Återigen känns det som om jag står vid ett nytt stup. Vågar inte hoppa den här gången heller av egen vilja. Försöker att inte slå på mig själv som tidigare för att jag inte vågar. Bara acceptera och njuta av utsikten, av det som är. En dag så…

Det finns en tomhet i mitt liv. En längtan efter en likasinnad på flera plan. Det sker inte av sig själv. Exponeras bland människor, be till Universum om vägledning och kraft att orka en dag till. Vara tålmodig och vara i det som är. Tacksamhet och acceptans.

Sitter vid mitt ljus, tänder en rökelse och spelar meditativ musik. Försöker vila i det som är. Det har tagit emot ett tag nu, men jag försöker ibland, trots det, att ta mig dessa stunder. Även om det liksom bara känns tomt.

Sista tiden har det varit som om jag bara existerar. Jag gör det jag ska och fungerar ok fortfarande. Ibland kommer det över mig att ska det vara så här nu? Jag vantrivs inte och jag har mycket fint i mitt liv, men det är någonting som fattas.

Försöker rannsaka mig själv. Vara ärlig i mitt inre om vad allt detta står för. Svårt att ta till mig mina egna lärdomar. Är liksom i ett tomrum. Bara existens och göra det som förväntas av mig. Från vem kan man fråga sig? Någon annan del av mig som jag inte riktigt får fatt på just nu?

Frustration över att jag inte klarar av att hoppa. Håller mig själv tillbaka. Befinner mig i någonting tomt och ganska intetsägande. Väntar, men på vad?

De små prydnadshusen som jag har i vardagsrummet påminner mig om en svunnen tid. En trygghet från förr.

Känner mig ensam i varat. Får inte kontakt med någon alls från ”Andra sidan”. Är jag så stängd nu? Att jag liksom bara upplever tomhet och ett medvetande som jag inte riktigt vet vart det finns. Känslan av att inte vara riktigt närvarande är stark och ändå är jag här. Tanken av att vara ”färdig” är så starkt i perioder samtidigt som jag fortfarande också inte riktigt litar på min tro och att vi fortsätter att existera på något sätt. Ibland bryr jag mig inte, utan vill bara vila. Vila ifrån allt.

Det har varit kallt länge nu i Uppsala. Minusgrader i flera veckor. Ljuset återvänder sakta men säkert och dagarna blir ljusare. På jobbet har det stagnerat och jag har”fastnat” i arbetsuppgifter som tidigare gjordes av vår reception (som idag inte finns så länge vi är på Kungsgatan) och det gör att jag är lite mer begränsad i hur jag kan jobba. Klagar egentligen inte, men det är en begränsning i att jag måste vara på jobbet fram till klockan 15 de dagar jag är på kansliet. Det beror på att personalen kan lämna utgående post fram till det klockslaget. Efter klockan 15 ska posten göras i ordning och ställas ut i foajén till Postnord. Först efter detta kan jag tänka på hemgång…

Tacksam för att kunna jobba på distans två dagar i veckan. Det är guld värt att ha detta kvar. Men de andra tre dagarna har blivit mer styrda genom det nya ansvaret för posten. Känner också mer ansvar att se till att leveranser och sådant kommer fram till rätt avsändare i de nya lokalerna och att det inte bara blir stående i foajén.

På onsdagar hjälper jag till i köket bland annat med att skära bröd till förmiddagsfikat. Sätter på kaffe på morgonen när jag kommer och ser också till att fruktleveranserna fördelas på veckans alla dagar.

Ibland känns det som om cirkeln är på väg att slutas… …den 17-åriga Jerry som var ”allt-i-allo” och var till tjänst oavsett vad det handlade om. Ser inget fel eller negativt i detta. Har svårt att säga nej och vill fortfarande vara alla till lags. Häromdagen sprang jag över med fikabröd som hamnat fel till exempel. Det är så lätt att vara schysst och göra andra glada. Gör det gärna, men ändå vill jag skriva om att det är en skillnad mot tidigare. Är väldigt lojal och känner ett stort ansvar gentemot Uppsala stift. De har behandlat mig väl genom åren och det minsta jag kan göra, de år jag har kvar, är att ställa upp nästan oavsett vad det handlar om. Biter mig själv i foten? Vem vet, vi får se vad som komma skall.

Taggsystemen för dörrarna har jag nu också fått access till. Har en del idéer där som jag hoppas få igenom. Som det är idag är det många taggar ute som vi inte riktigt har kontroll på. Min önskan är att varje tagg ska vara personlig och att vi inte ska ha några ”allmänna” taggar. Vill också att de som inte har tillsvidaretjänst ska ha slutdatum på sin tagg. Alla entreprenörer, konsulter, vikarier, förtroendevalda och de som ”hänger kvar” av olika anledningar oavsett ska ha ett slutdatum på sin tagg. Behöver den förlängas får de ta kontakt med mig. Inga taggar utan namn helt enkelt. Ta bort allt vad lånetaggar och taggar där vi inte känner igen vem som har dem, står högst på min önskelista. Ska jag ”ta över” detta anser jag att det behövs ett system där vi har full koll på vem som har tillgång till våra lokaler.

Ni märker, jag har ett driv och en målsättning när jag får någonting konkret i mina händer. När det är något som intresserar mig och som jag ”går igång på”. Så är det fortfarande ibland och jag hoppas så att mina chefer säger ja till mina förslag på förändringar.

Idag ska jag gå till gravarna. Har inte varit där på länge. Trivs bättre bland de döda än de levande. Så är det. Kanske går det inte att göra så fint nu med gravarna så länge det är minusgrader. Men jag ska tända ett ljus hos dem alla. Det ska jag göra. Tänker på dem i perioder. Många har varit döda länge nu. Vet att jag ibland fastnar i det som varit, men det finns en trygghet i detta. När man som jag inte vågar hoppa från stupen gång efter annan. Har hoppat flera gånger nu med positiva resultat.

Men det här gången är det än tuffare… vi får se vad som händer.