det hette på 80-talet. Idag håller det inte långt, men att kasta dokumentation och disketter rörande det programmet var svårt. Nostalgi lång väg. Vet att det låter larvigt, men det är som en del av arbetslivet tas ifrån en när det kastas och vissa saker sitter hårdare åt än andra att kasta. Symboliskt och mycket fungerar ju inte idag, men ändå. Den känslomässiga aspekten är mycket starkare än vad jag trodde från början.

170515_02

Kasta alla gamla visitkort gav många minnen på försäljare och människor som passerat genom åren. Nu åkte alla kort i återvinningslådan. Som sagt, många tankar och händelser passerade revy.

En del ångest bråkar med mig just nu. Det är som om hela systemet vet om vad som är på gång. Som om det gått i beredskapsläge. Är orolig för att gå för fort fram och kanske är det detta som skapar denna ångest i mig? För tvivlet finns där och de gamla tankemönstren om kapitulation och flykt är ständigt närvarande. Inbillar mig dock att de senaste månadernas process har lärt mig någonting om att inte åka in i virveln en gång till.

Det blev inte mycket arbete med processer idag utan vi fortsatte med uppdragsdialogen och samtidigt jämkade oss samman i kommunikationsfunktionen på ett överraskande positivt sätt.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Breidagård som byggdes redan 1916 var platsen för våra två teamdagar.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Det är en gammal klyscha men att prata, prata och åter prata kan lösa upp många knutar. Man behöver inte vara ense om någonting, utan det viktiga är att man har ett ärligt uppsåt och vill komma framåt.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Är som sagt väldigt positiv till utfallet och känner efter dessa två dagar en optimism som jag inte känt tidigare. Sänkt gard, sårbarhet och att faktiskt våga stanna kvar i känslan. Det skapar förståelse och en starkare gemenskap.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Vet också att det beror mycket på min egen inställning. Är jag negativ och bara ser hindren, då blir resultatet därefter men försöker jag vara positiv och se möjligheterna, så kan det faktiskt hända någonting bra.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Våra tankar betyder mycket mer än vi tror. Vi kan påverka skeenden och vårt mående beroende på hur vi tänker. Nu vet jag att ibland funkar det inte, men är man långsiktig och verkligen försöker bryta de negativa tankemönstren, så ger det tillslut resultat.

Men då blir man samtidigt känsligare för människor som fastnat i en negativ grundinställning till livet. Man vill helt enkelt inte dras tillbaka in i ett sådant mönster igen, utan söker sig till motsatsen och de som kan tänka på ett annat mer positivt sätt.

Teamdag 2 Breidagård 19 maj 2016

Visst sjuttsingen faller jag tillbaka och är gringubbe ibland, men jag tycker faktiskt att jag är mer medveten idag och att jag allt oftare försöker vända från negativt till positivt. Men som sagt, ibland funkar det inte oavsett.

Riktigt bra teamdagar har det varit gällande gemenskapsbygge med de jag jobbar närmast. Känns riktigt positivt inför framtiden.

Det är JAG själv som är min största fiende. Det är JAG själv som tänker elakt och negativt om mig själv. Som TROR en massa och till och med på ett undermedvetet plan förutsätter det värsta, för att det liksom är utgångsläget som jag i paradoxen känner igen och tror mig “behärska”.

Ingenting kunde vara mer fel.

Det är just detta som är gamla tankemönster. Där JAG lurar mig själv i att tro att tryggheten ligger i det som jag känner igen, oavsett hur negativt och destruktivt det är för mig. Det är inte ens medvetet många gånger.

Det är så svårt när det blir skarpt läge för mig att även i praktiken förstå detta. Förra veckan var hemsk. Gamla tankar och idéer poppade helt plötsligt upp i skallen på mig igen. Jag blev så förvirrad några dagar och visste inte hur jag skulle ta mig ur allt detta.

Låta allt bero. Andas och bara vara.

För det går över. Tankarna minskar och att inte agera eller göra någonting överilat, det är mitt svar på allt detta som virvlar inom mig. Starka känslor och svar på dem att jag är värdelös, liten och svag. Precis som jag alltid tänkt tidigare och dessutom så flyr jag när jag känner för mycket och inte har kontroll på känslorna.

Att känna på riktigt har för mig varit det allra svåraste. Utan skydd och vägar att fly till. Det är ok att känna alla känslorna. Trots kraftig ångest och beteende som jag inte är stolt över, så är jag ändå medveten om det som sker och då är hälften vunnet. Låta allt bero. Andas och bara vara. Det går över.

