Är vägen utstakad och klar? Finns det en fri vilja där jag kan påverka mitt liv?

Ljuset finns där. Vågar jag gå hela vägen? Vad händer med det jag då känner till och det som idag gör att det fungerar?

Gamla tankemönster och gamla sätt sitter så starkt. Utmanar varje dag, vilket ibland skapar en trötthet och uppgivenhet. Vet inte riktigt varför. Förbrukad och gammal.

Mediterar varje dag nu. Ibland sitter jag där och är ändå någon annanstans. Vet inte riktigt vart. Som bortdomnad. Tomheten skrämmer.

Katastrofkänslorna har försvagats, men inte försvunnit helt. Rädslan för åldrandet och allt vad det innebär likaså. Tankarna på döden är så paradoxala att jag själv varken vet in eller ut. Befrielse kontra tvivel trots allt. Som om jag inte litar på det jag får till mig. Vet inte varför jag håller på som jag gör?

Kan man släppa taget lite grann bara? Är det detta som min livsresa handlar om? Lite åt gången och inte allt på en gång. Gamla tankemönster fastgjutna över flera liv?

Sista dagarna försöker jag acceptera mitt egna sällskap och känna en trygghet i det. Men det är så svårt. Som om jag fortfarande väntar på att någon annan ska ta hand om mig och vägleda mig de sista åren här på jorden. Vissa timmar går det bättre att vara med mig själv, medan vissa andra handlar om att få tiden att gå. Till vad? Vilket skifte då i medvetandet?

Se allt levande. I djupet.