Försöka vila i det som jag åstadkommit så långt. Klarar inte riktigt av det känner jag. Kroppen blir äldre och stelheten tilltar. Känningar i höger sida av rygg och ben. Vet att färre kilon och rörelse lindrar. Men när energin är så låg vissa dagar känns det som jag får vara glad om jag ens orkar mig ut i detta gråa.

Idag är ingen bra dag och så får det vara. I morgon blir det bättre.

Helt plötsligt så rädd för framtiden och att livet är ändligt. Mer än tidigare. Ser bara mörkret helt plötsligt. Med en kropp som förfaller och ett minne som tappar alltmer. Åldras och liksom tappa greppet. Vet att det är en av förutsättningarna i ett jordeliv, men för det känns det jobbigt och skit. I alla fall idag.

Som om jag bara måste ha någonting annat att tänka på. Än varat och mig själv.

Har ju gått igenom nästan hela lägenheten nu. Finns liksom inget mer, än småsaker, att ta tag i. Det skapar ångest inom mig. Oro och ångest. Känner mig rädd och orolig. Finns inget egentligen att ta på, utan det är en allmän känsla. Det får vara så nu och det viktiga är att jag inte sluter mig igen och inte pratar med någon. Stå där med min oro och ångest inför andra gör att den mildas. Vet ju att det är så.

Stängt bloggen några dagar. Öppnar igen nu. Återigen för att jag inte kan stå för den jag är fullt ut. Som om jag tror att människor vill mig illa. Gamla mönster från förr? Eller är det folk här som förfäras över det som händer och det som jag berättar? Varför bryr jag mig ens?

Förstår ibland inte ens själv syftet med bloggen och varför jag berättar så mycket här. Det är så kluvet eftersom jag vet att öppenhet är det bästa för mig. Man kan inte vara omtyckt av alla. Så är det bara. Är väl rädd att bli bortglömd och att ingen bryr sig om mig. Då finns i alla fall mina ord här. Även om de idag är mörka och inte muntra någonstans…