Det är JAG själv som är min största fiende till utveckling. Det vet jag ju. Och ändå så blev jag nu så rubbad i mina känslor, att jag under några dagar tappade allt. Det kändes i alla fall så och jag var förtvivlad ett kort tag. Men att låta allt bara komma och sen stå ut oavsett utan att göra något destruktivt. Det är så tufft, men det fungerar. För mig är ju löpningen guld värt.

Vad är alternativet? Vad är det värsta som kan hända? När alternativen att supa eller hoppa framför tåget är någonting som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig ta till, vad är då alternativet? Vad är då det värsta som kan hända?

Det gör ont ett litet tag och sen tonar det ut… om man låter det göra ont. Pratar med sig själv och frågar sig själv vad detta står för. Inte försöker fly och göra allt för att slippa känna även det jobbiga för då minskar det onda, sakta men säkert. För det är JAG som är min största fiende, inte du eller någon annan. Jag har makten i mitt liv, ingen annan.

Sen att jag återigen hamnar i samma känsloscener i det här livet, det är en stor lärdom i det som för mig är väldigt tufft att inse. Men jag kämpar med det… och någonting har jag lärt, det vet jag. För det så försöker jag klappa mig själv på axeln. Nu har jag dessutom tagit tjuren vid hornet i en känslomässig sak och varit så jävla ärlig jag bara kan… det vet jag är det bästa och det gör att inga vägar bort i lögnernas alléer är möjliga. Vet att det kommer att känns skönt på sikt.

2015-11-10
På väg hem från jobbet, strax efter 16.00…

Kämpar med gamla tankemönster. Hela tiden så vill de regera mig. Möts av det jag sänder ut. Inte riktigt rotad. Tillrättavisad och ansatt gör mig irriterad. Sa jag att jag kämpar med gamla tankemönster? Det snurrar, nytt sätt att tänka och förhålla sig till det som sker. För en trygghetsjunkie som mig så tar det en hel del på mig att tänka annorlunda. Faller ibland tillbaka. Orolig som fan och lite rädd faktiskt.

Vad är det värsta som kan hända?

November förnekar sig inte och det ska fanimej till en naturkraft för att kunna stå emot helt. Fyra dagar kvar till Madonna. Tänk om jag sätter FÖR stora förväntningar på lördagen. Går det med henne förresten?

Jag och Anna verkar ha fått fina platser i Tele2 Arena. Såg idag på biljetten att vi ska till sektionen som heter VIP och samtidigt har vi fått erbjudande om buffé timmarna innan i arenan, för att vi har premiumbiljetter som det stod i erbjudandet. Självklart så slår vi till på det. Hoppas sen också att man ser ok och inte bara sitter bra med gaffeln i hand om någon förstår vad jag menar?

Men jag tänker som så, att jag är glad att få vara i samma lokal som The Queen of Pop igen, nu för tredje gången. Den energin, den lever jag på länge… …att hoppa upp och ner som förra gången 2012 och trängas med folk, det är jag inte så sugen på. Sitter gärna lite på avstånd och njuter i ett par timmar och fyller på tanken med goda energier och fina minnen. Det är min 50 års-present till mig själv och i drömmarnas värld så träffar jag henne också… …skulle det omöjliga ske i den verkliga världen, då skulle jag nog inte få fram ett ord. Kanske skulle jag svimma av…vem vet..hehehe…

de gamla tankemönstren vill jag bevara, de som jag har om Madonna. (;-)

Usch vad jobbigt när jag misstar mig på signaler från andra människor. Flera gånger om dessutom. Det blir tungt och jag tar åt mig som fan. Samtidigt så rensades det, men ändå så blir jag ledsen av någon konstig anledning.

Det bästa är alltid raka puckar. Så är det ju alltid. Ur den aspekten så är det egentligen bra det som har hänt, men jag blir så sur på mig själv för att jag reagerar som jag gör. Tungt känns det. Oroligt också eftersom jag undrar om jag pallar en omladdning till eller om jag bara ska ge fan i allt. Att ta till mig av kritik och andra sätt att agera utan att tycka synd om mig själv kräver medvetna handlingar av mig. Det är tungt att inte bara släppa taget om någon fattar vad jag menar?

