Egot står i vägen för mycket. Egot är ofta ihopkopplat med destruktiva handlingar och mörker där den egna vinningen är central. Det är lättare med mörka och tunga tankar än motsatsen i många fall när egot får dominera för mycket. Det kostar liksom på mer att vara varm, ljus och se saker och ting med kärlek. Man utmanas då på ett helt annat sätt eftersom man då riskerar att värderas och utsättas för andras bedömningar. Så tänker jag kring egot.

När vi föds tror jag vi har vissa personlighetsdrag som antingen förstärks eller försvagas beroende på hur vi behandlas som små. Vi går ner i en familj och en kropp för att lära oss saker. Samtidigt tror jag att den fria viljan är bra mycket kraftfullare än man kan tro. Allt är inte hugget i sten och vi får många möjligheter att hitta det ”flow” för att utvecklas som själar. Vågar påstå att det i de allra flesta fall handlar om att leta efter ljuset och kärleken i olika former. Men jag tror samtidigt, och det är här det börjar bli tufft med tankarna, att vi behöver motsatsen också för att kunna känna detta.

Vad är då motsatsen? Det är tufft att prata om tycker jag. För att känna kärlek och ljus måste man förstå vad hat och mörker är för någonting och jag tror att man måste ha känt även de känslorna i djupet. Att leva i ett ingenmansland där känslor saknas är väl bättre än att leva i hat för länge, men det blir också i längden svårt. Vi får alltid känna alla känslorna. Kanske inte i samma liv, men över en tid och några konstellationer tillsammans med andra själar. Karma och ge och ta är för mig en realitet.

Ovillkorlig kärlek, att tycka om en för att man är den man är, det är för mig den tuffaste utmaningen i det här livet. Vart kommer de känslorna i mig i från? Att det alltid finns villkor för att bli omtyckt och accepterad? Mycket intressant när jag försöker tänka tillbaka på hur min uppväxt var. Vet inte riktigt när detta kom in i mig, men misstänker starkt att upplevelsen i Bergvik vid sex års ålder har präglat mig mycket. Uppfattade min mors kärlek som villkorslös, men kanske var så inte fallet? Vad min far befann sig, det vet jag mycket väl. Han var inte snäll emot mig, varken fysiskt eller psykiskt någon gång under min uppväxt. Han försökte på sina villkor och ofta med alkoholen inblandad, vilket jag hatade.

Att se sammanhangen och kopplingarna varför jag behövde gå igenom vissa saker i mitt liv och då speciellt om det är smärta och mörker inblandat, det har varit svårt. I det är jag inte unik, men man måste alltid börja med sig själv och acceptera det man varit med om. Man behöver inte tycka om det, men någon slags acceptans behövs för att komma vidare. Klarar man inte av det eller fördröjer ”läkning” då fortsätter det bara. Säger inte att man ska jubla och vara tacksam över det man är med om, inte alls, men man måste någonstans se kopplingarna och dra slutsatser varför man möts av vissa saker i sitt liv som alla gånger inte är så positiva och ljusa. Allt har en mening och det kan vara svårt att hantera. Så har det varit för mig i alla fall.

Att gå till Lookatt och få henne som spirituell mentor kommer att bli en utmaning för mig. Det vet jag, samtidigt som jag känner att det är hög tid att utmana mina rädslor och det jag tycker om mig själv. Har under åren rent intellektuellt bearbetat mycket av det jag nu behöver lära mig praktiskt.

Carolina är en otrolig själ som jag kände väldigt starkt för första gången jag kom i ”kontakt” med henne via en anslagstavla på Kumbha i Uppsala i somras. Kände direkt att om någon ska kunna hjälpa mig framåt i djupet och förstå att vi består av så mycket mer än en kropp, då är det hon. Kan inte förklara detta mer än att jag ”fick hjälp” av någonting som vill mig väl. Sen att hon accepterade mig och ville bli min mentor i detta, det är jag så tacksam över.

I augusti 2023 startade hon tillsammans med en vän Livskällan i Uppsala. Blev så glad över detta och känner så starkt för Livskällan och deras verksamhet. Vill dem så väl och hoppas att jag på något sätt kan dra mitt strå till stacken i framtiden.