Etikettarkiv: negativt

Ett nytt kapitel

180831 barnen

Igår åt vi middag, jag och barnen. Det var bara Linn som fattades. Elias hade varit hos sin mamma i 14 dagar och nu var det dags att komma till pappa. Han har varit lite krasslig men verkade nu vara på bättringsvägen.

Frida flyttar nu in till mig på heltid och anledningen är helt enkelt att det inte fungerade i stan. Det jag fick höra förvånade mig egentligen inte, även om jag i mitt stilla sinne förundras över hur svårt det kan vara med rak kommunikation, konsekvens och att agera som en vuxen.

Nu fokuserar jag på mina barn och tänker inte lägga mer energi på det som inte går att förändra. Barnen ger mig energi. Vi pratade, skrattade och hade trevliga timmar tillsammans. Hoppas jag ger mina barn kraft och energi att vara sig själva. Försöker vara rak och prata om det som de vill berätta för sin pappa.

180831 Johan

Det var så roligt att träffa Johan. Han berättade om sitt liv och idag jobbade han i den lokala skolan. Allt pekar i rätt riktning och vår relation känns idag väldigt fin och den tacksamhet jag känner för det går inte att sätta ord på.

Egen lya, eget ansvar och jobb. Härligt att få vara en del av allt detta och lyssna till framgångarna i livet.

Idag ska jag kapa äppleträd (det är enormt) och sedan tänkte jag gå en promenad med Frida. Hon har mycket hon behöver få ur sig och mitt öra finns där för henne.

Ett nytt kapitel har inletts där Frida nu bor hemma hos mig på heltid, Min älskade dotter som jag kommer att göra allt för nu att det nu ska vända och att hon ska må bättre. Välkommen hem!

Annonser

Familjeflytt & halverad dos

180829 rosor

Rosorna på baksidan börjar att tackla av.

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

180829 äpplen

Märkvärdigt röda äpplen med en mörk himmel i bakgrunden.

Du kan väl skaffa en ny katt? 

De orden kändes och jag försökte verkligen förklara vad Maxi betytt för mig genom åren. Men det verkade inte som hon riktigt förstod mig. Det kändes att höra det.

Sen detta med att viljan saknas när det gäller motion. Nog kan du ta dig ut en liten stund, även om du är trött… ungefär så gick orden… försökte berätta så ärligt det bara gick hur jag mår idag. Det är svårt med vissa saker, eftersom jag skäms för att jag känner på det viset. Men till stora delar gick det bra.

Hon är ganska rak och lite ”karg” min husläkare, men hellre det än tvärtom. Hon bestämde att jag ska halvera min medicinering och se om likgiltigheten släpper. Tog blodtryck (som var bra 140/88) och försökte skoja med henne om att hur fet jag än är, så är trycket jämnt i alla fall, men det gick inte riktigt hem… Däremot när jag berättade om gruppterapin i början av året då jag kände mig mer deprimerad efter än innan när dam efter dam under sessionen berättade om den ena depressionen och kollapsen efter den andra. Då skrattade hon i alla fall…

Tog dessutom blodprover och ska tillbaka om en månad för kontroll och se om jag mår bättre med minskad dos. Alla reagerar olika gällande antidepressivt och jag har tidigare hamnat i dessa zoombieliknande tillstånd. Känner att jag måste bryta det mående jag bär på sedan en tid. Det framförde jag mycket klart att så här kan jag inte må utan att jag måste försöka med någonting.

På fredag flyttar som sagt Frida till mig och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga om den uppkomna situationen. Elias kommer också eftersom det är skifte i umgängesfabriken.

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten?

Det behövs inte mycket nu för att mina tankar ska fastna i saker och ting. Läser Frida Boisens senaste krönika ”Tack till mannen jag aldrig träffade” där hon skriver så fint om sin egen pappa och Arvid, morfar till mannen hon lever tillsammans med och hans fina ord till honom:

Det var nog när morfar Arvid låg och dog, och när han sa: ”Det enda jag tycker känns riktigt tråkigt är att jag inte kommer att se vad som händer med dig. För du kan så mycket.

Orden som bara funnits inombords i årtionden klingar över frukostbordet. Ord en ung pojke aldrig glömde. 

