One and only Kim gav mig rubriken

Så hamnade jag i kyrkan (yrkesmässigt alltså)

Det var inget medvetet val från min sida. Jag var 17 år och arbetslös, hade precis sovit mig igenom gymnasiet och provat på att sommarjobba lite. Kan ni tänka er att jag var med och byggde en silo i Uppsala sommaren 1983. Den står fortfarande kvar och jag brukar ofta tänka på de veckorna då jag var med och byggde denna stora mackapär. Det var lite läskigt emellanåt, det kommer jag ihåg. Jag minns också att jag redan då hatade jargongen som killarna hade. Inte alls min stil.

Men nu skulle jag inte berätta om denna silo, utan om hur jag hamnade i kyrkan.

17 och okysst var jag alltså. Osäker som fan och på arbetsförmedlingen fanns det då någonting som hette ungdomslagsplats. Året var 1983, månaden oktober. Det är för 26 år sen. Herregud vad tiden går. Min arbetsledare var mörk och mullig, det minns jag… inga namn men just de preferenserna glömmer jag inte. (;-)

Jag fick välja mellan två ställen att göra min ungdomslagplats på. Det ena var det då kända Pharmacia, det stora läkemedelsföretaget och Stiftsbyrån, som jag inte alls visste vad det var för någonting. Vem som helst hade ju valt Pharmacia och frågan är vad jag hade varit idag om jag nu gjort det? Men jag valde Stiftsbyrån och jag vet fortfarande inte varför. Fanns liksom ingen anledning att göra det. Idag känns det ju som om jag blev vägledd, men det kan ju lika gärna vara en efterhandskonstruktion. Jag vill dock tro att det var så. 26 oktober 1983 var min första arbetsdag och jag jobbar fortfarande kvar inom Svenska kyrkan. Bilden är från 1984 och du som är bra på matte, kan ju snabbt räkna ut hur ung jag var då…

Stiftsbyrån finns inte längre. Det slogs ihop med Domkapitlet i slutet på 80-talet och idag heter det stiftskansliet i Uppsala stift. Uppsala stift ska hjälpa församlingarna i deras arbete. Utbildning, fortbildning men också stöd på det personliga planet. Att förvalta stiftets prästlönetillgångar är också en del av uppdraget. Det består av jord, skog och fond. Avkastningen används i kyrkans arbete. Helt enkelt en resurs för församlingarna i Uppsala stift.

1984 vid mitt skrivbord. Inte en dator så långt ögat når…

Det första jag fick göra var att vara en allt-i-allo, vilket innebar stencilering och att springa ärenden. Vara den som gjorde det ingen annan ville. Men jag trivdes så bra och fick kompisar på arbetsplatsen och blev kvar genom vikariat. Vänner som betytt mycket för mig genom livet.

Det ena gav det andra och 1996 fick jag erbjudandet att ta över dataansvaret på kansliet. Jag kunde inte mycket om datorer då, förutom att jag var nyfiken och var den som tidigare år hjälpt till med dataliknande frågor. Efter lite betänketid så svarade jag ja och på den tjänsten är jag fortfarande kvar. Jag har lärt mig själv och gått kortare kurser för att klara driften hjälpligt.

Idag är det ju data i allt och området har svällt enormt. Nätverk, servrar och arbetsstationer med tunna klienter samt en massa program för att allting ska fungera. Det är omöjligt att ha kompetens för allt detta, men min uppgift är att åtminstone veta vart man får tag på information någonstans och på det sättet lösa de problem som uppstår. En projekttjänst har varit behjälplig under de senaste åren med vissa bitar inom dataområdet (då främst de externa arbetsplatserna), men vid årsskiftet så försvinner den tjänsten och jag blir återigen ensam på detta område. De interna dataarbetet har jag ganska bra koll på, men de externa ger mig lite fjärilar i magen. Har inte riktig koll där och hoppas få dokumentation och sådant innan jag ska klara allt själv.

Så hamnade jag i kyrkan. Jag har genom det valet fått vänner för livet. En arbetsgivare som tagit och tar mig på allvar. Som bryr sig och som jag är oändligt tacksam för att jag har tjänst hos. Vi får väl se hur länge det varar, men jag kommer nog att bli kvar tills någon sparkar ut mig. Karriär och status har aldrig varit någonting för mig utan tryggheten har gått i första hand och vetskapen om en fast lön varje månad gör att jag orkar vidare.

Mitt förhållande till kyrkan är komplicerat. Inte som arbetsplats och inte det jag gör, utan mer då den teologiska biten. Det har jag skrivit om tidigare här inför kyrkovalet!