Bilden är från Tarifa och är tagen på min födelsedag förra året.
Återigen måste jag gå inåt och försöka förstå varför jag fortfarande får ångest av de årliga sifferbytena. Ibland går det hyfsat, men allt som oftast får jag ångestpåslag och tankarna om att duga och stå upp för mig själv gör sig påmint.
Om ett par veckor är det dags igen. Ni som känner mig någorlunda vet att jag har haft svårt för födelsedagar och att stå i centrum. Det oundvikliga att åldras bearbetar jag hela tiden och tycker väl att det känns mer ok i år än tidigare. Men ändå, det är för mig den bästa dagen när allt väl är över.
Det har inget med människorna omkring mig att göra och de som vill fira mig. Det gör mig gott och jag är glad för alla som firar mig. Det är inte där problemet ligger.
Har bjudit in familjen och det har blivit så att jag kommer att träffa dem i helgen samt på min födelsedag. Alla kunde inte komma samtidigt och då blir det två helger på raken. Detta är väl inget märkvärdigt egentligen, men ändå skapar detta en ångest i mig.
När jag försöker tänka efter varför handlar det som sagt om att jag inte vill vara i centrum, att jag inte vill ”bedömas” och att jag inte tror att jag ”bär”. Vill inte göra människor ”besvikna” på något tvistat sätt. Som om jag måste slänga in en brasklapp innan så att det inte blir så negativt när firandet väl sker.
Det är inte alls logiska tankar, men de finns där. Duger det jag bjuder på, är mitt hem tillräckligt ok att ”visa upp” osv. Vet att det är gamla mönster och tankar från förr. Vet det. Men de finns ändå där. Men jag tror att bara vetskapen och medvetandet om att det handlar om andra saker än mig själv, gör att det blir lättare.
Det här med födelsedagar har alltid varit svårt för mig. Barndomens upplevelser kring födelsedagarna är kanske en del av förklaringen. Utebliven uppmärksamhet skapade besvikelser som gjorde att för varje år när det var dags för födelsedag, ville jag bara fly undan för att inte bli besviken igen.
Så skrev jag för ett år sedan om att fylla år. Svaret kanske ligger i hur det kändes när jag var barn och födelsedagen närmade sig? Vem vill inte ha uppmärksamhet och vara älskad av sina föräldrar? Försöker verkligen att bryta den känslan, men mycket kommer upp per automatik i mig. Då gäller det att inte slå bort, utan stanna kvar. Då klingar det av tillslut och blir ”ofarligt”. Det går inte att stanna tiden. Det går inte att undvika det oundvikliga. Ingenting är beständigt, allt är i ständig rörelse, så även detta med att födas, leva och dö.
Att fylla år är att uppmärksamma ett år till på jorden. Fira att man grejade ett år till. Vad är liksom alternativet? Så måste jag tänka, att jag fick ytterligare ett år. Att jag ”jagar” det positiva och alla positiva känslorna av att vara människa istället för att bara se hur kistlocket närmar sig…
Förra året när jag firade 60 åkte jag till Spanien. Syrran M och Mange var med. Då blev allt så mycket lättare. Visst, vi firade med middag och så på kvällen, men det blev på ett annat sätt än om jag bjuder in själv. Var i Gibraltar och upptäckte en massa saker. Satt i bil och såg delar av landet under dagen, var på den sydligaste punkten Tarifa och min födelsedag blev liksom sekundär i all jakt på upplevelser. Precis såsom jag vill ha det. En del av mig längtar tillbaka till resandet och att upptäcka saker och ting. Gillade att bila med dem.
Men jag vill ju ändå träffa min familj och då är födelsedagar ett bra tillfälle. Även min egna. Livsskolan kallar. Kapitel.. …ja vilket är det i ordningen?
Relaterat
251121 – Sifferbyten genom åren