Det klart att detta sätter igång tankar hos mig själv. Vet inte om jag numera bara är uppfylld av det negativa och sådant som gjort mig illa genom åren, men hur jag än försöker hittar jag inga positiva ord om mig i mitt inre.

Var jag så hemsk som barn och tonåring? Eller är det så att jag blivit så inkapslad i ömklighet, offertält och liksom inte kan ta fram det positiva från min uppväxt? Jag vet inte längre…

730625_jerry.jpg

Sommaren 1972 i Bergvik

För det enda jag minns är taggarna och det som fastnade. Det negativa och hur äcklig jag var som gillade killar och inte förstod bättre. Kanske självsuggestion till viss del, men det måste ju ha kommit någonstans ifrån?

Att få läsa om motsatser och hur Frida Boisens pappa var emot henne värmer i mig. Ett sådant stärkande minne att ha med sig i livet när pappan på hennes 35-årsdag höll ett fantastiskt tal till henne måste vara underbart att ha med sig på livets krokiga väg.

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten? Något som betydde något på riktigt?

Jag tänker och tänker lite till. Helt tomt. Hittar ingenting. Så illa kan det väl ändå inte vara? Kanske har starten i detta liv fått mig att slå bort det positiva genom åren? Ser bara tennsoldaten i trappen som kämpar med att stå upp oavsett vad som händer runtomkring honom. Han stängde av allt för att överleva.

Minns tyvärr bara det människor sa till mig om att jag var svart i sinnet och detta som förföljt mig sen 6-års ålder av gap och skrik att jag skulle skämmas. Orden minns jag inte exakt idag, men blickarna på mamma och pappa glömmer jag aldrig den där sommardagen i Bergvik 1972. Deras hårdhet gentemot mig och kanske var det så att efter den upplevelsen stängde jag mig helt för att kunna ta emot någonting positivt?

Känner bara ledsenhet när jag tänker tillbaka på min barndom. Är inte ens arg idag. Bara ledsen och uppgiven.

Nej, jag minns inte några ord som jag haft med mig på vägen och som lyft mig. Har skrivit om det i min livsbok, som jag idag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Den får ligga där den ligger.

Frida Boisens krönika är fin. Jag är glad att läsa om hennes pappa och morfar Arvid och vilka fina män de var.

 

Ögonkoll, bankglädje & dränering

Ögon

En vänlig själ har givit mig ett presentkort hos memira för en förutsättningslös undersökning av mina ögon och vilken hjälp jag kan få. Det kostar mycket pengar om ögonen går att operera, men samtidigt kan jag bli av med glasögon och linser för all framtid. Det känns som om det är värt det.

Pengar

Fick igår ett glädjande besked från Swedbank. De pengar som någon stal från mitt lönekonto har jag fått tillbaka. Tack Swedbank! I detta har ni agerat proffsigt och på ett mycket bra sätt.

Det finns saker just nu som dränerar mig en del. Måendet påverkas tyvärr negativt och jag ser för närvarande ingen väg ur detta. Hur jag än gör blir det “fel” känner jag. Det är väldigt frustrerande eftersom min goda vilja påverkas och den kompass jag haft i livet sedan en tid påverkas på ett sätt som inte är bra för mig. Orkar liksom inte hålla upp vissa saker med min vilja, sådant som tidigare gick mycket bra, det fungerar inte alls just nu.

Alkohol är inte inblandat. Den vägen är stängd för mig. Så att ni slipper spekulera i om jag åkt på ett återfall. Det har jag inte och nu har det gått 2 år 5 månader och 16 dagar utan en droppe alkohol. Det är jag väldigt stolt över kan jag tillägga, nu när så mycket annat inte fungerar såsom jag vill att det ska fungera. Men som sagt, alkoholen är en stängd väg. Murar, bommar och stängsel i massor. Går inte att passera längre!

Jesus

Ber om stöd och en väg framåt. Om kraft att kunna gå vidare utan att göra mig själv eller andra illa, för det är det sista jag vill.

Detta som kallas för livet. Prövningar och val. Min så kallade intuition säger mig att inget göra, inte agera samtidigt som just detta tär en del på mig. Hur vilar jag i det valet?

