Etikettarkiv: hjärnspöken

Ärlighet i orden

180610_jerry egot

Det känns som om jag är inne i en depression av något slag. Tankarna skrämmer mig och i detta verkar inte min medicinering bita riktigt bra. Måendet blir inte bättre av vissa saker som sker omkring mig. Det är lite för många saker just nu.

Vet att sådant här ska man inte skriva om. Man ska inte oroa och så. Spela spelet, även om du imploderar och försöker hålla borta smärtan med ätande. ”Sök hjälp då för fan, och sitt inte där och skriv en massa skit” – rösten inom mig påminner mycket om mina belackares. Jag applåderar dem i den del av mig som vill mig illa och den delen är fortfarande stor. Lämna mig, läs mig inte och ge mig det jag känner igen, svek, hån och förakt.

Är det mina egna hjärnspöken som säger åt mig allt detta? Tänker också på tystnadskulturen och att alla ska må så jävla bra hela tiden? Som jag själv i högsta grad är en del av. Om ältandet och de stora offerkoftorna som jag har en hel garderob av?

När jag var i England var det inga problem utan jag kunde släppa vissa tankar, men nu när jag är på hemmaplan och mest möts av sådant som inte gör mig gott, då faller allt. Jag bär inte själv hela vägen och det har de senaste dagarna varit exempel på.

Har väldigt svårt att anförtro mig åt någon och verkligen berätta hur jag mår. Har så svårt att vara ärlig, mer än på min blogg (till viss del även här). Är så ledsen över så mycket. Att bara skaka av sig och säga ”kom igen” funkar inte lika bra nu som tidigare. Tror att min ensamhet i mina tankar är en stor bov. Att jag inte har någon livskamrat att dela allt med. Jag sluter mig och orkar inte prata med någon, om och om och om igen. Blir så uppgiven över att känna så här om och om igen i mitt liv. Ärlighet i orden, även om jag egentligen bara vill lägga mig under en sten. Kanske är det ett rop på hjälp?

Det går över, det måste gå över. Har fått uppdrag nu som jag måste klara av. Har människor i min närhet som behöver mig. Vissa saker går före ens egna behov, så är det bara. Har en sådan oro inombords. Den gnagande oron som aldrig släpper mig helt.

Jag gör så gott jag kan och jag kan inte göra mer.

Annonser

Vattenpölar, hjärnspöken & sifferbyte

Nu är äntligen snön på väg bort. Stora vattenpölar när det smälter.

Blötan

Det smälter…

Idag var jag på kurs. Det var länge sedan och jag måste säga att innan var jag väldigt ångestriden och nervös. Vet egentligen inte varför, men så var det. Någonting inom mig drar igång och jag vill liksom bara strunta i alltihopa.

Gick emot den känslan även om det var svårt idag. När jag sedan kom till jobbet fick jag stöd av chefen, vilket gjorde att det kändes bättre. Sen är det som vanligt att det var inga problem, allt gick hur bra som helst. Dessa hjärnspöken spelar mig ofta spratt och ändå är jag medveten om dem och vet att det just bara är hjärnspöken. Men ändå kommer de och ändå är jag ibland på vippen att lyssna på dem.

Idag gjorde jag inte det och det känns väldigt bra nu efteråt. Det är som att börja om på ett sätt detta att utmana sig själv och då främst med okända människor. Tyckte att jag var en bra bit på väg, men sen föll jag ner djupast i källaren och nu är det som att börja om igen med dessa utmaningar.

Kursen var ok, men sorlet emellanåt var tröttande. En del av dem som var på kursen kändes som om de var på kurs för att vara sociala med andra än att ägna sig åt det som kursen handlade om. Blev helt slut i huvudet av allt surr och flamsandet.

Har beställt en resa till England och ni kan ju tänka er hur hjärnspökena redan har börjat bearbeta mig. Jag slår ifrån och kommer att åka, men vet att kampen blir både lång och jobbig innan jag sitter där på planet och är på väg.

Idag byter min älskade syster siffror. Pukor och trumpeter för henne!
pexels-photo-450301.jpeg

Grattis på din dag, syster!

Detta med återhämtning

8 mars 2017 Vintern

Istället för att gå ut och promenera i morse skottade jag snö på baksidan. Det var blött och tungt och efteråt var jag helt slut. Måste ju fixa för katterna så att de kommer ut i den lilla skogen vi har på baksidan eftersom det har fallit en hel del snö sista dygnet.

