A är där och ”gräver” där ingen annan varit, där ingen annan fått tillträde. Smärtan i känslan är på en nivå jag aldrig upplevt tidigare. Det fick mig i rejäl gungning idag. Samtidigt vet jag att det finns inget alternativ. Jag måste tillbaka dit in. Stället som är orört, svart och gyttjigt av smärta.
Dåtiden, det som manifesterades sommaren 1972 i Bergvik och som lade sordin på en jävla massa under många år.
Stopp och belägg. Stå kvar. Tro ingenting. Din plats är här. Försök inte!
Litet trångt, mörkt och ensamt. Det är farligt att försöka någonting annat. Många vill dig illa, människor är inte vad de utger sig för att vara!!
Dåtiden, den där dagen i Bergvik. Den där stunden i lekstugan, då jag stängde ner helt och sen efter det aldrig öppnade upp igen, utan förstärkte muren under åren istället. Dåtiden närmar jag mig tillsammans med A och för mig är det oerhört smärtsamt att ”gräva” i detta.
Sveket och ilskan mot min mamma blir tydlig. Hon som var min enda trygghet, var hur märkligt det än kan låta orsaken till att detta blev så djupt och smärtsamt som det blev för mig. Det visar det jag nu kämpar med. Ilskan över sveket kommer fram nu tillsammans med den stora svarta gyttjiga sorgen som är så äcklig att ta i. Det som jag aldrig tidigare kunnat närma mig på riktigt.
Har aldrig klarat av att se att mamma kunde ha en del i allt detta. Mamma som var den enda jag hade då. Sen när hon tog sitt liv, blev liksom skulden min på flera sätt. Jag tog på mig en jävla massa då och förträngde detta som hände i Bergvik helt. Såg aldrig hennes del i det som jag nu med mycket sorg och ilska börjar känna och förstå.
Det känns som om jag sviker mamma genom att känna som jag nu börjar göra. Det får mig att må illa. Det är ju henne det är synd om. Hon som lämnade livet för en jävla massa svärta och sorg. Då att upptäcka och förstå vad som verkligen hände i Bergvik, blir oerhörda känslokollisioner för mig.
Jag är livrädd. Motståndet är starkt. ”Frestaren” vill ta över och styra tankarna så att jag får kontroll igen. Flykten ligger på lur igen, till det som tröstar och ger mig den trygghet som jag levt med hela livet. Den falska tryggheten som bara främjar stagnation och att jag inte kommer vidare. Den falska och fula.
Fy fan säger jag bara. Dessa jävla bottenlösa känslor av skit gör mig inte bara ledsen utan jävligt arg och förbannad. Ilsken och hatisk mot det som verkligen var.
Mina val till frigörelse går endast genom att på allvar och i djupet känna smärtan och sorgen som jag begravde den där sommardagen 1972. Jag vet ju det med intellektet. Men att på riktigt gå in i känslan är för jävla jobbigt alltså. Det jag kände idag var liksom en ny nivå på eländet. Nu vet jag i alla fall vart roten till allt finns och varifrån allt kommer från början. Bara det är ett stort steg framåt.
Blir så ledsen när människor är snälla emot mig. Vill mig väl och verkligen menar det. Så svårt att ta det. A är en sådan människa och det skrämmer mig samtidigt som jag vet att jag nu ska stå kvar oavsett om jag blir galen av sorg och tappar kontrollen totalt. Vad är det värsta som kan hända?
jerryolsson.se 