Min inre klagosång spinner vidare. Inre kompassen bara snurrar. Det jag trodde var ”rätt väg” fungerar inte alls idag. Har klivit åt sidan och kommer liksom inte vidare. Tappat all lust för det som bara för ett år sedan intresserade mig. Jordad, men ändå inte.

Vila i det som är, acceptera och vara tacksam för det jag har. Lärdomar som kommit sent i livet. De hjälper mig, men inte fullt ut. Det finns stunder då jag undrar varför jag fortfarande kämpar på, samtidigt som klarheten i varför ibland är självklar när jag tittar på barnen.

Ibland förstår jag ingenting av mitt liv. Har så svårt att bryta mönster och våga lite till. Just nu vill jag inget mer. Ligger kvar i saker som jag någonstans vet inte är bra för mig. Kraften i att utmana mig finns inte där. Kraften att ens uppehålla status q är nog utmanande.

Rester av skuld och skam finns där, trots att jag gör allt för att inte erkänna det för mig. Synen på mig själv bär fortfarande spår från lilla Jerry. Att bara erkänna det, är väldigt tufft för mig. Vill liksom inte se detta fortfarande där jag är i mitt liv idag. Att det fortfarande påverkar mig och då främst gällande partner och kärlek. Den där ensamheten…

Många är nyfikna, vill saker och liksom tycker om förändringar. För mig är det tankar ibland som vill en massa, men sen att realisera det i praktiken, då tar det bara stopp. Som om jag inte har någon egen motor till någonting. Tycker mig ha försökt, men kraften räcker inte till.

Oroar mig istället för att leva. Ser bara det som ännu inte är här. Hur ska jag lära mig att ta vara på tiden och inte bara känna en meningslöshet över att det inte spelar någon roll längre?

Men jag tar mina sprutor, blir irriterad när det går för sakta och drömmer mig bort ibland. Så helt uppgiven är jag ju inte. Uppenbarligen inte.

Det ligger hos mig. Valen och viljan. Det är det som är min stora utmaning i det här livet. Att vilja någonting för min egen skull. Så kommer det alltid att vara och bara vila i det utan att oroa sig är för mig en stor utmaning. Har nog alltid varit så.