Har svårt med relationer och detta med att våga. Har inte lyckats utan antingen backat, inte varit ärlig emot mig själv och den som försökt hjälpa mig, eller bara svalt och låtsas som om det handlar om någon annan. Straffat och gjort mig omöjlig i relationer med människor om de kommer mig för nära. Vill tro att jag någonting lärt, men ibland tvivlar jag starkt eftersom jag har så svårt att stå för den jag är fullt ut.
Har aldrig hittat en bok om kampen när man är homosexuell och man. Läser aldrig böcker om sådana som mig, som inte känner stolthet och ”pride” över att dras till människor av samma kön.
Det är bara historier om människor som känner stolthet i media och det ger mig än mer ångest över hur misslyckad jag känner mig emellanåt. För att jag inte helt kan acceptera den jag är och för att jag inte kan komma förbi de negativa känslorna som plågar mig ibland.
Finns det inga män som slåss med sina känslor med tankar på andra män och liksom skrivit om det någonstans? Som vågat vara öppna om detta? Som levt ett heterosexuellt liv och älskat en kvinna på det sätt man tror är det rätta och fått älskade barn ock så vidare? Var finns de böckerna, de levnadsödena? De som aldrig blir bekväma med sig själva och sin sexualitet. Har jag missat de männens biografier?
Har så många år nu försökt acceptera mina känslor för andra män, men lik förbannat infinner sig aldrig den där stoltheten och ”priden” som många talar om. Det inre lugnet och acceptansen inför andra att jag är homosexuell och vill leva med en man. Svårt att stå upp för mig själv när känslorna är som de är. Det jag känner påverkar säkert min omgivning när jag sänder ut det jag gör.
Bergvik 1972 är som inristat i själen på mig. Har försökt frigöra mig, men inte lyckats. Förra året gjorde jag ett allvarligt försök att komma tillrätta med den upplevelsen från sommaren 1972 genom terapi på ett djupare plan, men lyckades inte. Upplevelsen och dess negativa känslor sitter fast i mig och tyvärr ”lossnade” än fler jobbiga upplevelser. Obehaget gjorde att jag trots alla försök att öppna upp ändå stängde ner på något sätt. Det var inte mig vi pratade om, det var en annan.
Det var obehagligt på gränsen till outhärdligt när vi närmade oss bilfärden på väg hem från den händelsen 1972. Att gå in i känslorna med ärlighet och inte bara intellektet gick inte. Skådespelaren som huserat i mig under alla år tog åter över. Skådespelaren som alltid velat skydda mig på ett sätt som då var bra för att överleva tillfälligtvis, men som idag bara gör saker och ting värre. Att försöka ändra slutet till att jag styrde och att det blev bra, det klarade jag inte av. Ska man ens försöka?
Kan knappt ta ordet homosexuell och mig själv i samma mening efter alla år. Vad är det för fel på mig som har så svårt att acceptera den jag faktiskt är? I pågende rosenbehandling har detta aldrig kommit upp och kanske är det så att det är för tidigt? Jag vet faktiskt inte varför det uteblivit, men kanske är det så att allt måste tas i ”rätt ordning”. Kroppen har svaret men inte mitt intellekt som det verkar.
Om dessa män som liksom jag själv längtat och längtar, men ändå inte riktigt kan få inre frid med tankarna, så har jag i alla fall aldrig någonstans stött på dem. Är jag på fel ställe? Backar jag själv för mycket för att inte själv behöva berätta? Prata om självhatet som odlades in i rothelvetet från barndomen? Hur fel man var och hur bara den känslan fick näring under åren. Kanske för all tid? Kan ju inte vara unik i detta! Det måste ju finnas fler män som känner som jag gör?
Ibland tror jag att det är ett livslångt sår som inte kan läka helt. Att det handlar om att lindra och försöka överleva så länge det går. För att älska en annan man fullt ut är för mig en svår tanke och ändå är det detta jag längtar efter på något jävla konstigt vis. Bara att skriva om det är fortfarande svårt för mig efter alla år och ändå vet jag med mitt intellekt att ingen bryr sig om detta, utan det sitter i min syn på mig själv. Jag viftar bort och märker ju hur jobbigt det är att vara ärlig emot mig själva när tankarna och längtan kommer.
Det klart att min pappas agerande påverkat mig. Det klart att det är så även om jag inte vill se det och ge honom den makten över mig. Hans sätt genom barndomen då jag blev förminskad och kallades både det ena och det andra under alla åren under min uppväxt.
Hans sista samtal om detta då han på fyllan sa sig acceptera den jag var, men ändå inte kunde låta bli att säga att han inte begrep hur män kunde gilla andra män, gjorde inte saken bättre. Han pratade aldrig med mig om detta när han var nykter och jag kunde ibland riktigt känna hur illa han tyckte om mig.
Det klart att min pappa påverkat mig och jag vet att jag måste släppa det. De enda sätt som funkat för mig är det hat jag känt emot honom. Hur vänder man på sådant? Ändå var han min pappa och ändå skriver jag fortfarande om honom. Förlåta någon som aldrig accepterde den jag var? Det är någonting som för mig är övermäktigt.
Allt från 1972 fram till sista samtalet med honom 2016 kände jag alltid att jag aldrig dög åt honom som den jag var. Tanken på varför han var så elak emot mig hela tiden och inte någon gång kunde säga det jag behövde höra. ”Du är bra som du är, Jerry” kommer alltid att finnas inom mig.
Han hade inte verktygen, jag vet att det är på det viset. Men samtidigt kan jag inte försvara honom bara för att han var min pappa. För det var han bara på papperet, ingen annanstans. Aldrig någonsin kände jag att han älskade mig. Aldrig under alla år.
Har varit på Pride flera gånger. Gått i paraden och försökt. Men jag har alltid känt mig underlägsen och liksom inte värd att vara där. Självhatet har varit så starkt att det spillt över på andra med samma läggning och den gemenskap som jag så väl behövde, den kunde jag inte ta emot. Ansåg mig inte värd den. Så är det ju och idag vet och vågar jag se detta. Varför tror ni så många homofober så småningom kommer ut som homosexuella? De som orkar och kan acceptera förstås. Det finns också många gråzoner i detta.
Vet inte meningen med allt detta som jag går igenom och orkar inte ens tänka på det längre mer än att det plågar mig och att jag bara vill göra slut på allt vissa dagar. Vet inte ens varför jag skriver allt detta idag.
För den enda som kan ge mig en inre frid är jag själv och ingen annan. Kanske är orden och tankarna helande i sig? Kanske är tankarna på att jag inte är själv med alla dessa tankar också en tröst? Tyvärr så har jag ännu inte mött en sådan man som tänker som jag och som har varit med om samma saker som jag.
Relaterat om Bergvik (så ni vet vad jag pratar om)
2019-04-21 Bögjäveln & självhatet genom åren
2019-03-30 Synen på mig själv eller kampen att få bort pansarglaset från 1972
2019-02-04 Dåtiden, den där dagen i Bergvik knackar på…
2018-07-12 Vad var det finaste någon sa till dig när du var liten?
2018-05-12 Tacka fan för det svarta stora täcket
2017-02-23 Den vita rökdoftande Volvo Duetten
jerryolsson.se 