Tänk vad svårt det är att stå upp för den jag är. Ålder och tiden verkar inte spela så stor roll. Terapin förstärker även de dåliga egenskaperna, lite som två steg fram och ett steg tillbaka.

Visa sig oavsett vad människor anser om en kanske är det enda rätta trots allt? Stå upp för den jag är fullt ut och sedan vara stolt dit jag har kommit idag. Sen också att ge fan i vad andra ska tycka. Det är en svår sak just nu. Har både ock i mig och hur paradoxalt det än kan låta, är både lusten att gömma mig samtidigt som jag vill ryta likt ett lejon att här är jag och passar det inte så kan ni dra… det är så starka känslor i omlopp inom mig.

Den här känslan av att jag är patetisk, liten och bara består av smuts är mitt hat mot den 6-åring jag en gång var. Skammen är stark och det formades då. Det måste komma därifrån, detta otroliga självhat jag har emot det jag känner. Min attraktion till män. Att jag gillar män. Och att jag då blev så jävla krossad även om det då på den tiden bara handlade om nyfikenhet. Men visst kände jag redan då att jag gillade killar.

Nyfikenhet att ”pilla” på en annan kille. Vi klädde av oss i lekstugan och jag fick skulden. För allt. Det blev ett jävla liv. De ringde efter mamma och pappa som kom och hämtade mig. Jag var alltså bara 6 år och var på sommarhem i Bergvik, långt från Uppsala.

Som sagt, när mamma och pappa kom och skällde på mig slöt jag mig. Jag kände sådan skam över det ”jag” hade gjort. Som om jag var ensam om det vi gjorde i lekstugan! Men då tog jag på mig allt. Jag var misstaget, den som gjorde fel.

De släpade in mig i bilen, En vit Volvo Duett. Jag grät och fattade ingenting. Sökte mammas blick och trodde mig kunna få en gnutta förståelse åtminstone från henne. Icke. Farsan hatade mig så långt jag kan minnas, men morsan då? Kunde hon inte förstå mig? Åtminstone en liten försonande blick. Inte då, utan hon hängde på farsan och skällde på mig. Förödande med facit i hand. Så jävla förödande på många plan för mig genom åren.

Fy fan vad jag hatade mig själv efter detta. La på ett stort jävla lock i så många år. För att jag inte fick känna såsom jag gjorde. Att mamma var med på detta var nog det jävligaste av allt. Tog så många år innan jag kunde bli arg på henne för detta, kanske är det först de sista månaderna faktiskt. Sen tog hon sitt liv 1981 och jag var så stängd och hade inga känslor alls som jag visade för någon gällande någonting. Älskade ju mamma och glömde bort det här för att jag hade inget annat. Saknade henne och gör så fortfarande. Min älskade mamma som gjorde mig så illa.

Jag har alltid hatat mig själv. Mer eller mindre. Så är det. Har alltid gjort mig själv illa genom att agera på sätt som jag tycker att jag varit värd. Inte tagit mig själv på allvar, Äcklig, ful och fet i perioder med en längtan efter killar. Fan vad jag ville vara normal och som alla andra. Kanske fanns det då någon som skulle tycka om mig? Någon ”pride” fanns det aldrig hos mig. Avskydde de offentliga som hela tiden mässade om hur stolta de var. Obearbetad projicerad homofobi är livsfarlig. Hur många har inte likt mig själv tvingats in i garderoben och sen inte vågat sig ut igen? Är helt hundra på att vi är många.

Allt förstärktes av pappas ord om ”bögjävel” och att jag passade bäst bland flickorna. Någon man skulle det aldrig bli av mig. Ditt lilla äckel, din lilla fjant och det där outtalade, den där blicken efter tredje groggen. Då var det bara att hålla sig undan. En pappa ska ju vara en förebild, någon att luta sig emot och se upp till. En fadersfigur som jag aldrig hade.

När jag skriver detta känner jag känslorna av äckel och skam, även om jag nu vet att det inte är jag längre. Det är sådant som fastnad så otroligt länge och som behöver komma upp till ytan. Lukten av cigarettrök från bilen är stark. Tänk att de inte ens kunde veva ner rutorna, de jävlarna. Mina plågoandar i sin dom över mig. De fattade inte hur jävla illa de gjorde mig den dagen 1972. De tog mig själv många år att ens kunna koppla mina äckel- och skamkänslor kring min sexualitet till detta tillfälle, den sommaren.

