De var snabba Önskefoto med att skapa en minnesbok av min älskade kattpojke Igor. Den kom idag och är så fin. Så glad att ha en bok att bläddra i nu när tankarna blir för tunga och jag vill minnas honom.

En av sidorna med massa fina bilder på Igor.

Ett helt uppslag. En av bilderna är från den 21 april 2020 då Igor gick ut för första gången. Det är som om jag inte riktigt förstår vad som hänt fortfarande vissa stunder. Det är liksom så overkligt det hela. Väntar bara på att han ska stå vid altandörren och vill in. Minns att det var så även med Felix en tid efter att han dog. Maxi såg jag hela tiden under en buske på baksidan. Mitt sinne ville så gärna.

Igor älskade att vara ute när det snöade. Så livfull när han lekte med snöflingorna. Den här bilden tycker jag mycket om så den fick bli baksida på boken.

Den här minnesboken ska jag titta i när saknaden blir för stor. Fortfarande är det för jobbigt att titta på filmen om Igor som jag på något konstigt vis lyckades slutföra och få gjord.

Det finns en känsla som är svår att förklara och det är känslan av total förtvivlan och vetskap om att han aldrig kommer tillbaka. När den slår till blir jag så ångestladdad och nästan förlamad.

Tiden gör att den känslan kommer alltmer sällan, men när den kommer, då blir jag förtvivlad och saknar Igor så oerhört mycket.

De säger att tiden läker alla sår. Nja, kan fortfarande med ledsenhet tänka både på Maxi och Felix. Ett slags konstaterande att det är som det är, men sorgen och saknaden försvinner aldrig. Man kan och måste leva med det som hänt, men att tiden läker alla sår?