För en månad sen lämnade Igor familjen.

Ibland när jag tänker på hans sista dag i livet faller tårarna. Det sorgliga hur slutet blev och hans kamp sista timmarna. Svårt att tänka på detta samt avskedet och nu har det alltså gått en månad.

Han blev mig så kär och jag kan vissa kvällar verkligen sakna honom. Från att ha varit rädd och försiktig vann jag hans förtroende sakta men säkert. Sista året kom han upp i min famn och vi gosade och jag minns vid flera tillfällen hur jag tänkte här och nu, njut av denna stund och så rätt jag hade. Nu kan jag inte längre gosa med Igor fysiskt, men han finns i en film, en bok och på tavla.

Min älskade fina kattpojke som betytt så mycket för mig. Igor fick mig att komma ner i djupet i känslorna som jag inte riktigt var beredd på. I det har jag lärt mig väldigt mycket och gör så fortfarande.

Saknar dig Igor, som jag saknar dig!