Tycker jag synd om mig själv? Bryr jag mig om det? Kör jag bara på och för vem?

Många frågor i skallen på mig. Tröttheten är massiv. Orken är borta. Kraften i alla dess meningar är inte stark. Går på reservkraft. För vems skull? Barnen och Maja?

Inte är det för min egen skull i alla fall. Har liksom inget framför mig och förmår inte att ens försöka göra något som jag mår bra av. Fast i nuet och liksom det som inte ger mig någonting.

Tappar lusten till livet. Att ens försöka lite till. Är helt dränerad.

Har bestämt med två av barnen att titta på melodifestivalen i morgon. Delfinal fem tror jag det är. Detta gör jag enbart för att få träffa dem överhuvudtaget. Musiktävlingen är mig helt ointressant. Struntar i den.

Omval i Vittinge på söndag. Jag slipper åka dit och engagera mig, men på måndag är det min tur. Med allt det administrativa och inmatning i systemen. Har vi tur kanske 300 personer kommer att rösta, allt som allt. Det grejar jag på en dag att få in i systemen.

Vittinge har ju en koppling till mig och min familj. Farsan begravdes där i minneslunden. Han bodde i Morgongåva när han dog, därav att han hamnade där. Det lite märkliga är att min fosterfar Sven också ligger där i samma minneslund. Tänk hur det kan bli.

Mina nattliga äventyr är märkliga numera. Pratar och ibland vet jag inte med vem. Med en annan del av mig själv? För jag kan stirra ut i luften och prata på, men egentligen vet jag inte med vem. I skymningslandet mellan liv och död faktiskt. Medvetande som vandrar i dimensionerna eller vad man ska kalla det för.

Reservkraft sa jag visst att jag kör på just nu. Det känns så. Ingenting ger energi och kraft. Mycket lite driver denna själ framåt just nu. Vet inte riktigt vart det ska ta vägen och ibland bryr jag mig inte faktiskt.

Får jag vara ifred och lunka på i mitt tempo de år jag har kvar, då får jag vara nöjd. Och att Maja blir jättegammal och är med mig länge till, minst 25 år!