Som grädde på moset så försökte jag mig ut att jogga efter allt detta. För att få ur mig en massa negativa känslor. Men det blev ju bara pannkaka av allting. Vänsterbenet gjorde ont och det släppte inte. Det gick inte att fortsätta. Det enda alternativet jag ser nu och det är skitjobbigt för mig, är att lägga ner joggandet HELT tills värken är borta. För det verkar inte gå att göra på det sättet som jag gjort. Ville så förtvivlat att det skulle funka, men det gick inte.

Tungt att också konstatera detta. Gamla tankemönster försöker ta över. Frossandet och detta med att det är så jävla synd om mig. Det är det inte! Inte ett dugg.

Var så förhoppningsfull i morse och det kändes så bra trots måndag och hösthelvetet på gång.

En bra grej finns kvar som jag ska hålla mig i innan den här dagen är slut. Yngsta dottern kommer på besök. Det ska bli så roligt och då struntar jag onda ben och puckar som inte flyger helt rakt. (;-)

Måste ju avsluta med någonting positivt såsom Citrus & Cosmos. De små kattungarna hemma hos Anna. De är ju himmelska att studera just nu:

2015-10-04 Citrus

2015-10-04 Cosmos & Citrus

En liten film när de busar finns också att titta på! Så ljuvliga! Mini, den stolta modern är också med på ett hörn:

2015-03-22

Idag fick jag ihop 37 minuter när jag var ute och gick. Då går jag snabbt och stannar icke. Väjer och far mellan de få som var ute i morse. Vinterväglag på vissa sträckor.

Madonna gör mig sällskap. Har nu kört detta i två veckor och börjar komma till den punkten då jag VILL ut… då det inte känns som något tvång för att. Då är mycket vunnet och sen har jag detta malande i huvudet om alternativen… det hjälper mig mer än stjälper just nu. Med stjälper menar jag att det kan bli tvångsmässigt och maniskt. Det är inte bra i min värld, vis av tidigare erfarenheter. Men där är jag inte.

Om en vecka, när jag har hållit på i tre veckor med gåendet på detta sätt, då tänker jag väga mig igen. För att se om det går åt rätt håll och att hekton blivit kilon. När det gäller kosten, så är det fortfarande så att när jag väl köper hem bär eller nötter, så har jag svårt att spara, utan jag drar i mig allt nästan direkt. Så fungerar jag, så därför kan jag inte ha lager på det jag tycker om inom LCHF. Då överäter jag. Men jag är så pass disciplinerad numera att det aldrig skulle finnas på matkartan att jag köper sådant som inte är inom mina kolhydratgränser. För då är jag förlorad och har tappat hela konceptet. Det vet jag och det kommer inte att ske.

Målet mitt är klart och målet ska nås! Så är det bara och i det har jag hjälp på vägen. Det känner jag väldigt starkt inom mig.

Att gå har också betytt mer än motion och att jag blir mindre. Tankarna på det jobbiga kommer fram och då tar jag i lite till. Saker som irriterar mig får komma fram genom tempot och den frustration jag känner för vissa skeenden känner jag då fullt ut. Det har faktiskt gjort att ångesten (den som jag inte riktigt visste vad den stod för) har minskat en hel del som ett resultat av detta tankesätt när jag vandrar. Det är en skön känsla att liksom veta att denna metod även får det psykiska att må bättre.

Vissa dagar så trivs jag bäst ihop med mitt svarta arv. De gamla invanda tankemönstren som är tuffa att förändra. Men nog sjuttsingen går det framåt allt. Det tror jag fler än jag själv märker. Bakslag ibland visst, men allt mer sällan. Måste ju tro på förändring i positiv riktning, för annars är det ju lika bra att slå igen butiken. Eller hur?

Att jag ens skriver… bloggar och berättar… vad är det för hål det fyller inom mig? För vem och varför? Ja, jag tänker för mycket och ja, det har jag fått höra flera gånger. Men när jag mår bättre, då går hjärnan igång på alla sätt och vis.

Bla, bla bla…

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Saknar henne redan. Min dotter @trinklied ❤️ Maja vet precis hur hon ska göra nu för att få lite "torrisar". Tack för tipset @krumelutten #katt #catlover Majsan med sin nya leksak. #catlover #katt Tisdagsgotta, tisdagsmys och på det en skräckis med @trinklied #tisdagsmys Felix i gröngräset... #katt #catlover Första grillningen... 🙏 #grilla

Twitter

Tweets jag gillar