Först för 10 år sedan började tankarna kring detta komma och jag fick ihop ett och ett. Saker kommer till en när man är mogen och det var då mitt alkoholintag drastiskt minskade och jag är helt övertygad om att min totala nykterhet de sista åren har hjälpt mig att komma vidare. En mogenhet, oavsett vad det handlar om, kan man inte hetsa fram. Det kommer när det är moget och när man har kraften att gå igenom ”traumat” som det blev för mig. Den kopplingen kunde jag inte alls göra tidigare.

Blir inte bara ledsen över detta, utan idag jävligt arg och på gränsen till bitter över hur mina föräldrar kunde behandla mig på det sätt som de gjorde. Hur förbannat elaka de faktiskt var. Omedvetet eller inte, men oavsett behandlar man inte barn på det sätt som de behandlade mig. Sen vet jag att homosexualitet och sådant år 1972 inte alls var accepterat på samma sätt som idag, men ändå för mig blev deras aggressivitet gentemot mig förödande på så många plan och under så många år. Försöker acceptera och förstå varför jag behövde gå igenom allt detta, men inte fan är det lätt när man är mitt i det.

Jag har ju hatat mig hela livet för detta! Har inte kunnat förlika mig med vem jag är innerst inne.

Det tog många år innan jag ens kunde prata om homosexualitet med andra människor. I skolan gick jag alltid undan och alla antydningar om att jag var bög gjorde mig mycket illa till mods. När jag började jobba och de vid fikabordet diskuterade homosexualitet gick jag iväg. Kunde jag inte skämdes jag nästan över ämnet och kunde bara inte yppa ett ord över mina egna känslor. Kände sådan ångest och blev så illa till mods. Det hade för mig då varit fullständigt katastrof om någon ens anade att jag var en ”sådan där”.

Äckel- och skamkänslorna för den jag var innerst inne var så starka. Jag imploderade och slog på mig själv. En del exploderar och blir värsta homofoberna och slår på andra som känner som de själva gör.

Att acceptera den jag är har blivit en livsprocess för mig. Från början förstod jag inte vart mina känslor inför mig själv kom. Sen tog jag direkt åt mig när andra pratade negativt om bögar och homosexuella, som om det var så det var och jag fick bekräftat hur onormal och smutsig jag var. Att saker och ting inte kan forceras fram visar de år jag försökte acceptera mig själv, men inte riktigt kunde det ändå. Varför förstod jag inte då, men idag vet jag bättre.

Jag gick i prideparader, skrev en del om att få älska vem man vill men alltid med förbehållet att jag minsann älskade alla människor oavsett kön. Att se sig själv som den där bögjäveln var lättare om det fanns någon passus eller förbehåll i orden. För det var ju ändå inte riktigt mig själv jag skrev om! Snacka om självbedrägerier under så många år, men som sagt jag kunde inget annat. Jag visste inget annat. Självhatet efter det stora svek jag var med om som sexåring cementerades verkligen fast i mig.

Huvudsåret från barndomen är det som hände den där dagen i juni 1972. Det är jag nu övertygad om. Det såret blev upphov till så många fler sår på vägen, men kommer jag in i detta stora sår på djupet och kan möta 6-åringen fullt ut i smärtan och känslorna utan att fly som jag alltid gjort, då är jag säker på att många andra sår på vägen också hittar sin läkning.

Under åren har det handlat om att överleva och hitta strategier för att inte gå samma väg som min mamma gjorde. Nu vet jag att det handlar om just detta, att bryta mönster, och inte lämna jordelivet i förtid genom självmord.

Fyrtiosju år senare fick jag känna en smärta jag inte känt sedan den dagen i Bergvik 1972. En smärta som ska hela mig när 6-åringen äntligen ska få bli hel och bli förstådd. Bättre sent än aldrig. Kanske är det helt obegripligt för vissa att jag inte bara kan ”skaka av” mig detta och gå vidare. Tro mig, jag har försökt. Men det har inte funkat att komma vidare. Förrän nu.

De som säger att jag borde släppa detta och ”gå vidare” har inte fattat någonting! Det är ju först nu, vid 53 års ålder som jag fått fatt i smärtan och det som blockerat mig hela livet. Jag ska fanimej inte släppa detta nu förrän jag läkt såren genom terapin i Gamla stan och hos A. Inte fan är det roligt detta, men vad är alternativet? Att lalla på i 25 år till som jag har gjort?