Detta med återhämtning är fortfarande för mig väldigt svårt. Inte kunde jag sedan ta det lugnt och vila inför turen till stan, nej jag körde igång en tvättmaskin och fixade en del i köket. Jag är piggast på förmiddagarna och det är precis som om jag då måste passa på att dona och fixa.

Mitt på dagen åkte jag alltså in till Uppsala. En enkelbiljett till stan kostar numera 70 kronor! Jag vet inte jag, men jag tycker det är väldigt dyrt för den relativt korta bit det är till stan. 140 kronor bara för bussen tur och retur.

Först var jag på Dressman och köpte ett gäng nya fina sweatshirts i olika färger till Elias. De är fin kvalité på dem och numera måste grabben har storlek M. Tiden går…

Landings Konditori var sedan målet. En fika med en jubileumssemla och en pratstund med C från jobbet stod på agendan och det var så roligt att få träffa henne på tu man hand. Vi pratade som om vi aldrig gjort annat och efteråt kände jag mig riktigt uppåt och kände tillförsikt inför framtiden. Fixade till och med att följa med henne tillbaka för att “pudra näsan” på jobbet.

Vet att jag måste konfrontera mina hjärnspöken gällande vissa saker. Håller också nu på att ta sats för att i morgon ringa ett samtal som kanske blir en hjälp för mig på vägen mot ett “normalt” liv, vad det nu är…

Statements med Loreen går på högvarv just nu… vilken låt alltså!

Andligheten som tog paus

Vart tog det andliga i mig vägen? I det jag delvis satte hoppet om allt som sker och förklaringarna? I det som jag förnimt sedan många år? Det som är grunden för skolan här på jorden. Vart tog allt detta vägen?

mars 2014

Människor säger till mig att lär jag mig att meditera, komma ner i mig själv så återuppstår kontakten. Jag vet inte jag. Är nog lite rädd. Hade under vintern tendenser som skrämde mig lite. Vågade inte lita på dem helt enkelt.

Har nu efter mycket om och men läst ut en bok nu som handlar om en kvinna och hennes kontakt med änglar. Normalt sätt så hade jag bejakat mycket av det hon skriver, men nu blir jag nästan arg över vissa saker. Så hade jag aldrig reagerat för 10 år sedan…

Pendeln har nog fortfarande svängen kvar åt det skeptiska och att ingenting får komma för nära. Inte ens jordiska människor. Blir också så trött på de som hävdar att saker och ting kan ligga utanför oss själva. Att vi liksom är oberoende och kan ta avstånd från det som vi inte tycker om hos oss själva, där ansvaret alltid är någon annans. Där man själv går fri. Ingen går fri! Som om vi lever i en liten isolerad kub av godhet till 100%. Det här livet har givit mig sådant, både inom mig själv och hos andra.

Lorna Byrne skriver en vacker historia om sitt liv med änglarna i boken Änglar i mitt hår.

Det är hennes upplevelse och hennes verklighet. Fast jag som läsare måste ju förhålla mig till den på något vis och lätt vore ju att avfärda allt som nonsens och hjärnspöken. Så tror jag många gör så fort det kommer till saker som de inte kan förklara med sitt intellekt, då slår man hellre ifrån än ens försöker att förstå hur en annan människa tänker och fungerar.

Men jag måste själv erkänna att jag har problem med Lorna Byrne och vissa delar av det hon skriver. När hon beskriver Satan och att den energin ligger helt utanför henne, då liksom hajar jag till:

Jag befinner mig i ständig kamp med djävulen. Djävulen försöker göra det svårt för dem som har en mycket stark tro – och lyckas också ofta på kort sikt. Men jag vet att det inte spelar någon roll hur intensivt Satans onda krafter än försöker förstöra arbetet, för Gud och änglarna vinner alltid i slutänden.

För det första så tror jag inte på Satan som ett eget begrepp, något som är helt utanför oss själva. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Vi är en del av allt och då ingår även sidor som vi inte tycker om, och som Byrne då kallar för Satan. För det andra så låter det på henne som om det är en tävling, att det handlar om vem som ska vinna eller inte. Vadå vinna? Vad för någonting? Det enda man kan vinna (gillar inte det ordet alls) är att acceptera den man är, med både det så kallade goda och det så kallade onda.

Att det är en egen fristående kraft som vi inte själva är en del av, det är för mig nonsens. Sen kan man välja att göra goda eller onda handlingar, men det är en helt annan sak. Ingen är till 100% något av någonting utan vi är en mix av allting. Men många väljer att av olika anledningar bejaka det destruktiva och det som förstör inom en. Svart eller vitt existerar inte, ingenstans tror jag. En person sa till mig att ju äldre hon blev, ju gråare blev saker och ting. Då menade hon inte det på ett negativt sätt, utan just på detta att allt har ofta två sidor och kan man se det, kan man få ihop helheten utan att tro att sanningen bara ligger år ett håll, då blir saker och ting gråa. Inte svarta eller vita.

