Den här årstiden, de här dagarna i mitten av november. Tuffa tider för många av oss. Mörkret blir alltmer påtagligt, kylan tilltar och vädret är grått och ger ingen energi alls. I går kom första snön. Visserligen blask och blött men nu är vi där. Det blir visserligen aningen bättre med en vit matta på backen, men till det kan det fortfarande ta veckor. Ibland kommer det inte alls.
Ser mönstren i mitt bloggande och de senaste åren har tungsinnet dominerat. Så här skrev jag för tre år sedan:
Helt plötsligt så rädd för framtiden och att livet är ändligt. Mer än tidigare. Ser bara mörkret helt plötsligt. Med en kropp som förfaller och ett minne som tappar alltmer. Åldras och liksom tappa greppet. Vet att det är en av förutsättningarna i ett jordeliv, men för det känns det jobbigt och skit. I alla fall idag.
– Oro & ångest 14 november 2023
Året efter:
Fastnar i tankar som är väldigt nära bitterhet. Sen som jag skrivit tidigare, motorn känns nästan tom och de positiva tankarna är som bortblåsta. Livskraften är låg och jag blir mest irriterad på saker och ting. Kanske mest på mig själv. Som om jag inte tillåter mig själv att fyllas på av det positiva. Som om det inte går.
– Intellekt & känslor 14 november 2024
Mönstren går igen, varje år vid den här tiden. Som om man är programmerad och mycket handlar om att ”stå ut” en dag till.
Känner igen mycket av känslorna även detta år 2026. Alltid i november återkommer tungsinnet. Men, och det är något positivt (kors i taket!) att det inte är riktigt lika djupt i år som tidigare. Det är min känsla.
I år har jag min träning. Något att ty mig till och något som ger mig struktur. Tre dagar i veckan är det träning och här är jag stenhård. Inga undantag och även om en del av mig försöker ”känna efter” går jag ändå ner till lokalen och kör mitt program. Det är min räddning i år. Kan låta drastiskt men för mig handlar det om liv eller död.
Det känns alltid bättre efter ett pass. Ibland har jag svårt att komma igång, men jag cyklar alltid en mil. Ger mig själv 20 minuter på cykeln. Sen kör jag olika pass på maskinerna i ytterligare 20 minuter. Vi får se om jag orkar att utöka längre fram.
Börjar känna skillnad i kroppen och det gör mig än mer bestämd att köra vidare. Detta gör även att mitt psyke mår lite bättre än tidigare. Men visst finns det tunga tankar trots allt. Det är en svår årstid som sagt i min värld och under hela mitt liv har denna period på året alltid gjort mig låg.
Måste också säga att jag blir inspirerad av att se äldre bilder på mig. När jag var rundare och vägde alldeles för mycket. Vill inte tillbaka dit igen. Det gör mig gott att se skillnaden. Visst, det har kostat mig massor med Mounjaro, men alternativet hade varit än sämre. Det inspirerar mig att fortsätta lite till. Det i kombination med träningen är bra för mig.
Men visst stångas jag med tankarna på ändligheten. Att en dag är det över. När jag hamnar riktigt djupt i dessa tankar blir det fortfarande väldigt obehagligt för mig. Som om jag inte litar på min tro tillräckligt mycket. Att meditera och sitta still i tystnad är en påfrestning för mig. Värre än tidigare faktiskt.
Som om jag öppnar upp någonting som jag inte har kontroll över. Försvinner bort i någonting okänt och ibland nickar jag till och minutrarna är som utraderade. Försvinner bort i något okänt. Detta gjorde jag inte tidigare och kanske är det positivt, om jag bara vågar släppa än mer på kontrollen, men lite otäckt är det allt.
Som sagt, någonstans inom mig känns det ändå bättre än tidigare. Det är ok som det är. Jobbet är som det är och det är ok. Kan ibland tänka tillbaka och bli lite låg av hur det har blivit, men det är som det ska vara. Här är det precis tvärtom egentligen numera, att veta att det finns ett slut är inte alls lika läskigt som för några år sedan. Göra det bästa av det som är. Försöka lite till. Men visst kan det ibland vara tufft med den sociala biten och försöka hänga med. Vi är inte så många kvar från förr och då menar jag 10 år tillbaka i tiden typ.
Men jag har tendenser till ledsenhet när jag tänker tillbaka. Så är det. Åldrandet är obarmhärtigt på så vis. Allt förändras och jag tycker att när man blir äldre märks det alltmer. Försöker även här att bara acceptera och set det positiva med att bli ett år äldre. Det känns allt viktigare att vara här och nu. Känna ut så mycket det går medan man kan. Vara i rörligheten och upptäcka saker, i det lilla och i det lite större. En sådan stor gåva vi människor fått. Helt enkelt vara tacksam för det man fått.
Maja är min jordiska ängel. Det har jag sagt många gånger. Vi gosar mycket på morgonkvisten när hon kommer till mig vid kaffet de dagar jag jobbar på distans och på helgerna. Det är en fin stund tillsammans som vi har. Hon betyder allt för mig.
Vara i nuet med Maja är nyttigt för mig. Hon jordar mig. Hon bara är. Vilket föredöme!
