Den 13 juni hade vi personaldag med jobbet. På förmiddagen mötte vi delar av personalen från Gottsunda församling som berättade om deras verksamhet bland invånarna i stadsdelen. Imponerande och en kyrka verkligen mitt bland människorna. Bilden är från deras innergård med fontän.

En tanke vill jag också skicka till min gamla konfirmationspräst Börje Jansson som avled den 11 juni. Min konfirmationsläsning gjorde jag i Gottsunda församling i slutet på 70-talet. Minns hur bra han var och till stor del berodde det på honom att jag blev konfirmerad. Frid till hans minne!

På eftermiddagen åkte vi till Hammarskog och spelade kubb. De bjöd på fin lunch och vid eftermiddagsfikat tackades flera medarbetare av som jag noterade på lite olika sätt. Det förstod jag inte riktigt faktiskt, men vem är jag att förstå hur sådant går till numera? Kanske är det avtackningar på annat håll som jag inte vet om.

Allt tyder på att detta var min sista personaldag på Uppsala stift. Vet inte riktigt vad som ska få mig att bli kvar? Så mycket förändringar, både vad gäller min tjänst och personal, har liksom bara blivit ”för mycket” för mig. Börjar mer och mer känna att det inte skulle spela någon roll om jag bytte jobb, uppförsbacken ter sig lika lång i den tanken som det gör på den här tjänsten jag har idag.

Sån är känslan just nu och den växer sig allt starkare för varje vecka som går. Det är inte samma arbetsplats som det var för några år sedan och tillslut är det kanske dags att kliva av och gå vidare. Har verkligen försökt att tänka nytt och ”hänga med” men jag förmår inte riktigt.

Det som tog hårdast på mig var när min förra chef berättade att hon skulle sluta. Det var liksom pricken över i:et för mig när det gäller alla människor som slutat. Idag hade jag och en annan medarbetare en egen avtackning av henne och från oss fick hon en fotobok över under hennes 10 år på kansliet. Hon har betytt så oerhört mycket för mig genom åren och att veta att hon inte ens kommer att vara kvar på kansliet, det har förändrat mycket för mig i min syn på att stanna kvar. De som får henne som chef i framtiden kan skatta sig lyckliga.

Många ”tecken” kommer till mig att ”hoppa”. Samtidigt kämpar ”egot” emot fortfarande och oroar sig för det ekonomiska. Men hur länge kan man tänka så? Till vilket pris?

Man kan välja att se möjligheterna, livets skiften och att förändringar är någonting som i förlängningen gör att man utvecklas som själ.

Man kan också välja att se hindren och alla de mörka moln som tillsammans med hjärnspökena tornar upp sig. Kämpa emot och låta de gamla föreställningarna få ta plats med stor smärta som resultat.

Att göra nytt, förändras och våga är inte alltid negativt. Mitt liv har speglats av den känslan, men alltmer förstår jag att tryggheten inte ligger utanför mig själv utan inom mig själv och då spelar inte boendeplats, arbetsuppgifter och allt som är utanför den största rollen. Det viktiga är att hitta det inre lugnet och tryggheten oavsett hur det ser ut på utsidan. Det är ett livslångt lärande detta, åtminstone för mig.