Synen på mig själv eller kampen att få bort pansarglaset från 1972

29 mars 2019

Synen på mig själv är tuff just nu. Har på jobbet hållit på med min ”premiärfilm” eller vad man ska kalla det. Filmat, klippt ihop och fixat musik till minnesfilmen om Stiftets hus 25 årsdag. Inget märkvärdigt egentligen, men det blev liksom större än vad jag anade.

Synen på mig själv är svår och det visade allt kring denna film. En del av mig var livrädd inför visningen vi hade i torsdags inför personal på kansliet. Att bedömas, stå ensam ansvarig osv osv.

En annan del ville vara stolt över det jag gjort och att jag klarat av det. Pratar ungefär som om jag var 6 år och kanske är det så, att jag nu tar vid där? Den dagen i Bergvik hakar i den här dagen på kansliet när jag skulle visa filmen som jag gjort? Ta fram ”lejonet i mig” och inte vika undan som förr. När det modet inte finns där slår och hugger jag allt jag kan med det jag känner igen. Hjärnspöken gånger 10 som vill mig illa.

Nu gick allt bra i torsdags och varför skulle det inte gå bra? För att vara ett första försök kan även jag se det. Men innan allt var över och vi kom dit så att säga, mycket onödig energi på sådant som aldrig inträffade i mina tankar. Blir så trött på mig själv och de självskadetankar jag bär på. Men nu är jag medveten om detta och bara i det faktumet pågår läkningen. Ser som sagt det som nu pågår i mitt liv som en fortsättning från Bergvik och där jag kapslade in mig efter allt som hände.

Vägen till helhet är lång. Kanske inte lika lång som jag nu levt inkapslad, sedan 1972, men måste inse att det tar tid detta. Vissa dagar, till och med vissa timmar vill jag backa och fly tillbaka innanför skyddsmurarna, men det går inte längre. Kan inte backa tillbaka det jag nu påbörjat. Det går bara inte. Kan inte fly in i pansarglaset från 1972. Den kapseln som byggdes på minst två gånger till senare i mitt liv, men hårdare glas och skyddsmurar. Början till det pansarglas som jag nu gör allt för att lyfta bort. Som gjorde att jag överlevde, men som nu spelat ut sin roll.

Det akuta skeendet med att ha slutat med att medicinera har nog lagt sig. Känner inte så mycket kroppsliga saker nu, utan nu handlar det uteslutande om psyket. Bara jag är medveten om det jag håller på med mår jag bättre. Bara jag inte faller in i gamla invanda tankemönster nu när jag återigen försöker att vara helt ”ren” för att en gång för alla bli fri i själen. För så tror jag att det är, en total frihet uppnås bara med en ren hjärna.

Tyvärr är det de som ger mig dålig energi som ploppar upp lite för ofta i mitt inre. Kanske är det en del i processen, att de blir starkare och tydligare för mig nu. Paranoid, eller? Vet faktiskt inte, men jag försöker att tänka att det är deras kamp och problem. Låt mig bara vara ifred, vilket tyvärr i närområdet skapar en oreda som inte funnits tidigare. Men det går bara inte att fortsätta med att låta allt vara som det är, när bilden av verkligheten är så totalt olika. Jag klarar liksom inte av att umgås med människor som inte ser bjälken i sitt egna öga. Som påverkar mina nära och kära på ett negativt sätt.

Behöver och måste fokusera på det som gör mig gott, vill mig väl. Måste tro på nya chanser och möjligheter. Måste tro på att pansarglaset från 1972 går att få bort helt. Måste är ett ord jag avskyr men så är det.