En sista sak som är positiv. Åtminstone för en sommarälskare som jag är. Kolla bilden på mitt instagramkonto! Härligt!

The Queen of Life

I dessa tider behövs hon mer än någonsin. The Queen of Life och allt och lite till i min värld… Madonna cirkulerar som motkraft till det som är tufft just nu. Tungt och mycket motstånd. Mycket negativa krafter och mörker i rörelse.

Då behövs motvikter och alternativ. Tackar Gud för Madonna.

Foto: Leslie Kee

Bilden är tagen av Leslie Kee i april 2016.

Madonna 201606_02

Det finns fler bilder hos MadonnaRama.

När det är tufft då lyssnar jag mycket på min favoritlista med Madonna som jag har skapat på Spotify. Där skiftar låtarna över tid beroende på humör och sinnesstämning. The Power of Good-Bye ligger dock blytungt fast på listan, år efter år… The Queen of Pop är för alltid inristad i mitt hjärta.

Relaterat:
L’Officiel Thailand May 2016 Rebel Heart Photographed by Leslie Kee

Medvetenheten gör att hälften är vunnet

Det är JAG själv som är min största fiende. Det är JAG själv som tänker elakt och negativt om mig själv. Som TROR en massa och till och med på ett undermedvetet plan förutsätter det värsta, för att det liksom är utgångsläget som jag i paradoxen känner igen och tror mig “behärska”.

Ingenting kunde vara mer fel.

Det är just detta som är gamla tankemönster. Där JAG lurar mig själv i att tro att tryggheten ligger i det som jag känner igen, oavsett hur negativt och destruktivt det är för mig. Det är inte ens medvetet många gånger.

Det är så svårt när det blir skarpt läge för mig att även i praktiken förstå detta. Förra veckan var hemsk. Gamla tankar och idéer poppade helt plötsligt upp i skallen på mig igen. Jag blev så förvirrad några dagar och visste inte hur jag skulle ta mig ur allt detta.

Låta allt bero. Andas och bara vara.

För det går över. Tankarna minskar och att inte agera eller göra någonting överilat, det är mitt svar på allt detta som virvlar inom mig. Starka känslor och svar på dem att jag är värdelös, liten och svag. Precis som jag alltid tänkt tidigare och dessutom så flyr jag när jag känner för mycket och inte har kontroll på känslorna.

Att känna på riktigt har för mig varit det allra svåraste. Utan skydd och vägar att fly till. Det är ok att känna alla känslorna. Trots kraftig ångest och beteende som jag inte är stolt över, så är jag ändå medveten om det som sker och då är hälften vunnet. Låta allt bero. Andas och bara vara. Det går över.

Det är JAG själv som är min största fiende till utveckling. Det vet jag ju. Och ändå så blev jag nu så rubbad i mina känslor, att jag under några dagar tappade allt. Det kändes i alla fall så och jag var förtvivlad ett kort tag. Men att låta allt bara komma och sen stå ut oavsett utan att göra något destruktivt. Det är så tufft, men det fungerar. För mig är ju löpningen guld värt.

Vad är alternativet? Vad är det värsta som kan hända? När alternativen att supa eller hoppa framför tåget är någonting som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig ta till, vad är då alternativet? Vad är då det värsta som kan hända?

Det gör ont ett litet tag och sen tonar det ut… om man låter det göra ont. Pratar med sig själv och frågar sig själv vad detta står för. Inte försöker fly och göra allt för att slippa känna även det jobbiga för då minskar det onda, sakta men säkert. För det är JAG som är min största fiende, inte du eller någon annan. Jag har makten i mitt liv, ingen annan.

Sen att jag återigen hamnar i samma känsloscener i det här livet, det är en stor lärdom i det som för mig är väldigt tufft att inse. Men jag kämpar med det… och någonting har jag lärt, det vet jag. För det så försöker jag klappa mig själv på axeln. Nu har jag dessutom tagit tjuren vid hornet i en känslomässig sak och varit så jävla ärlig jag bara kan… det vet jag är det bästa och det gör att inga vägar bort i lögnernas alléer är möjliga. Vet att det kommer att känns skönt på sikt.