Det är så lätt för mig att sugas in i gamla invanda mönster. Så svårt att rubba dem när de väl får fäste. Årstiden med mörker, kyla och död gör inte saken bättre. Offerkoftorna i mitt inre är stora och tenderar att bli filtar. Kommer liksom inte ur det. Svårt att hitta det positiva just nu.

Trött i själen och kroppen. Intellektet vet vad jag ska göra, men det fungerar inte. Det är som om någonting i mig stängt ner. Dörren till förändring går inte att rubba. Står där och väntar på att någon annan (som vanligt) ska öppna den åt mig. Klarar (som vanligt) inte av det själv.

Intellekt och känsla är inte samma sak. Inte någonstans. Märker det också på suget att äta sådant som inte är bra för mig och min kropp. Kan inte stå emot alls nu. Det liksom åker med både det ena och det andra när jag handlar.

Dövar och liksom ”kommer bort” några minuter. Det är en märklig slags kick. Även om jag sen med intellektet vet att det inte gör mig och min kropp något bra överhuvudtaget. Tvärtom, ångesten blir kraftigare för varje kilo jag ökar i vikt. Alla ni med någon form av beroendeproblematik vet vad jag pratar om. Det är en tröst i stunden, för att sedan bli än värre om det överdrivs. Som att fastna i ett ekorrhjul. Bara fortsätter för att jag känner igen detta. En trygghet fast det inte är bra för mig.

Fastnar i tankar som är väldigt nära bitterhet. Sen som jag skrivit tidigare, motorn känns nästan tom och de positiva tankarna är som bortblåsta. Livskraften är låg och jag blir mest irriterad på saker och ting. Kanske mest på mig själv. Som om jag inte tillåter mig själv att fyllas på av det positiva. Som om det inte går. Det låter hemskt att säga, men ibland känns det som om butiken är stängd om ni förstår vad jag menar? Inget hopp, ingen framtid och bara så höga hinder.

Sen blir man ju bara än mer deprimerad av att titta utåt. Världen är galen med alla krig och alla maktgalna människor som bara ser våldet som den enda lösningen. Ser inga ljus någonstans just nu. Ingenting kommer att lösas på sikt med våld. Det borde varje vettig människa begripa. Men icke, det verkar som om världen har blivit galen och ”gett upp”.

Min katt Maja är mitt stora glädjeämne i livet. Så är det. Hon bara är och liksom nöjer sig med det. Min bästa vän på många sätt. Utan henne i vardagen vore det helt mörkt. Får hon lite kärlek och mat funkar det bra. Bonusen blir när vi tar oss ut en stund.

Är vädret någorlunda blir det på det sättet. Hon vet direkt när det är dags. Tar fram selen och då går hon direkt till uteplatsdörren. Maja, fina älskade Maja.