Fast vad vet jag? Det är bara mina egna tankar kring det hela. Min egen andlighet eller vad man ska kalla det. Är så jordisk just nu som man kan bli i långa perioder. Det enda jag vet är att vi alla är en del av allt, oavsett vilken etikett vi sätter på det. Utifrån det måste man sedan jobba med sig själv och det symptomatiska med boken är att hon inte med ett ord nämner ordet karma. För mig är den insikten central och väldigt viktig att förstå. Det du ger ut, det får du tillbaka. Kanske inte nu, kanske inte ens i nästa liv, men det finns för alltid hos dig. Det du gör mot andra, det gör du också emot dig själv. Karmalagen pratar hon ingenting om, vilket jag tycker är lite märkligt, men som sagt, vi har alla vår väg, tro och vandring att gå.

Mycket är fint i boken. Mycket vill jag tro på. Änglar som viskar till oss, i det lilla och i det stora. Det som förhindrar är vår otålighet att ställa frågor hela tiden utan att vänta på svaren. Vi missar änglarna just för att vi är så otåliga.

Vad vet jag? Jag vet ingenting och ändå så vet jag allt. Vill finna acceptans och lindring. Ber om hjälp med den bön som Byrne själv fått av ärkeängeln Mikael:

De helande änglarnas bön,
som bärs från Gud av Mikael, Hans ärkeängel.
Låt Dina helande änglar,
Din himmelska härskara sänka sig över mig
och över dem jag älskar.
Låt mig få känna kraften
från Dina helande änglar,
och ljuset från Dina helande händer.
Låt helandet börja
på det sätt som Gud vill.
Amen.

Vill ju förstå och vill ju veta en massa. Just detta är både min glädje men även min sorg. Otålig, så otålig att jag fäller krokben både för mig själv och ibland andra. Gör människor besvikna och ledsna när jag själv inte orkar stå upp hela tiden. Visst är det lätt att bli missmodig när jag tänker tillbaka. Det tar tid. Det tar sådan tid vissa saker.

En sak i taget. Men tro aldrig att du är helt ensam.

Sista påskdagen

Sista påskdagen och det är både jobbigt och skönt. Jobbigt för att jag måste ta tag i vardagen och det jag vill med vissa saker, skönt för att jag inte fixar för lång ledighet utan att bli halvt galen.

120409

Kanske är det egna hjärnspöken men jag känner mig återigen så oerhört bakbunden när det gäller min egen blogg. Det är så mycket hänsyn för att detta verkligen ska kunna fungera. Att blogga på det sättet är svårt för mig. Visst kan jag fortsätta att skriva om Madonna, Big Brother, Eurovison och allt sådant där lättuggat, men tillslut så känner jag att det är bara en del av mig själv. Jag vill även kunna skriva om sådant som i djupet berör mig och sådant som jag också inte mår så bra av.

Idag kan jag inte det. Inte ens i det lösenordskyddade så känns det bekvämt.

Våren som alltid för mig varit en tid för hopp och ljus känns sedan ett par år precis tvärtom. Är inte alls bekväm med vissa känslor som vägrar att lämna mig. Våren och sen sommaren ger mig ångest och det är förödande för en som levde upp under den ljusa tiden på året.

Försöker ta till mig det som experterna lärt mig, att låta alla känslorna finnas där, men inte ta in dem, acceptera att de finns men inte bejaka dem. Men det blir så mycket ibland att en del smiter in likt förbannat och gnager hårt i mig. Jag har ju så svårt att förklara detta också för er så att ni inte bara tror att det handlar om självömkan. Ja, det kanske är det allt handlar om förresten… att jag inte kan/vill gå vidare? Vill på ett omedvetet plan.

Svårt att förklara men jag känner mig bedövad, “inlåst” med kastad nyckel. Tåget går förbi i expressfart och jag hinner inte ens se fönstren… jag pratar så brett och vitt om mitt fria val, att det är jag som väljer och har möjligheterna. Och ändå så sitter jag kvar där… och bara tittar… Fläskförminsningsprojektet står helt stilla, jag går varken upp eller ner i vikt… jag går ut och går i alla fall. Tvingar ut mig…

Mer än så här varken kan eller vill jag skriva på bloggen. Gå ner i detaljerna går inte. De får jag behålla för mig själv.