Det har nu gått 10 år sedan jag skrev texten ”Trettio år på stiftet” och mycket har hänt på dessa år.

Just idag var det 40 år sedan jag leddes upp på Stiftsbyrån, som det hette på den tiden, den 26 oktober 1983 av en kvinna från arbetsförmedlingen. Ungdomslagplats i några månader var tanken, men jag blev kvar i Svenska kyrkan!

De senaste 10 åren har varit upp och ner. Var tvungen att byta tjänst 2017 efter att ha varit sjukskriven en längre tid. Efter det har jag jobbat både på kommunikation och på administration halva tiden. Har varit mest positivt.

Men de sista åren har varit tuffa för mig att hitta motivation att vara kvar. Mycket beroende på många personalförändringar och jag har gjort mina försök att hitta annat jobb, men svaret på mina ansökningar har alltid varit negativa.

Tala om att mina fina arbetskamrater totalt överraskade mig denna dag. Helt plötsligt skulle vi ha möte högst uppe i huset efter fikat för att det blev ”kvalmigt” där vi satt. Fattade ingenting men tänkte inte mer på det. Min nya chef pratade mycket med mig under fikat och det kändes bra. Nu efteråt känns det nästan som om han höll mig kvar med flit, för att de skulle kunna fixa saker och ting i Mariasalen (högst upp på kansliet), men så var det inte enligt min nuvarande chef.

Gick i alla fall upp tillslut och tala om att jag blev helt överraskad när alla arbetskamrater på enheten stod med roliga hattar, blåste i så kallade blåsormar och hurrade för mig. Blev helt ställd och hade ingen aning om detta. Det var som att glida in i en surrealistisk film. Är inte så bekväm att stå i fokus egentligen, men nu försökte jag tänka att det gör ju detta för att de tycker om mig. Fick också ett stort fint kort där flera från kansliet gratulerade mig till 40 år på kansliet.

De vet att jag gillar glass så de hade bullat upp med strutar, strössel och jag vet inte allt. Så gulligt av dem. De hade också gjort en film och letat fram de klipp som fanns om mig under åren. Tala om att jag blev överraskad när min förra biskop Ragnar Persenius skickade en hälsning. Jättekul!

Efter en stund öppnades dörrarna igen till Mariasalen och där stod flera medarbetare som varit med mig under året, bland annat Clabbe. Återigen helt mållös, men så roligt. En hel del minnen kom upp och Clabbe är ju den som var med mig den dagen för 40 år sedan. Tänk vad jag har varit med om under åren. Uppsala stift och Svenska kyrkan har varit en trygg plats för mig.

De hade ordnat en biskops- och melodifestivalquiz i salig blandning och det roliga var att jag kom ihåg bättre om det som hade hänt i början av mitt arbetsliv. Men det är väl så att bli äldre. (;-)

Min nuvarande chef Marie, som jag inte kommer att ha kvar efter nyåret, höll ett jättefint tal till mig. Då fick jag bita ihop. Hon har varit viktig för mig under många år. Tyvärr är det lite svårt för mig att riktigt ta till mig allt som de sa till mig, men jag försöker verkligen. Det har blivit bättre med åren, helt klart, att även jag kan se även en del positivt.

Så enheten ägnade mig ett par timmar och för det är jag glad. Det var en väldig boost att bli firad på det här sättet. Fick också en gåva så jag kan handla någonting fint till mig själv från jobbet. Så varm i hjärtat av all uppmärksamhet. TACK till min enhet (som upplöses vid årsskiftet, tyvärr)!

Nu står vi för en ny omorganisation som ska börja gälla vid årsskiftet. Har blivit erbjuden en ny tjänst som administratör på 100% och just nu känns det positivt att få prova på lite nytt. Så vem vet, det kanske blir ytterligare några år i kyrkans tjänst.

Relaterat
Så hamnade jag i kyrkan (20091007)
Trettiofem år på stiftet (20181026)