Har känt mig i en nedåtgående spiral sedan en tid tillbaka. Fortfarande ingen reaktion från min husläkare, så nu har jag skrivit till henne igen. Får återigen ett svar att hon ska höra av sig. Tycker det är dåligt faktiskt att det tar sådan tid att få hjälp.

Lyssnade på en meditation i morse av Anna Lilja. Allt bara rämnade. Vågade ringa syrran direkt efter men hon svarade inte. Ett positivt steg när jag känner mig som sårbarast resulterade ändå i att hon ringde senare, när jag hade ”lugnat” ner mig en aning.

En del av mig vill bara ge upp nu. Strunta i allt. Vart tar jag vägen då? Hur ger man upp på ”rätt sätt” så det inte blir destruktivt? Det går inte att planera detta.

Blir så ledsen över det här livet och mina val. Inte när det gäller exet och barnen, men för övrigt. För min rädsla att inte våga vara den jag egentligen är. För att jag alltid backat undan och inte vågat ta plats. Klarat av att ta plats. För all jävla skit där jag bara känt mig övergiven och bortkastad och då speciellt under mina första år här på jorden. För att jag inte kommer vidare och kan släppa offerrollen!

Har flytt tankarna från barndomen i hela mitt liv. Flytt vem jag är med allt som inte är bra för mig. Alkohol, mat och sådant som gör mig illa för att slippa känna denna jävla övergivenhet. Nu tar det, nu känns det djupare när jag försöker våga känna på riktigt!

Hur funtad är jag egentligen som inte förstår bättre?

Så känns det när jag är i de djupaste dalgångarna och nu också i närheten av döden, att jag är dödlig och inte lever för evigt. Dödsdalens mörka skrymslen.

En del av mig tycker att jag är värd allt detta. Visst är det sjukt? Att vara ensam och att få utstå alla dessa tunga tankar. En del av mig vill mig inte väl och har väl aldrig velat det. Mörkret, det starka och märkligt trygga trots att det gör mig illa. Visst är det konstigt?

Hur länge ska jag fly från mig själv? Vad händer den dagen då det inte går längre? Är det min enda räddning trots att jag tror precis tvärtom, att det blir min död, att må så dåligt på alla sätt, att den vägen stanna upp och inte fly längre? Ibland tror jag det.

Som jag har hållit på att traggla genom åren. Kontrollen, den sjuka kontrollen som finns där och lurar mig om och om igen. För att jag inte klarar av annat.

Fy fan vad jag hatar den jag blivit och är idag. Den känslan är stark och kanske är det så att jag hela mitt liv tyckt så? Allt håller sakta men säkert på att dö inom mig. Så är känslan idag. Till vilken nytta och vem fan bryr sig?