Fortsätter att ”skriva av mig”. Fortsätter att ”se tillbaka” via de påminnelser som webbverktyget ger mig. Känner att det är nyttigt att se hur jag resonerade tidigare. För tre år sedan kom jag i kontakt med Carolina Lookatt och Livskällan för första gången. Det är spännande att se vad som har hänt sedan dess och då speciellt under åren fram till 2025, då behandlingarna tog en paus.

Foto av Arina Krasnikova pu00e5 Pexels.com

Som en ”tillfällighet” ska jag till henne återigen. För att få healing, men också för att en del av mig längtar väldigt mycket efter henne. Vi får se hur behandlingen kommer att se ut den här gången, ett år senare sen sista gången. Tacksamhet och nyfikenhet på vad som komma skall. Vet att lärdomarna aldrig tar slut. Vi lär hela liv.

Så här skrev jag för tre år sedan:

Ovillkorlig kärlek, att tycka om en för att man är den man är, det är för mig den tuffaste utmaningen i det här livet. Vart kommer de känslorna i mig i från? Att det alltid finns villkor för att bli omtyckt och accepterad? Mycket intressant när jag försöker tänka tillbaka på hur min uppväxt var. Vet inte riktigt när detta kom in i mig, men misstänker starkt att upplevelsen i Bergvik vid sex års ålder har präglat mig mycket. Uppfattade min mors kärlek som villkorslös, men kanske var så inte fallet? Vad min far befann sig, det vet jag mycket väl. Han var inte snäll emot mig, varken fysiskt eller psykiskt någon gång under min uppväxt. Han försökte på sina villkor och ofta med alkoholen inblandad, vilket jag hatade.

– Fokus på egot & spirituell mentor, 231116

Allt går igen. Som ett mönster. Sakta men säkert framåt. Ibland känns det inte alls så, ibland slår det tillbaka djupare och då måste jag vila lite. Nu har det gått tre år sedan jag skrev detta. Tre år av nötande, tre år av att vara i detta liv. Känna, stanna upp och vara här.

Känner än mer att det i första hand handlar om att acceptera sig själv. Tycka om den man är och utifrån det möta livet eller hur jag ska säga. Först när du har en kärlek till dig själv, först då kommer du vidare med andra saker. En lång väg för mig och som jag tror för många andra. Man hittar hela tiden på saker för att slippa ta tag i vissa känslor. Det är så vi människor fungerar. Det är egentligen inget konstigt att personlig utveckling tar många år, och som jag tror, många liv ibland, för att liksom ”komma vidare”.

Foto av Ugur Tandogan pu00e5 Pexels.com

Vi behöver känna och uppleva det vi är i. Även om det ibland är obehagligt och tufft. Det finns en lärdom i allt. Det är svårt att se detta om saker och ting är mörka och ger en ångest och starka flyktkänslor. Att fly känslan förlänger saker och ting. Nu menar jag inte att man ska stanna kvar för länge i det mörka, då blir det kontraproduktivt, med offermentalitet och en hjälplöshet, många gånger för att man inte kan se hur mycket man faktiskt kan klara av utan att behöva fastna för länge i det negativa. Prata med någon, ta hjälp och våga vara sårbar och visa alla känslorna. Var ärlig och rak. Mot dig själv och mot de som du litar på.

Är själv i perioder dålig på detta. Tror mig ha kommit längre än jag gjort för att våga stanna kvar, men kommer på mig själv ibland med att återupprepa gamla mönster istället. Livet är hela tiden lärdomar. I det lilla och i det stora. Vi är här för att känna.

Inför mötet med Carolina försöker jag vara ”blank”. Inte vara före i tanken och tro mig ha kontroll. Lita på flödet och de som är med mig på vägen. Oavsett vart de befinner sig. Det är för mig en del av mina lärdomar som jag under många år nu gjort mitt bästa för att lära mig.

Ibland är det så tufft och den här årstiden förstärker vissa tunga känslor. Att ens kliva upp på morgonen kräver sin tid. Våga ta hjälp och våga prata om det. Gör saker, gör någonting för att förändra. Kämpar själv med det.

tänkvärt

”Extremism is so easy. You’ve got your position, and that’s it. It doesn’t take much thought. And when you go far enough to the right you meet the same idiots coming around from the left.”

– Clint Eastwood 2005