Det är oroligt på många håll just nu. Världen håller andan och de gamla gubbarna fortsätter att ge order om död och förstörelse. Att galningen i Vita huset fortfarande sitter kvar, det går över mitt förstånd. Mellanöstern står i brand och det liksom bara accelererar.

Oavsett vad man tycker om någon eller något så är aldrig våld lösningen. Det funkar inte. Det kommer aldrig att bli bra, utan föder bara än mer våld. Det man ger ut, det får man tillbaka. I det stora och i det lilla.

Att det i vårt lilla land ska hållas en final i en musiktävling kunde inte röra mig mindre i ryggen.

Visst, familjen ska samlas och titta på finalen, men för mig handlar det om att umgås och få träffas. Än viktigare i dessa tider. Resultat och vinnare struntar jag i.

Vem vet hur det ser ut om några veckor? Oron och känslan är mörk och i det är det så viktigt att träffa de som betyder någonting för en.

Vaknar nästan varje natt nu vid fyratiden och kan inte somna om. Det går bara inte. Tyvärr kan jag inte heller ge sjuttsingen i att kolla in vad som händer i Mellanöstern. För mitt eget välmående skulle jag ge sjuttsingen i det, men det går inte.

En orolig tid och frågan är hur långt det kommer att eskalera? Vem har modet att backa och säga att nu får det vara nog? Är det kanske redan försent? Och vad händer då?