Tre äldre själar går alltid bredvid varandra med sina rullatorer och har gjort så under lång tid nu. Ibland när jag är ute och promenerar ser jag dem och blir varm om hjärtat.
Synen fick mig att tänka tillbaka på mitt liv och vänskaper som kommit och gått genom åren. Tilliten och förmågan att se bortom det svarta eller vita har varit svårt för mig och då speciellt under åren då alkoholen fanns i mitt liv. Alkoholen förstärkte de sämre sidorna hos mig och fick det svart-vita än starkare. Det har resulterat i flera förluster av vänner som jag idag kan sakna under vissa perioder.
Den där 6-åringen som kastades in i den rökdoftande vita Volvo Duetten förföljer mig fortfarande.
Att gråtandes titta framåt mot framsätena och inte få någon förståelse, inte ens från mor, utan bara tystnad, har nog vingklippt pojken mer än han först trodde.
Detta på flera olika plan eftersom han fortfarande känner sig illa till mods när han tänker tillbaka på den där sommaren 1972. Tror relationer oavsett karaktär tagit stryk av detta svek pojken då tvingades utstå.
Det tog många år som sagt innan pojken ens kunde koppla ihop detta med de relationsproblem som kom senare i livet. Vänskap, rädslan att inte duga och förgå istället för att förgås genom att straffa ut sig från någonting som kom för nära eller blev för allvarligt har skett flera gånger under pojkens år i det här livet. Det är som om pojken stannat känslomässigt och aldrig kunnat komma vidare.
Idag finns mycket ledsenhet över hur mycket detta har påverkat. Tror att det är en stor orsak till problemen även med relationer där fröet till kärlek gentemot någon person och då helst av sitt eget kön funnits. Skam och känslor av äckel.
Det var ju detta som pojken inte förstod när han var 6 år att det var fel enligt hans föräldrar att “leka” med en annan pojke och oskyldigt utforska varandras kroppar. När man är 6 år styr nyfikenheten och någonting rätt eller fel finns inte i den åldern. Det visste inte pojken och hur skulle han kunna ha veta det?
Tankarna kring detta pratas det inte om inför någon… varje avvisning, varje bakslag och oförmåga att behålla en vän eller få ett positivt gensvar vid de få tillfällena känslor fanns med i bilden, de sätter sig som stora feta taggar i hjärtat.
Det finns någonting i pojken som hatar och säger att han förtjänar detta öde där han idag sitter ensam sedan flera år. Intellektuellt förnuft har inte en chans i detta.
Det går inte att skylla situationen på andra. Ansvaret för sina relationer och att det gått som det har gjort med en del saker ligger inte på någon annan. En annan insikt finns idag om varför närmandet till andra människor varit svårt under livet och varför det i många fall slutat med konflikter och tråkigheter.
Det är väldigt få som varit med under många år. Kärlek och modet att våga har varit nästan obefintlig. Vågar inte och då vinner ensamheten. Så fungerar det ju.
Stor sorg kring tankarna om detta. Social och öppen i grunden, men många gånger finns inte förmågan att visa detta på grund av dålig självkänsla. Duger inte, värd mindre på något sätt. Tankar på hypnos för att “gå tillbaka” finns där och kanske är det en väg framåt?
För pojken i baksätet i den rökdoftande vita Volvo Duetten och hans vingklippta känslor är ständigt närvarande.
jerryolsson.se 